Ärkeängeln Mikael

För fem år sen idag var det Ärkeängeln Mikaels dag och jag gav mig ut på min första pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.

Jag skrev i min resedagbok, en text som sedan blev en del av ett kapitel i min bok:
Så sitter jag då här på ett café på flygplatsen i Biarritz. På Ärkeängeln Mikaels dag. Ängeln som sveper sina vingar omkring mig och viskar: "Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl."
   Bredvid mig har jag en nätt ryggsäck på 38 liter som väger 10,6 kilo, en grå Osprey med en fågel Fenix. Vet egentligen inte om det är det, men en fågel är det iaf och Fenix passar bra. Fågeln som reser sig ur askan och föds på nytt. Så känns det lite. Som om jag får nytt liv. 
   För varje steg jag tagit framåt har jag känt mig starkare och gladare, lycklig och fri. Och ändå har planet bara nyss landat i Frankrike. Tillitsfullt har jag slängt mig ut i Guds öppna famn och jag kan nog inte ens förstå vad den här resan kommer att innebära för mig. På så många olika plan. 
   Det är en vandring i kärlek. Och jag anar redan att den kärleken förvandlar på många plan. Det är ett utforskande av kärleken till och från en man. Den själsliga kärleken som också får kroppsliga uttryck. Det är ett utforskande av kärleken till och från Gud. Men framförallt kanske det är ett utforskande av min kärlek till mig själv. Och där tror jag att jag har formulerat min intention för min pilgrimsvandring. Det är för kärlekens skull jag vandrar. 

Så för fem år sen idag, skrev jag faktiskt den första texten till min bok.
   Men det visste jag ju inget om då.
   Då fanns inte en tanke på en bok.
 
Inte heller en tanke på att livets vandring och kärleken fem år senare skulle fört mig till Skåne.
   Och att jag numera bär livs levande 10 kilo bebis på min rygg istället för en ryggsäck.
   En bebis som dessutom blir 11 månader just idag.
   (Jag har bett om fler tecken och idag verkar livet leverera!)

En vän skrev i ett mail till mig härom dagen, att hen ser Linus som en solklar frukt av min bok.
   Jag hade sagt att jag inte trodde att jag kunde träffa någon under tiden jag arbetade med boken.
   Men kvällen efter att boken släpptes, gick jag ut med en vän som hade kommit till stan bara för att vara med på bokens release.
   Och så sprang jag på Peter.
   Så hade det inte varit för boken hade ju vårt möte kanske aldrig blivit av.
   Och inte heller Linus.

Det har nog hänt att jag tvivlat under de här åren.
   Det har varit ångest och smärta och sorg och prövningar.
   Men ängelns ord från Daniels bok i Bibeln har varit med mig, Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl.
   
Envist påminde jag mig om dem när det var som tuffast.
   Men sen kom kärleken och jag glömde bort dem.
   Inte för att det inte varit tufft ibland efter det.
   För det har det.
   Men jag hade glömt bort dem.

Och nu påminns jag.
   Nu påminns jag om så många möten jag haft med änglar på vägen.
   Hur jag fortfarande ibland när jag inte finner frid, tänker mig att änglarna slår sina vingar omkring mig och bildar en slags lugnande kokong.
   Men jag hade glömt orden.

Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl. 

Det har sannerligen gått väl för mig.
   Mycket av det jag längtat efter i mitt liv har jag fått under de här åren.
 
Jag kan se hur cirkeln på ett sätt sluts såhär på femårsdagen, men samtidigt.
   Samtidigt snurrar det bara vidare.
   Liksom livet alltid gör.
   Ett varv till.
   Och ett till.
   Och jag vandrar vidare med det.
   Fortfarande för kärlekens skull!