Samtycke

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (Luk 1:26-38)

I dagarna har en ny våg sköljts över oss. 

   Med påminnelser om mäns våld mot kvinnor. 

   Hur mäns makt över kvinnor upprätthålls av en kultur och ett samhälle som inte förmår skydda kvinnor. 

   Utan lämnar dem där i sin sårbarhet, smärta och ångest. 

I ljuset av det här förändras bibeltexten för mig! 

   

En ängel Gabriel dyker upp hos en ung oförberedd flicka, troligen är hon 12-13 år. 

   Hon har redan trolovats med en man. 

   Inte trolovat sig, utan trolovats, bortlovats. 

   Ängeln kommer helt plötsligt in till henne utan att be om lov och talar om att Herren är med henne. 

   Hon blir, ganska förståeligt, förskräckt. 

Men ängeln lugnar henne. 

   ”Var inte rädd. 

   Jag är bara här för att tala om för dig att Herren Gud har bestämt att du ska få en son. 

   Och Herren Gud har också bestämt hans namn." 

   Vilken ära! 

   "Och han kommer kallas den Högstes son.” 

   Ja, Marias son hade ju inte varit lika kraftfullt förstås. 

   ”En son som dessutom ska få Davids tron och härska över Jakobs hus. 

   Coolt va!” 

”Hur ska det gå till när jag inte har haft någon man” undrar en lätt förvirrad ung flicka.

   ”Helig Ande ska  k o m m a   ö v e r   d i g.

   Och den Högstes  k r a f t   s k a   v i l a   ö v e r   d i g.” 

   Kan ni se det framför er? 

Och som den väluppfostrade flicka Maria är, svarar hon såklart: 

   ”Jag är Herrens tjänarinna. 

   Må det ske med mig som du har sagt.”

Jag antar att det betyder att Herren Gud har fått samtycke att invadera en ung flicka. 

   Inte för att han frågade henne. 

   Samtycke att använda hennes kropp för att sätta en ny man på tronen. 

Jag är inte vidare förtjust i Herren Gud. 

   Gud älskar jag, men den där Herren. 

   Och det är ju inte Gud. 

   Jag tror ju inte att det är Gud. 

   Jag tror det är människors berättelser om en Gud som tjänat männen väl. 

   Berättelser som vi fortsätter att berätta och fortsätter att lyssna på och inspireras av. 

Vi kan imponeras över Marias djupa tillit. 

   Hur den här unga flickan accepterar sitt öde. 

   Men vi kanske också måste fundera över om det alltid är en så sund förebild. 

   Både för oss kvinnor, och er män. 

It’s a mans world, känns det ganska mycket som när jag läser den här texten. 

   Kvinnokroppen trolovas till Josef. 

   Används av Herren Gud. 

   För Jakobs hus och Davids tron. 

   Och för att Jesus ska få liv. 

   Och vad lär vi oss av det? 

Vi kvinnor lär oss att ställa upp. 

   Acceptera. 

   Känna oss viktiga för att vi får användas till något större. 

   Vi får lära oss att öppna oss. 

   Inte tycka det är konstigt när någon utan lov kommer in i vårt hem, in i vår kropp. 

   Behaga och vara till lags. 

   Att inte ifrågasätta eller säga ifrån. 

   Inte ställa krav eller vara till besvär. 

   Vi lär oss att glädjas åt uppmärksamheten. 

   Och att någon tycker att vi är värdiga, åtråvärda. 

Och vi kan tyvärr se vart det leder oss. 

   Fortfarande, 2000 år senare.

   Så vad gör vi? 

   Hur ändrar vi på det här? 

   Kanske börjar vi med att i alla fall ifrågasätta de bilder och roller vi matas med. 

   Både som kvinnor och män.

Men så kom faktiskt Jesus också, med en ny syn på mänskligt liv. 

   Han försökte vända upp och ner på våra föreställningar. 

   Han var inte intresserad av att sitta på Davids tron.

   Av att förminska kvinnor.

   Jesus kom med något nytt. 

   Han ville något nytt för oss. 

   Att vi ska se varandra i ögonen som jämlikar. 

   Att vi ska upprätta varandra. 

Och Marias Ja är det ju inget fel på. 

   Det är ju inte fel att hon känner tillit. 

   Att hon tar emot det här uppdraget från Gud. 

   Att hon låter den här gåvan växa i sin kropp. 

Och det är inte fel att kvinnor älskar och tror gott om sina män. 

   Kärleken är inte problemet och det är inte kärleken som gör ont. 

   Det är skruvade illusioner om ägande och makt och mäns uppblåsta egon som inte tål att avvisas som är problemet. 

   Och här behöver vi befria både kvinnor och män.  

