"Det är en flicka!"

I helgen hade jag förmånen att vara med på en julkonsert på Öland, där alla intäkter gick till Plans arbete med barn. 
   Och särskilt deras arbete för flickor.
   Som präst fick jag möjlighet att flika in några ord mellan alla vackra julsånger.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.
   Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. 
   Och Josef begav sig från Nasaret till Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
   Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och Josef fick ta emot barnet och stolt deklarera, ”Det är en flicka!”

Fast så står det ju inte i Bibeln.
   Frågan är om det ens hade funnits en kristendom då. 
   Om det istället för en Jesus hade fötts en … Miriam.
   För då, liksom nu på många platser i världen, hade flickor inte samma möjlighet att leva ett så fritt liv som Jesus gjorde.
   Att gå sin egen väg och bestämma själva över sina liv.

Inte heller hade man nog då, liksom nu på många platser i världen, lyssnat till en kvinna på det sätt man lyssnade till Jesus.
   En kvinna hade helt enkelt inte samma status i samhället. 
   Hon hade troligtvis inte kunnat samla samma mängder människor ens om hon hade försökt. 
   Och bara det att hon hade valt bort att gifta sig och skaffa barn och istället vandra runt i samhället, nej, det hade aldrig gått. 

Däremot är jag helt övertygad om att vi inte hade haft en sämre kristendom om vi fick följa Miriam istället för Jesus.
   Kanske hade den bara blivit lite annorlunda. 
   För våra upplevelser i livet är olika och vår relation till det gudomliga blir därför också olika.
   Och dessa olika berättelser ur livet behövs, för att vi alla ska kunna spegla oss i dem och känna oss sedda och förstådda och älskade precis som vi är. 
   Flicka som pojke som hon som han och som hen. 

Så låt oss hjälpas åt att bidra till en värld, där Miriam mycket väl kan födas som Guds dotter här på jorden.
   Där flickor har samma möjligheter som pojkar att leva de liv som de vill. 
   Där kvinnor har samma status som män. 
   Då tror jag att vi är med och skapar himmelriket här på jorden. 

#vardeljus

Jag har läst många artiklar och krönikor om #metoo.
   Verkligen tänkt att det är en revolution som pågår.
   Så många kvinnor som ställer sig upp och berättar.
   Delar.
   Som jag så klokt läste det någonstans, fördelar om skammen.

Jag tänkte tidigt att visst har jag själv upplevt det.
   Tafsandet, kommentarerna, övertrampen.
   Främmande händer på fel ställen eller olämpliga ord från bekanta.
   Kollegor som gått över gränsen och dejter som inte varit så lyhörda.

När så #vardeljus drog igång, med berättelser från Svenska kyrkan, kunde jag också erinra mig situationer.
   Hur en äldre gift prästkollega försökte kyssa mig.
   Hur en begravningsentreprenör ofta drog sexistiska vitsar "Då är du en sån där prostata!".
   Alla kommentarer om ens utseende när man är i tjänst.
   Och så vidare.

Och det är ju de lätta exemplen.
   Där jag själv inte känner någon skam och skulden lätt kan läggas på rätt sida.
   Oavsett om de själva skulle se den eller inte.
   Jag ser den i alla fall.
 
Men sen började jag minnas annat.
   Och värre är det med de exempel där jag själv på något sätt varit delaktig i något.
   Där jag tidigare i relationer upplevt något kränkande.
   Där jag, när nu någon annan för första gången kallar det övergrepp, blir helt tung i hela kroppen.
   När jag ser med andra glasögon.
   Och min kropp svarar an.
 
Det är först då jag verkligen förstår hur mekanismerna fungerar.
   Skam- och skuldbeläggandet av offret.
   Ansvaret som ska tas för hur förövarens liv skulle kunna bli förstört om det kom fram.
   Det egna ifrågasättandet, jag kanske minns fel, jag borde sagt ifrån.
   Komplexiteten när det är någon man faktiskt tycker bra om på andra sätt.

Jag blir tung i kroppen och helt matt.
   Försöker vara varsam med mig själv.
   Lyssna in vad som händer där inne.
   Ge det lite tid.
   Smälta.

 

Reformation

Inom Svenska kyrkan firar vi i år att det är 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på slottskyrkodörren i Wittenberg.
   Ordet reformation kommer från latinets reformatio som betyder att "förnya", "ge ny form" eller helt enkelt "återge något dess ursprungliga form".
   Och det var vad Luther ville.
   Han ville föra kristendomen tillbaka mot sitt ursprung.
   Han ville rensa bort det som kyrkan lagt sig till med genom århundraden, men som han inte fann grund för i Bibeln.
 
