Vem är det som fyller 42 år?

Idag fyller jag år!
   Och jag älskar att fylla år.
   Det är något med att dagen är just min födelsedag.
   Men jag tror också att det handlar om att fira livet.
 
Fira ett år till!
   Och så har jag faktiskt alltid känt.
   Jag har alltid tyckt om att bli äldre.
   Livet blir alltid bättre.

Livet djupnar.
   Jag utvecklas.
   Lär mig mer, förstår mer.
   Inser att jag inte förstår så mycket som jag tror.
   Vilar mer och mer i det.

I år har jag en vecka själv med min lilla sötnos närmast i backspegeln, samt ett par dagar med mina föräldrar på besök.
   Och nu är vi återigen själva i några timmar innan resten av familjen kommer hem från en skidsemester.
   Linus sover och jag skriver.

Den här veckan har jag fått mer tid att rå om mina egna tankar, med lite färre vuxenkonversationer.
   Men också mindre tid för mig själv och mindre sömn.
   Mer mys.
   Mer rastlöshet.
   Tid att i lugn och ro verkligen komma närmare min lilla pojke.
   Bara vara med honom och se honom och prata med honom och lyssna till honom.
   Älska honom!

Och när jag idag gör något slags årsbokslut efter att ha levt mitt fyrtioandra år, så är det väl väldigt passande.
   För när jag funderar över vem jag är nu, så kommer nog mamma först.
   Den roll som helt naturligt upptar mest av min tid.
   Och har gjort det de senaste sexton månaderna.

Men den här veckan utan vuxet sällskap, har också gjort att jag fått lite mer utrymme att känna in och tänka efter.
   Vem är jag nu, bortom mammarollen?
   Och jag märker att jag får gräva djupt.

Sambo, detta osköna ord, liksom partner.
   Men det är jag ju också.
   Älskare önskar jag att jag kunde säga istället, med mer eftertryck.
   Visst har jag älskat det här året, men jag tror det finns utrymme för mycket mer kärlek i mitt liv.
   Och framförallt mer balans.
   Där kärleken till och från ett litet barn varit så påtaglig tror jag att jag nu har plats för mer kärlek till och från min man och till och från mig själv.

Vem är jag?
   Jag städade igenom lådor nyligen och hittade en fjäderdekoration med en text som en av de intagna på Färingsö gjorde till mig för några år sedan.
   "Med kärlek till en världsförbättrare!" står det på den.
   Och så tänker jag att det fanns en tid när jag upplevde att jag var en världsförbättrare.
   Åtminstone för några.
   Och jag tänker att den viktiga lärdomen de senaste åren nog varit att få lov att inte vara det också.
   Eller rättare sagt, att inse att vi alla är det, mest hela tiden, men på många olika sätt.
   Som genom att vara en mamma, eller en partner.
   Där jag tidigare så mycket definierat mig själv utifrån mitt arbete.
 

Men jag har på senare tid hamnat i samtal med människor som behövt min hjälp.
   Och själavårdaren i mig har klivit fram i all sin kraft.
   Glad att få stå till tjänst.
   Ibland är det lätt att tänka att jag haft en paus på några år, men jag har bara vidareutbildat mig.

Utvecklat min intuition.
   Mitt tålamod.
   Min förmåga att älska villkorslöst.
   Att känna in.
   Sätta gränser.
   Fokusera.
 
Vem är jag?
   Och där kommer de större orden, de djupare lagren.
   Ljus.
   Kärlek.
   Livet självt.
   Ah, vilan i det.

Kan mitt fyrtiotredje år kanske få handla mer om det?