Kroppen

Det händer ju mycket med kroppen när man är gravid och jag märker att det också drar upp min kropps historia.
 
Jag föddes med hjärtfel och går fortfarande på regelbundna koller, trots att jag är frisk sen länge.
   Nu blev det aktuellt med en extra koll för att se så mina tidigare problem inte kommer inverka på graviditeten eller förlossningen.
   Förmodligen inte alls, blev svaret som jag är väldigt glad för.
   Det blir också extra koller av bebisens hjärta för att se om det finns ärftliga faktorer som förts vidare.
   Förmodligen inte, tros det där också.

När jag var liten upplevde jag inte att jag hade särskilt stor kontroll över vad som hände med min kropp.
   När det gäller operationer och undersökningar och allt runt omkring, så blir man som litet barn sällan varken tillfrågad eller informerad exakt om vad som händer.
   I mitt fall ledde det till att jag helt enkelt kopplade bort, lämnade kroppen.

En väl fungerande strategi i stunden, men inte så lyckad i längden.
   Så tillslut kraschade jag och brände ut mig.
   Jag insåg att jag behövde börja lyssna till kroppen igen.
   Och jag lärde mig att den kommunicerade väldigt tydligt, om jag bara lyssnade.

När jag vandrade min första Camino fick jag ångest av att vandra upp för backar.
   När jag blev andfådd och hjärtat slog hårdare, var det som att kroppen trodde den skulle dö.
   Under min uppväxt var ansträngning förenad med fara, så det var inte så konstigt.
   Men jag visste ju i huvudet att det inte var någon fara längre.
   Och när jag vände mig till kroppen och frågade den om den vågade försöka med mig, så var den med direkt.
   Jag hade bara aldrig lyssnat på dess rädsla innan utan mest kört över den.
   Och jag började kunna gå upp för backar med glädje.

Under många år har jag varit i konflikt med kroppen och varit ganska hård mot den.
   Jag tror jag varit arg på den för att dess problem skapat hinder i mitt liv.
   Jag har inte heller uppskattat hur fantastisk den är som burit och bär mig igenom livet.
   Som fortsatt fungera för min skull, trots allt den utsatts för.
   Men med åren så har vi blivit bättre och bättre vänner.

Nu när jag är gravid är det som att vi tagit det till en ny nivå.
   Helt plötsligt är vi ett välfungerande team.
   Jag kan lugnt luta mig tillbaka med vetskapen att kroppen vet exakt vad den ska göra.
   Den bygger en liten människa där inne och allt jag behöver göra är att försöka äta bra, röra på mig, vila och ta hand om kroppen så gott det går.
   Och lyssna noga när den kommunicerar vad den behöver.
 

Och det går bra.
   Jag känner mig friskare än jag gjort på många år.
   Visst drar det och värker lite här och där.
   Men det är ju inte för att något är fel.
   Det är ju för att allt är väldigt rätt.