Genom ett barns ögon

Jag vandra ofta långsamt nuförtiden.
   Små ben går bredvid mina och stannar ofta.
   Ibland sträcks en liten hand ut för att hålla min, men oftast går han själv.

Han stannar för att titta på det mesta.
   Stenar, sugrör, brunnslock.
   Testar vad som händer om man släpper en sten genom ett staket.
   Undrar ärligt vart den tar vägen tills jag visar att den ligger på marken på andra sidan.
   "Ah", utbrister han förtjust.
   Och så får jag hjälpa honom att plocka upp den.

Måste testa flera gånger att sticka in armen i hålen i staketen.
   Ärmarna på overallen åker upp.
   Kanske känns det spännande med kall vind mot armen, eller så är det något annat.

Varje bil som åker förbi är spännande.
   Varje bil som står parkerad också.
   Hundar ska vi inte prata om.
   En cykel kommer i motsatt riktning och han gör en u-sväng och går efter.
   Jag påpekar att vi ska åt andra hållet och han vänder igen.

Helt plötsligt stirrar han mot skyn och pekar, "Eh!".
   Jag tittar, en fågel sitter på taket.
   Han pekar igen åt ett annat håll i skyn, "Eh!".
   Jag tittar och ser ingenting.
   Men han ser nöjd ut.

En av mina övningar jag brukar göra på vandringar är att försöka sakta ner och vara lite extra uppmärksam på min omgivning.
   Titta utan att värdera.
   Se sånt jag annars går förbi.
   Jag inser att jag här mött min överman.
   En ny läromästare!

Jo, det är han på många sätt.
   Han får mig att omvärdera mycket.
   Se mycket.
   Känna mycket.
   Stanna till inför mycket.
   Han är helt enkelt väldigt mycket! <3