Under fullmånen

Fått höra om längtan ikväll.
   Och fått känna in min egen.
   Den där bubblande.
   Som säger mig att jag är på god väg.
   Som säger mig att det faktiskt finns inom räckhåll.

Fått minnas också.
   Gudsmöten och heliga platser.
   Fått minnas att jag leds i livet.
   Att allt blir så självklart ibland att jag fnittrar.


Jag har också påmints om vikten av ett levande böneliv.
   Och gemenskapens glädje i det.
   Men kanske framförallt mitt eget.
   Att vara öppen och vänd mot Gud.
   Nyfiken och uppmärksam på hur Gud verkar i mitt liv.

Och så fick jag cykla hem i mörkret under fullmånen.
   Och jag var tvungen att skratta högt.
   För livet, alltet, närvaron blev så påtaglig så det rann över.
   Jag rann över!

Och jag följde fullmånen hela vägen hem
   Och jag vill förändring.
   Jag vill närvaro.
   Jag vill liv.
   Jag vill upplevelse.
   Jag vill kärlek.
   Jag vill tro.
   Jag vill!
 

Och jag tror att Gud vill. 

Och jag tror att livet vill. 

Och jag vet att jag vill! 

Kan Simon också tro?

En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ”Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.” Då sade Jesus till honom: ”Simon, jag har något att säga dig.” – ”Säg det, mästare”, sade han. ”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” – ”Du har rätt”, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ”Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” Och han sade till henne: ”Dina synder är förlåtna.” De andra vid bordet sade då för sig själva: ”Vem är han som till och med förlåter synder?” Men Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” (Luk 7:36-50)

Simon har det inte så lätt. 
   Han har bjudit hem Jesus på middag. 
   Mannen som han säkert har många frågor kring. 
   Som både provocerar och lockar. 
   Som skapar stort intresse, men som också väcker en del oro. 

Inte nog med det.
   En kvinna som har dåligt anseende, kommer in i hans hus och sätter sig vid hans gäst. 
   Hon gråter. 
   Hon gråter så att hennes tårar rinner över gästens fötter och hon torkar bort dem med sitt hår. 
   Vem gör så? 
   Sen tar hon fram en flaska balsam och börjar smörja in hans fötter. 
   Och Jesus verkar inte brydd alls över detta. 

Simon vet inte riktigt vad han ska tro och tycka.
   Han mumlar för sig själv, inte alls med tanken att hans gäst ska höra honom. 
   Men det gör såklart Jesus. 
   Och kommer med en av sina historier. 
   Och självklart förstår Simon vad han menar, men samtidigt förstår han inte riktigt vad det har med det här att göra. 

Så Jesus fortsätter och Simon börja skämmas.
   Han måste ha glömt att ge Jesus vatten att tvätta sina fötter med i all uppståndelse. 
   Det brukar han ju annars alltid göra när han har gäster. 
   Och välkomstkyssen, han visste inte om han borde eller inte. 
   Jesus är ju inte en vanlig gäst. 
   Och oljan, oj, oj… 

När Jesus gått sitter Simon själv kvar vid bordet och funderar.
   Vad sa han egentligen, Jesus? 
   ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. 
   Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” 
   Blev hon förlåten för att hon visade Jesus kärlek? 
   Eller visade hon stor kärlek för att hon blivit förlåten? 
   Men Jesus sa ju först efter det att hon var förlåten, så det kan hon ju inte ha vetat. 
   Eller? 
   Och hur kan han förlåta synder? 

”Den som får litet förlåtet visar liten kärlek”, repeterar han. 
   Innebär det att man blir mer kärleksfull om man gjort mycket som behöver förlåtas? 
   Ja, kanske är det så. 
   Men hur kunde hon veta. 
   Varför kom hon? 

”Din tro har hjälpt dig”, sa Jesus.
   Kan det vara så. 
   Att hon förstått. 
   Att hon inte behövde höra honom säga att hon var förlåten för att veta. 
   Att veta hon var det. 
   Att Gud förstår. 
   Att Gud vet. 
   Att livet inte alltid är så lätt. 
   Att vi gör så gott vi kan, men att ibland så blir det inte så bra. 
   Kan det vara så att hon visste det.
   Att hon hört Jesus och förstått. 
   Att det var därför hon kom. 

För kärleken i henne var en källa som flödade över.
   För hon hade förstått att hon inte behövde hålla tillbaka. 
   Att hon inte behövde skämmas. 
   Att hon inte behövde gömma sig. 
   Så kärleken flödade från henne så kraftigt att hon var tvungen att komma dit för att låta den flöda över Jesus. 
   Och den kom med hennes tårar och den kom med hennes händer som torkade bort tårarna med hennes hår och som smörjde in balsam på hans fötter. 
   Och hon visste att det var nog. 
   Att han förstod att det var det finaste hon hade att ge. 

