Ett och ett halvt år

För precis ett och ett halvt år sen gjorde jag mig redo för att gå ut på stan med min bästis.
   Det var dagen efter mitt releaseparty för min bok, ett vältränat hjärta och jag kände mig både väldigt nöjd och lite slut och uppåt och allt möjligt.




 
Jag hade sagt länge att jag inte trodde att jag skulle kunna träffa någon kärlek förrän boken var släppt.
   Eftersom den liksom var en del av mitt bearbetande av tidigare relationer, min egen relation till relationer och mig själv.
   Och nu hade jag inte en tanke på något sånt, utan bara fokus på att gå ut med min vän och ha det roligt.
 
Men så in genom dörren på Riche kliver någon bekant.
   En gammal kollega som jag inte träffat på ungefär tolv år.
   Vi ser varandra på en gång och hälsar förvånat.
   Vi pratar vidare lite under kvällen och fortsätter sen att hålla kontakten.





Och vips så visade det sig att där fanns kärlek!
 
Riktigt kärlek, visade det sig.
 
En sån kärlek som man inte vill leva utan.
 
En sån kärlek som man är villig att jobba för.
 
Att tålmodigt vänta på.




Och nu sitter jag här ett och ett halvt år senare.
   I ett hus som vi äger tillsammans.
   I en annan del av landet dit jag flyttat.
   Med ett nytt liv som växer i magen.







Och jag tänker att jag är glad att jag skrev boken.
   Att jag är glad att jag jobbade så hårt med mig själv att jag nu kan tillåta mig att älskas ordentligt.
   Att jag är glad att vi gick ut den kvällen.
   Att jag är glad att jag vågade hoppa ut i det okända som en ny relation innebär.
   Att jag är glad att jag var envis och tålmodig.
   Att jag är glad att han var det också.