Samtal med Gud

I morse kom jag på mig själv med att säga högt till Linus, när vi pysslade i badrummet.
   Han plaskade i vattnet som låg kvar över golvbrunnen i duschen och jag borstade på lite mascara.
   "Jag tror jag ska börja skriva lite mer om Gud", sa jag.
   Han tittade upp och våra ögon möttes.

Nog för att han förstår ord som lampa, giraffen, lammet och bollen, men Gud har vi inte riktigt kommit till än.
   Och det är ju lite galet när just ordet Gud är så pass viktigt.
   Ja, eller innehållet i ordet.
   Eller det vi lite tafatt försöker sätta ordet på.
   Upplevelsen av det är ju såklart ännu viktigare.

Så då räcker det ju inte heller med ordet.
   Men kanske kan ordet få vara en väg tillbaka.
   Tillbaka till fler upplevelser också.

Jag skummade lite i min bok igår, det var länge sen sist och det är snart tre år sen den kom ut.
   Jag påmindes om så många upplevelser av Gud.
   Av det gudomliga i livet.
   På så många olika sätt!
   Och jag kan känna att mitt liv varit ganska så fattigt på såna upplevelser de senaste åren.
 
Att vara gravid och föda Linus var såklart upplevelser av något gudomligt, men i en väldigt kroppslig gestalt.
   Det gudomliga i min kropp.
   Det gudomliga genom min kropp.

Men förr kunde jag uppleva ett annat slags tilltal.
   Mitt i det vardagliga, eller i spektakulära situationer.
   Jag var mer öppen och Gud var mer kommunikativ.
 
Eller det beror nog faktiskt bara på mig.
   På min mottaglighet och lyhördhet.
   Men då såg jag symboler överallt.
   Människor som dök upp i mitt liv vid sällsynt passande tillfällen.
   Att uppleva att jag var i synk med universum.
   Spelkort på marken, hjärtformade löv, siffran 11 överallt, teckningar på väggar, gröna dörrar.

Livet kändes mer magiskt och samtidigt mer verkligt. 

   Det tilläts ha fler dimensioner. 

Det är lätt att säga att det är svårt att få plats med dimensioner när tiden mest upptas av att hålla koll på en snabbt krypande och överallt klättrandes 11-månaders bebis.
   Men jag tror de försvann redan innan han kom.
   Eller jag vet det.

Visst har det glimtat till ibland, men jag måste nog erkänna för mig själv, att jag själv har gått upp i ett annat slags liv och släppt dimensionerna.
   Så nu är det mitt ansvar att välkomna dem tillbaka.
   Så jag bjuder in Gud igen.
   Jag bjuder in ordet igen.
   Mitt formulerande får försöka väcka liv i något slumrande inom mig.
  Och kanske kan jag tillsammans med Linus få börja sätta ordet på allt det gudomliga som redan sker i våra liv.