Bibeln som kan ses som vår minsta gemensamma nämnare inom kristendomen.
   (Ja, förutom vår tro och Gud då.)
   Men inte ens den är ju egentligen en tillförlitlig källa till vad som verkligen hände, vad som verkligen sades.
   Texterna har valts ut och satts samman och översatts och tolkats.
   Självklart finns det fler texter och fler översättningar och fler tolkningar.

När jag skulle förbereda mig inför att döpa Linus, längtade jag efter formuleringar som inte kändes så begränsande.
   Jag ville komma ifrån ett språk kretsande kring en manlig Gud och hitta formuleringar som berörde själen på djupet.
   Då fann jag en variant av Vår Fader som sägs vara en översättning från Arameiska, det språk Jesus själv talade.
   Med ett språk som sjöng inom mig.

O Du universums Fader-Moder, 
från vilken livets andedräkt kommer, 

du skapar allt som rör sig i ljus.

Koncentrera ditt ljus inom oss – 

gör det användbart.

Skapa ditt rike av enhet nu – 

genom våra brinnande hjärtan 

och viljande händer.

Din enda önskan verkar så med vår, 

i allt ljus, 

liksom i alla former.

Tillmötesgå vårt behov av bröd 

och insikt var dag.

Lossa misstagens band som binder oss, 

så som vi förlåter andra 

och omfamnar dem med tomhet.

Låt inte ytliga ting förleda oss,

utan befria oss från det omogna 

som håller oss tillbaka från vårt sanna syfte.

Från dig föds all styrande vilja, 

livskraften och sången som förskönar allt, 

från tid till tid förnyas den.

Sannerligen, må dessa ord, 

i all sin kraft, 

vara grunden för alla mina handlingar. 

Amen.

Jag ser gärna en ny reformation av kyrkan.

   Gärna om och om igen.    

   För en levande kyrka som genomflödas av den heliga Anden, full av vibrerande själar. 

   Som inte bara försöker hitta nya grepp för att locka människor till sig.

   Utan som verkligen försöker leva och förmedla de budskap den levande Guden i årtusenden försökt få oss att förstå. 

Så hur kan vi då veta vad det är? 

   Hur vet vi vilka tolkningar vi ska tro på? 

   

Vi har precis samma verktyg som människorna som skrev Bibelns berättelser. 

   Vi har också våra upplevelser av det gudomliga. 

   Vi har en själ som VET vad som är sant.

   Vad Gud är. 

  

Och ju mer vi lär oss att lyssna till vår själ. 

   Känna in vår själ.

   Vara i vår själ.

   Desto lättare blir det för oss att veta.

Och genom att hjälpa varandra att leva och verka mer utifrån våra själar, kan vi tillsammans vara den levande kyrkan. 

Lyckliga relationer

Jag har lovat mig själv att inte leva i en olycklig relation.
   Det innebär också att jag inte skulle kunna leva i en relation där min partner är olycklig.
   Inte på grund av vår relation.
   Sen kan ju livet drabba oss på olika sätt som gör oss olyckliga, men det är en annan sak.

Det är mitt liv det handlar om och jag vill inte leva bredvid någon som jag tappat kontakten med.
   Som jag inte känner mig nära.
   Som jag inte känner kärlek för eller från.
   Som jag inte bryr mig om och respekterar.
   Jag vill inte vakna upp en dag och inse att vi lever olika liv.

Och det är ju lätt att säga, men svårare att göra.
   För det innebär att jag måste ta tag i de problem jag upplever i relationen.
   Jag måste arbeta på att förstå mig själv och min partner bättre.
   Hela tiden.
   (Eller inse att det inte är en relation jag vill leva i, och lämna den.)

Och jag lägger hinder i min väg.
   Mina rädslor lägger krokben för mig.
   Mina osäkerheter och min oro kan fräta hål i oss.

Mitt ego värnar mitt och min rätt.
   På både gott och ont.
   Men min själ svarar alltid an och försöker närma mig när jag försöker vända mig bort.

Jag letar ofta verktyg.
   Det som kan utveckla mig och hjälpa mig framåt, närmare.

Det bästa jag hittat hittills vad gäller kärleksrelationer, är John Gottmans bok 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation.
   Han är professor i psykologi och har forskat på vad som kännetecknar en lycklig relation, det han kallar känslomässigt intelligenta relationer.