”Gå i frid”, sa Jesus.
   Och det gjorde hon säkert, kvinnan. 
   Men Simon kände inte frid. 
   Han brottades med det han varit med om. 
   Han bjöd hem Jesus och hon kom oinbjuden. 
   Han öppnade sitt hem för dem, bjöd på mat. 
   Visst han glömde vattnet till fötterna och oljan, men ändå. 
   Han var inte en syndare. 
   Inte som hon. 
   Hon levde ju fel. 
   Det gjorde inte han. 
   Han gjorde ju allt rätt. 
   Men varför kände han inte hennes frid då? 
   Varför kände han sig inte särskilt kärleksfull utan mest orättvist behandlad. 
   Vad det skavde i honom! 

Men han kunde ju svaret på Jesus fråga.
   Så så svårt borde det ju inte vara att förstå också vad han menade med det andra. 
   ”Din tro har hjälpt dig.” 
   Kanske sa inte ens Jesus orden för kvinnans skull. 
   Kanske sa han dem för att de andra skulle förstå. 
   För hon visste ju redan. 
   Hennes tro på att hon var förlåten, var det som befriade henne.
   Inte hans ord. 

Så kan då Simon också tro? 

   Kanske det, vad vet jag.  

Vänd upp blicken

En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 
(1 Mos 4:3 - 7)

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. 
(Jak 1:12 - 15)

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” 
(Matt 16:21 - 23)


Gud säger klart och tydligt till Kain: 
   ”Om du handlar rätt vågar du lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. 
   Dig ska den åtrå, men du ska råda över den.” 
   
Du ska råda över den! 
   Som om det var så lätt. 
   Och det är det ju inte för Kain. 
   Kanske vet ni vad som hände sen? 
   Kain tog med sig Abel ut på fälten och slog ihjäl honom. 

Så nej, han kunde inte råda över den.
   Det är väl problemet när den redan fått fäste. 
   Och då menar jag inte bara synden. 
   Jag tror egentligen inte att det är synden som är det största problemet, jag tror det är skammen. 
   Skammen som gör att vi inte vill lyfta blicken.
   Som gör att vi gömmer oss. 

När vi vet att vi borde gjort annorlunda.
   Att vi kanske inte ansträngt oss så mycket som vi kunnat. 
   När vi gjort något fel. 

Antingen möter vi den andre med blicken och tar ansvar för vad vi gjort. 
   Eller så sänker vi blicken och känner oss dömda. 
   Kanske orättvist behandlade. 
   Vi gömmer oss bakom orsaker och bortförklaringar. 
   Men innerst inne VET vi. 
   Och det tär på oss och förgiftar oss. 

Jag tror ju inte att Gud någonsin har velat ha något offer av människan. 
   Jag tror inte att det blev ett skifte när Jesus kom och dog som något slags slutgiltigt offer. 
   För jag tror inte att Jesus behövde dö som ett offer heller. 
   Gud behöver helt enkelt inte offer, och har aldrig behövt det. 

För då fungerar inte nåden. 
   Nåden som säger att det inte spelar någon roll vad du gör eller gjort eller inte gjort. 
   Du är alltid lika älskad av Gud ändå. 
   Du behöver inte förtjäna den kärleken.

Människan däremot, har behov av att på något sätt försöka kontrollera sin tillvaro. 
   Om Gud går att blidka med offer, är jag inte bara utelämnad åt livets nycker. 

Så varför är då den här texten fortfarande intressant? 
   Jo, för den visar på hur just vi människor fungerar. 
   Hur vi reagerar på vad som händer i våra liv. 
   På våra upplevda orättvisor, på vår egen bristfällighet. 
   Och den visar på vilka konsekvenser det får. 

Det är därför Jesus är så hård mot Petrus.
   För att han måste. 
   För han har inget val. 
   Han VET vilken väg han måste gå, vad han kommer att behöva utstå. 
   Och när hans vän då frestar honom med en enklare utväg, då måste han stå stark och säga ifrån. 
   För faller han för frestelsen, så är det över. 

För oss behöver det ju varken vara så dramatiskt som för Kain eller Jesus.
   Men riskerna är desamma. 
   När man väl börjat undvika den där blicken. 
   När man börjat gömma sig. 
   När man börjat försöka förtränga den där gnagande känslan där inne att man borde gjort på något annat sätt. 
   Eller att man drabbats av orättvisa. 
   Då är det så mycket svårare att vända tillbaka. 

