Hemligheter

Jag trivs inte med hemligheter.
   Jag har inte bara svårt att hålla dem, jag känner mig helt blockerad av dem.
   Och innan ni blir oroliga, så kan jag berätta att hemligheterna jag menar gäller mig själv.
   Andras hemligheter är en helt annan sak.

Men själv har jag insett att jag helst lever ganska transparent.
   Jag tror på att prata om saker och ting, och att leva öppen med min omgivning.

Jag har inte skrivit i bloggen på länge och det är för att jag haft en hemlighet som jag inte kunnat berätta om.
   Och då är det som om allt annat också har blockerats.
   Som om jag inte kan formulera mig över huvud taget.
 
Särskilt tror jag, eftersom den här lilla hemligheten har tagit över allt i mitt liv.
   Men nu är den ute så nu får flödet öppnas upp igen.

Jag funderar ibland över människors behov av att hålla saker hemligt och hur det ibland verkar komplicera livet så väldigt mycket.
   Att inte kunna få råd av andra eller prata av sig.
   Att inte kunna resonera sig fram tillsammans.
   Att inte låta andra människor förstå mer av hur man fungerar.
   Att inte bjuda in människor i ens liv utan möta det som sker ensam.

Visst finns det saker man kan vilja hålla för sig själv, och det är ju inte konstigt.
   Men med mycket undrar jag om det verkligen är så bra egentligen...

En graviditet håller många hemlig fram till vecka tolv ungefär.
   Då risken för missfall är betydligt mindre.
   Jag har inte haft nåt sånt behov (däremot har andra inblandade haft andra behov som gjort att jag snällt hållit tyst längre, utom till de närmaste).
   För hade det blivit missfall, så hade jag väl hellre sett att människor förstod varför jag var ledsen, tänker jag.

Sen har jag hört kommentarer om att inte glädjas för mycket, utfall att det inte ska gå bra.
   Men är det då inte bättre att glädjas som sjutton medan man är glad över att vara gravid och sörja om och när det skulle hända något?

Sen är det det här med att köpa barnkläder och göra i ordning barnrummet och köpa mammakläder.
   När jag inte fick igen jeansen köpte jag ett par mammajeans med skön, töjbar maggördel.
   Det var hyfsat tidigt i graviditeten, men jag tröttnade på att bara kunna gå runt i tajts.
   Men det kändes nästan lite genant, som om jag ville skylta med att jag var gravid fastän jag inte riktigt var det på riktigt än.

Men nu har jag då redan, i vecka femton, gjort i ordning ett barnrum och målat det.
   Som min vän sa "Skulle det hända något så är det väl bra för sorgeprocessen att behöva ta itu med barnrummet".
   Precis.

Leva i det som är, inte i föreställningar eller väntan.
   Det tror jag är vad jag mår bra av.