I de relationerna har man funnit en hållning till varandra i det dagliga livet som gör att man inte låter negativa tankar och känslor ta över relationens positiva sidor.
   Där har man en förmåga att förstå och respektera varandra och vara lyhörd för de krav relationen ställer.
   Även om man ofta grälar eller har totalt olika värderingar och åsikter.

Han beskriver några varningstecken man behöver vara uppmärksam på i sitt sätt att förhålla sig till varandra.
   Som de omedelbara attackerna där samtal inleds väldigt aggressivt.
   Eller den fräna kritiken som inte bara är ett klagomål på ett konkret beteende utan spär på med svepande nedsättande kommentarer om motpartens personliga kvaliteter.
   Det hånfulla föraktet med sarkastiska gliringar.
   Försvarsbeteendet som i själva verket kan vara ett sätt att anklaga partnern, med resultatet att konflikten trappas upp.
   Tigandets mur, bakom vilken man gömmer sig för varandra.

Men också ett hemligt vapen - fredstrevare eller försoningsgester.
   En handling eller ett yttrande som förhindrar att de negativa känslorna trappas upp.

Så kommer då hans 7 regler, för de par som vill leva lyckligt tillsammans.
   1 - Förfina era kärlekskartor, lär känna varandra, var väl förtrogna med varandras tillvaro, farhågor, förhoppningar och mål i livet.
   2 - Stärk de ömma känslorna och den ömsesidiga respekten.
   3 - Sök er till varandra, så får kärlekens glöd nytt liv varje gång du låter din partner känna sig värdefull och uppskattad mitt i vardagen.
   4 - Fatta besluten i samråd med din partner och var villig att kompromissa.
   5 - Lös de problem som går att lösa.
   6 - Bryt dödlägen genom att prata med varandra och försök förstå de bakomliggande orsakerna till problemet ni fastnat i.
   7 - Hitta er gemensamma grundsyn och utveckla er egen kultur.

Ju mer jag läser desto mer uppmärksam blir jag på hur jag själv och min partner agerar.
   På hur lätt det är att glida in i destruktiva beteenden och sen accelerera dem, särskilt när man är trött småbarnsförälder.
   Men jag ser också hur enkelt det faktiskt är att vända på det om jag bara är lite mer närvarande.
   Och varje gång försöker välja det som för oss närmare, även om min första impuls är att fräsa ifrån, vända mig bort eller sura.


För det är mitt liv det gäller, och vill jag vara lycklig är det upp till mig att se till att jag har så goda förutsättningar som möjligt för att vara det. 

Det där vi:et

Hur dör och uppstår man tillsammans i en relation?    
   Fortfarande tillsammans.

Hur dör man bort från sina tidigare roller och uppstår som mer sanna?
   Hur vet man vad som är sant?

När vi bryts ner, när lager skalas bort.
   När sömnbrist och livskriser grumlar sinnet.
   
När kärleken är det som håller ihop, tills det enda man har är den kärlek man envist hävdar finns där.    
   Fastän man knappt orkar se den.
   Känna den. 

Vem är du?   
   Vem är jag?    
   Vilka var vi och vilka håller vi på att bli?

Jag väljer dig varje gång.    

   
Varje gång jag känner att jag inte orkar mer, inser jag att jag har ett val.   
   Och väljer jag att stanna kvar, så måste jag agera så som jag tror att det blir bäst för oss.   
   Och så tar jag nya tag. 

Livet är jobbigt och vi blir jobbiga.  

Och sen skrattar vi.  

Och jag väljer dig varje gång. 

Höst

 Vissa dagar saknas orden. 

Ärkeängeln Mikael

För fem år sen idag var det Ärkeängeln Mikaels dag och jag gav mig ut på min första pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.

Jag skrev i min resedagbok, en text som sedan blev en del av ett kapitel i min bok:
Så sitter jag då här på ett café på flygplatsen i Biarritz. På Ärkeängeln Mikaels dag. Ängeln som sveper sina vingar omkring mig och viskar: "Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl."
   Bredvid mig har jag en nätt ryggsäck på 38 liter som väger 10,6 kilo, en grå Osprey med en fågel Fenix. Vet egentligen inte om det är det, men en fågel är det iaf och Fenix passar bra. Fågeln som reser sig ur askan och föds på nytt. Så känns det lite. Som om jag får nytt liv. 
   För varje steg jag tagit framåt har jag känt mig starkare och gladare, lycklig och fri. Och ändå har planet bara nyss landat i Frankrike. Tillitsfullt har jag slängt mig ut i Guds öppna famn och jag kan nog inte ens förstå vad den här resan kommer att innebära för mig. På så många olika plan. 
   Det är en vandring i kärlek. Och jag anar redan att den kärleken förvandlar på många plan. Det är ett utforskande av kärleken till och från en man. Den själsliga kärleken som också får kroppsliga uttryck. Det är ett utforskande av kärleken till och från Gud. Men framförallt kanske det är ett utforskande av min kärlek till mig själv. Och där tror jag att jag har formulerat min intention för min pilgrimsvandring. Det är för kärlekens skull jag vandrar. 

