Tacksamheten

Jag tänker mer på tacksamheten.
   Och formulerandet.
   Att få formulera mig igen.
   Kring tro!

Att varje vecka få en eller flera bibeltexter att utgå ifrån och formulera något klokt utifrån.
   Att varje vecka få följa kyrkoårets rytm och fördjupa mig i en tanke om livet.
   Vilken ynnest.

Helt plötsligt tvingas jag att påminna mig om allt det kloka och djupa som jag vet och glömt och inte ännu kommit på.
   Och det är mycket!
   Och det öppnar en värld jag tappat bort.

Den värld där jag får söka djupt och komma på och minnas och känna och erfara och spritta till.
   Och låta orden flöda och tankarna.
   Och ibland, ibland, komma bortom orden och bara känna in.
   Känna ut.
   Känna hem.

Vad orden kan känna mig hem ibland!
   Till friden.
   Tillbaka till tilliten.

Och jag tackar igen.
   För livet.
   För barnet.
   För kärleken.
   För ömheten.
   För att jag kan känna ömheten.
   De små nyanserna.

För hemmet.
   För det vackra.
   För solen och färgerna.
   För den gula cykeln.
 
För jobbet.
   För tron.
   För möjligheten att tända ett ljus och att sjunga en psalm.
   För att få välja psalmer.
   Binda ihop en röd tråd.
   Gestalta.
   Levandegöra.

Också för mig.
   Kanske mest för mig.
   Börja leva igen på ett nytt sätt.

Borra in näsan i barnets hår.
   Se honom plira med ögonen.
   Hur han kittlar mig på halsen.
   Fnissar.
   Kiknar.
   Självklart kryper nära och gosar in sig.

Så självklart tar för sig av mig.
   Ännu utan begränsningar.
   Tillitsfullt.
   Smittsamt.

Vågar jag också?
   Med Gud?
   Modern?
 









Kanske.