När man inte direkt erkänner sin känsla av sorg och besvikelse, börjar den transformeras till något annat.
   Till ilska, bitterhet och hat. 
   Och dessa känslor förtär oss sakta inifrån. 
   De gör att vi inte känner oss värdiga som människor. 
   De distanserar oss från andra. 
   Kapslar in oss i en kylig ensamhet. 
   Påbörjar en destruktiv spiral som är svår att bryta. 

Och ingen av oss är ju helt fri, ingen av oss är helt ren.
   För det vore omänskligt att förvänta oss det av oss själva och varandra. 
   Det är helt enkelt inte så lätt. 
   Kain klarade det inte och vi klarar det inte. 
   Oftast. 

Har du någonsin känt dig prövad och frestad, då vet du. 
   Hur svårt det är att stå emot och hur befriande det känns om man klarar av det. 
   Förmodligen förenat med andra känslor också. 
   För det är ju inte så kul att alltid välja den ”rätta” vägen, den kloka vägen, den goda vägen. 
   Det kan snarare vara ganska obekvämt ibland och det kan skapa konflikter med andra. 
   Det kan göra att man förlorar i status, inte blir lika populär, ses som ganska tråkig och besvärlig. 
   Men det ger en frid i hjärtat. 

Gud är inte den som frestar oss, prövar oss, ser om vi håller måttet. 
   Det behövs faktiskt inte. 
   Livet har nog av prövningar. 
   En helt vanlig vardag har nog av prövningar utan att Gud skulle behöva slänga in några till. 

Har jag fallit för frestelsen att köpa de där billigare kläderna jag tycker så mycket om, fastän jag vet att de människor som syr dem inte får en ordentlig lön för sitt arbete.
   Ja! 
   
Har jag fallit för frestelsen att köpa det där goda köttet, fastän jag vet att djuret som köttet suttit på förmodligen plågats under sin väg till min tallrik? 
   Japp! 
  
Slänger jag ibland in en liten vit lögn för att framstå som lite bättre än jag är? 
   Absolut! 

Önskar jag att jag kunde göra annorlunda? 
   Ja, faktiskt. 

Och det är kanske den riktigt stora prövningen.
   För vägen dit innebär att rannsaka mig själv och verkligen se i alla fall mig själv i ögonen och försöka rensa bort de skydd och filter jag satt upp för att slippa känna allt det som jag kapslat in. 

Gud är inte den som prövar.
   Gud är den som står bredvid oss och säger: 
   "Du behöver inte sänka blicken." 
   ”Du behöver inte kapsla in dig och gömma dig.” 
   "Du behöver inte låta synden styra över dig, du kan bestämma själv." 

För visst lever vi i nåden, men också av vår egen viljekraft. 
   Och vilka val vi gör påverkar inte vårt värde eller hur älskade vi är. 
   Men det påverkar våra liv, vår upplevelse av oss själva och våra relationer med andra människor.

Och det är faktiskt aldrig kört. 
   Det går bra att vända upp blicken till och med efter att i åratal ha vandrat runt med den nedslagen. 
   Det är inte lätt, men det går. 
   Och framförallt går det lättare när man väl har börjat. 

Askonsdag

Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud. Han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek. (Joel 2:12-13)

Igår var det Askonsdag och fastan inleddes.
   Förberedelsetiden inför påskens död och uppståndelse. 
   En tid när vi erbjuds att skala av allt det som ligger mellan oss och Gud. 
   Mellan oss och livet. 

Fastan kan ibland kännas som en tid av prestation.  
   Då vi ska avstå något för att vara duktiga. 
   Då vi sätter upp mål och blir besvikna på oss själva när vi misslyckas. 
   Men Jesus är på flera ställen i Bibeln tydlig med att fastan inte ska göras för sakens skull eller för att imponera på andra. 

Fastan är en relation mellan människan och Gud. 
   En möjlighet att undersöka hur kärleken får plats i våra liv. 
   Är det i den vi lever, eller gömmer vi oss bakom annat som ger oss en falsk känsla av trygghet och bekräftelse?

Vad hittar vi av smärta, sorger och oläkta sår om vi försöker titta djupare?  
   Om vi slutar döva oss med shopping, alkohol, socker, prestationer eller vad det nu är vi väljer?
   Vad händer om vi vänder oss till Gud med ett uppriktigt öppet hjärta?
   Om vi vågar bryta upp murarna vi satt upp för att skydda våra hjärtan?

Om vi vill, kan fastan få vara en tid då vi möter oss själva. 
   Omslutna av Guds kärlek. 
   Öppnandes våra hjärtan för att låta kärleken flöda mot oss och också från oss, ut i världen. 
   För mitt i det flödet, är det som det verkligt levande livet finns. 

Kom ihåg, o levande själ, 

att din världsliga människa är stoft 

och åter skall bli till stoft.