Så för fem år sen idag, skrev jag faktiskt den första texten till min bok.
   Men det visste jag ju inget om då.
   Då fanns inte en tanke på en bok.
 
Inte heller en tanke på att livets vandring och kärleken fem år senare skulle fört mig till Skåne.
   Och att jag numera bär livs levande 10 kilo bebis på min rygg istället för en ryggsäck.
   En bebis som dessutom blir 11 månader just idag.
   (Jag har bett om fler tecken och idag verkar livet leverera!)

En vän skrev i ett mail till mig härom dagen, att hen ser Linus som en solklar frukt av min bok.
   Jag hade sagt att jag inte trodde att jag kunde träffa någon under tiden jag arbetade med boken.
   Men kvällen efter att boken släpptes, gick jag ut med en vän som hade kommit till stan bara för att vara med på bokens release.
   Och så sprang jag på Peter.
   Så hade det inte varit för boken hade ju vårt möte kanske aldrig blivit av.
   Och inte heller Linus.

Det har nog hänt att jag tvivlat under de här åren.
   Det har varit ångest och smärta och sorg och prövningar.
   Men ängelns ord från Daniels bok i Bibeln har varit med mig, Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl.
   
Envist påminde jag mig om dem när det var som tuffast.
   Men sen kom kärleken och jag glömde bort dem.
   Inte för att det inte varit tufft ibland efter det.
   För det har det.
   Men jag hade glömt bort dem.

Och nu påminns jag.
   Nu påminns jag om så många möten jag haft med änglar på vägen.
   Hur jag fortfarande ibland när jag inte finner frid, tänker mig att änglarna slår sina vingar omkring mig och bildar en slags lugnande kokong.
   Men jag hade glömt orden.

Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl. 

Det har sannerligen gått väl för mig.
   Mycket av det jag längtat efter i mitt liv har jag fått under de här åren.
 
Jag kan se hur cirkeln på ett sätt sluts såhär på femårsdagen, men samtidigt.
   Samtidigt snurrar det bara vidare.
   Liksom livet alltid gör.
   Ett varv till.
   Och ett till.
   Och jag vandrar vidare med det.
   Fortfarande för kärlekens skull!
 

Samtal med Gud

I morse kom jag på mig själv med att säga högt till Linus, när vi pysslade i badrummet.
   Han plaskade i vattnet som låg kvar över golvbrunnen i duschen och jag borstade på lite mascara.
   "Jag tror jag ska börja skriva lite mer om Gud", sa jag.
   Han tittade upp och våra ögon möttes.

Nog för att han förstår ord som lampa, giraffen, lammet och bollen, men Gud har vi inte riktigt kommit till än.
   Och det är ju lite galet när just ordet Gud är så pass viktigt.
   Ja, eller innehållet i ordet.
   Eller det vi lite tafatt försöker sätta ordet på.
   Upplevelsen av det är ju såklart ännu viktigare.

Så då räcker det ju inte heller med ordet.
   Men kanske kan ordet få vara en väg tillbaka.
   Tillbaka till fler upplevelser också.

Jag skummade lite i min bok igår, det var länge sen sist och det är snart tre år sen den kom ut.
   Jag påmindes om så många upplevelser av Gud.
   Av det gudomliga i livet.
   På så många olika sätt!
   Och jag kan känna att mitt liv varit ganska så fattigt på såna upplevelser de senaste åren.
 
Att vara gravid och föda Linus var såklart upplevelser av något gudomligt, men i en väldigt kroppslig gestalt.
   Det gudomliga i min kropp.
   Det gudomliga genom min kropp.

Men förr kunde jag uppleva ett annat slags tilltal.
   Mitt i det vardagliga, eller i spektakulära situationer.
   Jag var mer öppen och Gud var mer kommunikativ.
 
Eller det beror nog faktiskt bara på mig.
   På min mottaglighet och lyhördhet.
   Men då såg jag symboler överallt.
   Människor som dök upp i mitt liv vid sällsynt passande tillfällen.
   Att uppleva att jag var i synk med universum.
   Spelkort på marken, hjärtformade löv, siffran 11 överallt, teckningar på väggar, gröna dörrar.

