Maria Magdalena och synkronicitet

Min nya vän Maria bjöd med mig och Linus på Musik och rörelse i S:t Peters klosters församling idag.
   Vi har mötts på öppna förskolan här i byn och jag tänkte nog att det här skulle vara något liknande.
   I en liten mysig lokal för barnen.
   Men istället bjöds vi in i det stora och luftiga kyrkorummet.

En underbar kantor ledde oss i sång och dans och teologi.
   Vi sjöng Du vet väl om att du är värdefull för oss föräldrar som så lätt glömmer bort oss själva när vi får barn.
   Vi fick höra om hur vi alla är heliga, som i särskilda.
   Vi fick uppmaningen att öppna alla våra sinnen och uppleva.
   Vi fick dansa runt i ring till trummans stadiga rytm.
   Och jag log och log och kände tårarna komma.

Det var ett bra tag sen jag var i kyrkan och jag har inte direkt känt någon lockelse.
   Men så, här.
   Välkomnad med en varm öppen famn.
   Lekfullt, kravlöst, innerligt.

Jag var tvungen att nämna korset.
   Det blå i glas.
   En präst berättade att det är gjort av Bertil Vallien.
   En av mina absoluta favoritglaskonstnärer.
   Såklart!

Och en radda sammanträffanden började bilda ett pärlband (och när jag nu skrev det stod det istället prästband) framför mig.
   Jag har nyligen upptäckt onlineauktioner och hittat ett par verk av Vallien där, men inget som känts helt rätt.
   Inte för att jag letat, de har bara dykt upp.
 
Igår hade jag så en helt egen dag som jag spenderade i Malmö, shoppandes.
   Jag hittade i en butik med barnkläder ett glassmycke med ett ansikte av en kvinna som fick mig att tänka på Valliens konst.
   Jag berättade det för expediten som aldrig hört talas om honom.
   Smycket heter Batzeba - Skönhetens och kärlekens symbol.
   Men för mig är hon Maria Magdalena, också en kärlekens symbol.
   Och jag ska förklara varför.

Igår köpte jag också en bok om Maria Magdalena.
   När jag läser i den så är det ibland som att jag läser ur min egen bok.
   Jag vandrade ju med Maria Magdalena på en av mina vandringar och hon lärde mig om kärlek.

När jag nu letade fram min bok och slog upp kapitlet om henne, så avslutas kapitlet med de meningar som står på ett kort som jag igår ställde på Peters skrivbord.
   För att de är Peters favoritmeningar i boken.
   "Jag inser att detta är sättet att öppna upp hjärtat.
   Inte att försöka bända upp det, utan fylla det med så mycket kärlek att det svämmar över."

Här någonstans började det bli rundgång i mitt huvud.
   Det var så länge sen så mycket hängde samman.
   Och så råkar jag nämna var mitt smycke kommer ifrån för Peter, och han säger på en gång "Då vet jag vem som gjort det!".
   Och det visar sig att han varit intresserad av just glaskonst och dessutom arbetat tillsammans med konstnärens son för tio-femton år sedan.
   Och dessutom träffade honom härom dagen på det nya jobb han snart ska börja på.