Jag har lovat mig själv att inte leva i en olycklig relation.
Det innebär också att jag inte skulle kunna leva i en relation där min partner är olycklig.
Inte på grund av vår relation.
Sen kan ju livet drabba oss på olika sätt som gör oss olyckliga, men det är en annan sak.
Det är mitt liv det handlar om och jag vill inte leva bredvid någon som jag tappat kontakten med.Som jag inte känner mig nära.
Som jag inte känner kärlek för eller från.
Som jag inte bryr mig om och respekterar.
Jag vill inte vakna upp en dag och inse att vi lever olika liv.
Och det är ju lätt att säga, men svårare att göra.
För det innebär att jag måste ta tag i de problem jag upplever i relationen.
Jag måste arbeta på att förstå mig själv och min partner bättre.
Hela tiden.
(Eller inse att det inte är en relation jag vill leva i, och lämna den.)
Och jag lägger hinder i min väg.Mina rädslor lägger krokben för mig.
Mina osäkerheter och min oro kan fräta hål i oss.
Mitt ego värnar mitt och min rätt.
På både gott och ont.
Men min själ svarar alltid an och försöker närma mig när jag försöker vända mig bort.
Jag letar ofta verktyg.
Det som kan utveckla mig och hjälpa mig framåt, närmare.
Det bästa jag hittat hittills vad gäller kärleksrelationer, är John Gottmans bok 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation.
Han är professor i psykologi och har forskat på vad som kännetecknar en lycklig relation, det han kallar känslomässigt intelligenta relationer.
I de relationerna har man funnit en hållning till varandra i det dagliga livet som gör att man inte låter negativa tankar och känslor ta över relationens positiva sidor.
Där har man en förmåga att förstå och respektera varandra och vara lyhörd för de krav relationen ställer.
Även om man ofta grälar eller har totalt olika värderingar och åsikter.
Han beskriver några varningstecken man behöver vara uppmärksam på i sitt sätt att förhålla sig till varandra.Som de omedelbara attackerna där samtal inleds väldigt aggressivt.
Eller den fräna kritiken som inte bara är ett klagomål på ett konkret beteende utan spär på med svepande nedsättande kommentarer om motpartens personliga kvaliteter.
Det hånfulla föraktet med sarkastiska gliringar.
Försvarsbeteendet som i själva verket kan vara ett sätt att anklaga partnern, med resultatet att konflikten trappas upp.
Tigandets mur, bakom vilken man gömmer sig för varandra.
Men också ett hemligt vapen - fredstrevare eller försoningsgester.
En handling eller ett yttrande som förhindrar att de negativa känslorna trappas upp.
Så kommer då hans 7 regler, för de par som vill leva lyckligt tillsammans.
1 - Förfina era kärlekskartor, lär känna varandra, var väl förtrogna med varandras tillvaro, farhågor, förhoppningar och mål i livet.
2 - Stärk de ömma känslorna och den ömsesidiga respekten.
3 - Sök er till varandra, så får kärlekens glöd nytt liv varje gång du låter din partner känna sig värdefull och uppskattad mitt i vardagen.
4 - Fatta besluten i samråd med din partner och var villig att kompromissa.
5 - Lös de problem som går att lösa.
6 - Bryt dödlägen genom att prata med varandra och försök förstå de bakomliggande orsakerna till problemet ni fastnat i.
7 - Hitta er gemensamma grundsyn och utveckla er egen kultur.
På hur lätt det är att glida in i destruktiva beteenden och sen accelerera dem, särskilt när man är trött småbarnsförälder.
Men jag ser också hur enkelt det faktiskt är att vända på det om jag bara är lite mer närvarande.
Och varje gång försöker välja det som för oss närmare, även om min första impuls är att fräsa ifrån, vända mig bort eller sura.
För det är mitt liv det gäller, och vill jag vara lycklig är det upp till mig att se till att jag har så goda förutsättningar som möjligt för att vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar