Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.
Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
(Psaltaren kapitel 73, vers 23 - 26)
Det här är en text som jag ibland använder på begravningar. Kanske särskilt i de fall där den som dött har haft en kropp som brutits ner.
Som varit frustrerad över begränsningarna, över att inte kunna leva livet fullt ut.
Men som nu fått frid, fått slippa begränsningarna.
Jag hoppas det kan ge de anhöriga en bild av hur deras älskade nu är i en annan skepnad.
Fri och på väg där på härlighetens väg.
När livet blir stressigt och fyllt av måsten tappar jag ofta kontakten med Gud. Jag släpper den där handen.
Vilket ju är galet, för det är ju då jag behöver den som bäst.
Men jag tror det är så vi fungerar ofta. Vi tappar kontakten inåt när det är för mycket runt omkring.
Och då tappar vi även kontakten med det gudomliga inom oss.
Och så försöker vi lösa allt enbart med våra jordiska jag. Och så hastar vi vidare och vidare och vidare.
Och missar att den där handen finns där utsträckt, hela tiden.
Det är bara att ta den.
Och då!
Då är vi där!
Nu!
Vi behöver inte vänta tills det här livet är över.
Tills vi inte längre har den här jordiska kroppen.
Vi kan vandra där med Gud på härlighetens väg nu!Idag!
Andas ut, ta ett djupt andetag!
Känn in, lyssna!
Ta handen och följ med.
Ibland tror jag att vi inte gör det för att vi har glömt bort att möjligheten finns. Men ibland tror jag också att vi är för rädda för vad det skulle innebära.
Vad Gud skulle kräva av mig.
Vad jag skulle behöva avstå.
Men då glömmer vi bort att vad Guds vilja framförallt är för mig, är kärlek.
Utan den där rädslan.
Rädslan för att vara ensamma, för att inte duga, räcka till, hinna, ha nog, bli av med, inte få.
Jag önskar att jag istället kunde tänka, ”Jag har Gud!”, och slappna av lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar