Bebisens själ

För ett par månader sen började jag fundera över bebisens själ.
   När kommer själen in i en människa?
   Är det vid befruktningsögonblicket?
   Någon gång under graviditeten?
   Och i så fall när?
   Vid födelseögonblicket?

Jag samtalade med en vän som sa att hon hört, och även trodde på, att själen kommer in i fostret runt vecka tolv.
   Innan dess kommer den på besök då och då, för att liksom känna in sitt nya hem, i sin nya kropp, men det är först då den blir bofast.

Jag gillar den tanken.
   Det gör det också vettigare för mig att det är en ökad risk för missfall före vecka tolv.
   Om själen inte finns i kroppen och inte kan påverka den med sin livskraft, kanske kroppen är känsligare.
   Det upplever jag ju i livet, det livsviktiga samarbetet mellan kropp och själ.
   När jag inte låter min själ ta plats mår kroppen inte heller bra.

Inom Kundalini yoga menar man att själen kommer in i fostret efter etthundratjugo dagar.
   Redan innan födseln formas bebisens sinne och påverkas av mammans energi, tankar och känslor.
   Därför ser man också till att den blivande mamman får möjlighet att i lugn och ro vara lyhörd för kroppens förändringar och agera utifrån dem.
   Även inom andra kulturer låter man gravida kvinnor få avlastning och fokusera på det viktigaste de någonsin kommer att ha gjort i livet, skapa nytt liv.

Jag har den extremt förmånliga situationen att jag kan styra mycket av min tid själv.
   Eftersom jag inte har ett fast jobb att gå till, kan jag oftast vila när jag behöver.
   Jag kan låta de här månaderna få styras av vad min kropp och bebisen behöver.
   Och jag är innerligt tacksam för det.

Men tillbaka till bebisens själ.
   Jag har de senaste veckorna haft en känsla av att det liksom brummar i livmoder/korsrygg-trakten, oftast på kvällarna.
   Det är som om det är helt uppladdat med energi och det strömmar ner i benen och upp i överkroppen.
   Om jag slappnar av och bara låter det flöda, hoppar det till i kroppen på olika ställen.
   Det är inte obehagligt alls, det gör mig mest lite fnittrig.
   En fnittrig energi.

Jag går på gravidyoga och frågade någon där om det här.
   Om vad det kan vara och om det kan påverka bebisen.
   "Det är nog snarare bebisen som påverkar dig", fick jag till svar, "de är ju bara ren energi."
   "Och tänk vad mycket aktivitet det finns där inne just nu, det skapas liv."

Såklart det är, att jag inte tänkt på det.
   Att bebisen ju har en mycket högre energi än jag.
   Än finns det inga rädslor, blockeringar eller begränsningar.

När jag döper barn säger jag ofta i mitt doptal att vi vuxna ofta tror att vi ska lära barnen om livet.
   Fast det ju är precis tvärt om.
   Det är de som kan lära oss något om livet.
   Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. 
   Så jag tar tacksamt emot den energimässigt fnittriga vägledningen från min nya läromästare.