Livet kändes mer magiskt och samtidigt mer verkligt. 

   Det tilläts ha fler dimensioner. 

Det är lätt att säga att det är svårt att få plats med dimensioner när tiden mest upptas av att hålla koll på en snabbt krypande och överallt klättrandes 11-månaders bebis.
   Men jag tror de försvann redan innan han kom.
   Eller jag vet det.

Visst har det glimtat till ibland, men jag måste nog erkänna för mig själv, att jag själv har gått upp i ett annat slags liv och släppt dimensionerna.
   Så nu är det mitt ansvar att välkomna dem tillbaka.
   Så jag bjuder in Gud igen.
   Jag bjuder in ordet igen.
   Mitt formulerande får försöka väcka liv i något slumrande inom mig.
  Och kanske kan jag tillsammans med Linus få börja sätta ordet på allt det gudomliga som redan sker i våra liv.
 

Eld och vatten

 Eld och vatten.
   De starkaste krafterna i mitt liv.
   De mest framträdande krafterna i mitt liv.

Så totalt olika, men så kraftfulla.
   Både gnista och vätska för liv.
   Båda potentiellt förgörande.

I balans eller konflikt.
   Oftast böljande däremellan.
   Både i mig och i relation till mig.

Såklart är vi eld och vatten.
   Omöjliga att förena, men ändå.
   Går det inom mig, går det självklart med mig också.

Men det kräver ett balanserande.
   En försiktighet mellan att hålla emot och släppa på.
   Låta vattnet flöda, men inte ta död på lågan.
   Låta elden brinna, men inte torka ut källan.

Passion och sensualitet.
   Hetta och svalka.
   Aktivitet och vila.
   Kropp och själ.
 

Nystartstid!

Det luktar skolstart!
   Det tänkte jag när jag nyss promenerade iväg med Linus i kvarteren där jag bodde under mina skolår.
   Det luktar skolstart!

Av äpplen som fallit av träden och börjat ruttna på gräsmattan.
   Blandat med doften från mammas alla rosor.
 

Och så en lite kyligare frisk luft.
   Solen som står lågt över trädkronorna.
   Nystartstid!
   Min favorittid på året!

I veckan var jag på bokrelease.
   Storycoachen Katrin Sandberg presenterade sin bok Hitta din sanna STORY!

Jag var hos härliga Katrin för ett par år sen och hon hjälpte mig hitta vad det är min själ längtar efter att jag ska göra.
   Det visade sig handla om andra själar.

Sen dess har jag startat mitt företag själsligt.nu.
   Med flytt och samboskap och graviditet och barn, har jag inte riktigt kommit igång som jag tänkte mig då.

Jag har inte direkt haft tid att läsa de senaste tio månaderna heller.
   Men nu köpte jag Katrins bok och passade på att utnyttja möjligheten till barnpassning under några dagar hos mina föräldrar i skärgården.
   Och processen gick igång direkt.

Jag har mina papper kvar hemma, som Katrin och jag jobbade fram.
   Jag har tagit fram dem då och då under åren som gått och använt dem mycket.
   Men av någon anledning kunde jag nu inte komma ihåg vad det var vi funnit, i min guldkompass.
 
Så jag satte ivrigt igång med övningarna hon har i boken.
   Jag började titta tillbaka på mitt liv, hitta var jag haft flow, lätthet och glädje.
   Började formulera mig kring mina superkrafter.
 
Och insåg när jag formulerade mitt syfte att det kändes väldigt välbekant.
   Och plötsligt kunde jag se framför mig guldkompassen Katrin ritat upp för mig.
   Och jag mindes att vi försökte hitta rätt ord.
   För vad det är jag gör med själen.
   Att vi smakade på olika, men inte riktigt hittade rätt.
   Att jag tog med mig uppgiften hem och fortsatte söka.
 
Kanske har jag hittat rätta orden nu.
   Kanske finns även de orden med på papperen där hemma, bara att jag glömt det.
   Kanske behövde jag ta det ett varv till, nu med lite mer distans till vad jag arbetat med.

Nystartstiden bubblar i mig.
   Även om jag för tillfället nöjer mig väldigt väl med att vara föräldraledig med Linus, så är det något som dragit igång i mig.
   Ett ljus har riktats mot min kärna igen, en glöd har tänts att vilja verka.
   Men också vara, mer utifrån den jag verkligen är.