Kan Simon också tro?

En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” – ”Säg det, mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” – ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” (Luk 7:36-50)

Simon har det inte så lätt. 
   Han har bjudit hem Jesus på middag. 
   Mannen som han säkert har många frågor kring. 
   Som både provocerar och lockar. 
   Som skapar stort intresse, men som också väcker en del oro. 

Inte nog med det.
   En kvinna som har dåligt anseende, kommer in i hans hus och sätter sig vid hans gäst. 
   Hon gråter. 
   Hon gråter så att hennes tårar rinner över gästens fötter och hon torkar bort dem med sitt hår. 
   Vem gör så? 
   Sen tar hon fram en flaska balsam och börjar smörja in hans fötter. 
   Och Jesus verkar inte brydd alls över detta. 

Simon vet inte riktigt vad han ska tro och tycka.
   Han mumlar för sig själv, inte alls med tanken att hans gäst ska höra honom. 
   Men det gör såklart Jesus. 
   Och kommer med en av sina historier. 
   Och självklart förstår Simon vad han menar, men samtidigt förstår han inte riktigt vad det har med det här att göra. 

Så Jesus fortsätter och Simon börja skämmas.
   Han måste ha glömt att ge Jesus vatten att tvätta sina fötter med i all uppståndelse. 
   Det brukar han ju annars alltid göra när han har gäster. 
   Och välkomstkyssen, han visste inte om han borde eller inte. 
   Jesus är ju inte en vanlig gäst. 
   Och oljan, oj, oj… 

När Jesus gått sitter Simon själv kvar vid bordet och funderar.
   Vad sa han egentligen, Jesus? 
   ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. 
   Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” 
   Blev hon förlåten för att hon visade Jesus kärlek? 
   Eller visade hon stor kärlek för att hon blivit förlåten? 
   Men Jesus sa ju först efter det att hon var förlåten, så det kan hon ju inte ha vetat. 
   Eller? 
   Och hur kan han förlåta synder? 

”Den som får litet förlåtet visar liten kärlek”, repeterar han. 
   Innebär det att man blir mer kärleksfull om man gjort mycket som behöver förlåtas? 
   Ja, kanske är det så. 
   Men hur kunde hon veta. 
   Varför kom hon? 

”Din tro har hjälpt dig”, sa Jesus.
   Kan det vara så. 
   Att hon förstått. 
   Att hon inte behövde höra honom säga att hon var förlåten för att veta. 
   Att veta hon var det. 
   Att Gud förstår. 
   Att Gud vet. 
   Att livet inte alltid är så lätt. 
   Att vi gör så gott vi kan, men att ibland så blir det inte så bra. 
   Kan det vara så att hon visste det.
   Att hon hört Jesus och förstått. 
   Att det var därför hon kom. 

För kärleken i henne var en källa som flödade över.
   För hon hade förstått att hon inte behövde hålla tillbaka. 
   Att hon inte behövde skämmas. 
   Att hon inte behövde gömma sig. 
   Så kärleken flödade från henne så kraftigt att hon var tvungen att komma dit för att låta den flöda över Jesus. 
   Och den kom med hennes tårar och den kom med hennes händer som torkade bort tårarna med hennes hår och som smörjde in balsam på hans fötter. 
   Och hon visste att det var nog. 
   Att han förstod att det var det finaste hon hade att ge. 

”Gå i frid”, sa Jesus.
   Och det gjorde hon säkert, kvinnan. 
   Men Simon kände inte frid. 
   Han brottades med det han varit med om. 
   Han bjöd hem Jesus och hon kom oinbjuden. 
   Han öppnade sitt hem för dem, bjöd på mat. 
   Visst han glömde vattnet till fötterna och oljan, men ändå. 
   Han var inte en syndare. 
   Inte som hon. 
   Hon levde ju fel. 
   Det gjorde inte han. 
   Han gjorde ju allt rätt. 
   Men varför kände han inte hennes frid då? 
   Varför kände han sig inte särskilt kärleksfull utan mest orättvist behandlad. 
   Vad det skavde i honom! 

Men han kunde ju svaret på Jesus fråga.
   Så så svårt borde det ju inte vara att förstå också vad han menade med det andra. 
   ”Din tro har hjälpt dig.” 
   Kanske sa inte ens Jesus orden för kvinnans skull. 
   Kanske sa han dem för att de andra skulle förstå. 
   För hon visste ju redan. 
   Hennes tro på att hon var förlåten, var det som befriade henne.
   Inte hans ord. 

Så kan då Simon också tro? 

   Kanske det, vad vet jag.