Alltid på väg

Jag har ju nån slags tanke om att ifall jag är öppen och lyhörd och försöker följa den ledning jag får så kommer jag att hamna rätt.
   Och när jag inte har någon aning om åt vilket håll jag ska gå, så är det för att jag ska stå still ett tag till.
 
Men det här är ju inte enkelt och bekvämt alltid.
   Framförallt är det inte enkelt för att andra människor ofta tycker man ska ta någon väg, vilken som, bara man går framåt.
   Och så står jag envist kvar, för djupt inom mig vet jag att det är det rätta.

   Och jag vilar i att jag ständigt får bekräftelser på att det fungerar.

   Att när det är dags, så visar sig vägen för mig.

   Att det inte går att forcera.

Men att inte veta kan också vara väldigt frustrerande i perioder.
   Och just nu är det lite så.
   Frustrerande också för att jag känner mig rastlös, för att jag vill göra och verka och jag vet inte var eller hur.

Det är inte helt lätt i relation till samhället heller.
   Ibland får jag känslan av att folk tycker det är vettigare att luras lite och ljuga lite istället för att vara ärlig och rak.
   Man förväntas spela med i spelet liksom.
   Men jag gillar inte såna spel.
   Jag får svårare och svårare att spela med i såna spel.

Så jag fortsätter att leta andra vägar.
   De som leder rakt in i något outforskat.
   Nyss ledde de mig till Madeira och något oväntat rakt över både Finisterre och Santiago de Compostela på vägen hem.
   Vyer som påminde mig om andra vägar jag valt som verkat provocerande och annorlunda, men som varit så betydelsefulla i mitt liv.
   En resa som påminde mig om att jag existerar i relation till något mycket större.
   En hel värld.
   Och att jag ständigt är i rörelse, även när det känns som stiltje.  

Så jag fortsätter följa med när livet kallar.
      Och när det känns obekvämt och oroligt, så får det helt enkelt vara det ett tag.
   För jag vet att jag är på väg, alltid på väg.   
 

Från konst till ännu konstigare

En av målningarna jag fotograferade härom kvällen var en ängel på en dörr.
   Igår kväll visade det sig att bakom den dörren fanns ett galleri.
   Och inte bara det utan ett galleri i flera våningar.
   Och dessutom ett konstnärskollektiv.

Jag träffade en av konstnärerna som tog med mig på en rundvandring och
berättade om både målningarna, konstnärerna och byggnaden.
 

Vissa målar på plats och jag fick också följa med in i deras studior.
   Andra kommer bara för en kort tid, det är öppet för alla som vill komma och måla.
   Om man vill kan man sen lämna sin målning för försäljning när man reser vidare.

Jag fascinerades framför allt av en stor målning av Sista måltiden, men med bara kvinnor.
   Jag berättade att jag är präst och konstnären frågade nyfiket i vilken kyrka.
   Han var själv uppvuxen inom den katolska kyrkan, men efter år i en strikt religiös skola, är han inte särskilt förtjust i den numera.

Vi pratade om konst i relation till religionen och han visade mig några fler målningar på samma tema.  
 
Oleksandr Goncharovs självporträtt som han kallat "Spiritual overcome", en målning av hans dotter kallad "Over Gods finger".
   Och så den spännande "Who is judging?".

Ja, konst är spännande! 

Idag gled jag istället in i en värld där naturens färger fick stå för paletten.
 
I staden Funchal finns en Farmers market med grönsaker, frukter, blommor och fisk i alla färger.
   Jag fick smaka på passionsfrukt med smak av citron, en med smak av ananas, en av apelsin, en av tomat och sen några till också.
   Jag är som sagt ganska säker på att den här ön är av lite magisk karaktär.

Delfiner!

Mitt stjärntecken är fiskarna och under den del av mitt liv när jag inte bodde nära vatten (i Lund) så mådde jag faktiskt dåligt av det.
   Jag är uppvuxen på en ö och har även spenderat mina somrar på en annan ö.
   Skärgårdslivet är liksom en del av mig.

I några dagar har jag nu utforskat Madeiras olika klimatzoner.
   Promenerat genom städer och byar, åkt linbana, vandrat längs levador, åkt över en betydligt kalare högplatå och genom djupa skogar.
 
Fått lära mig om djurlivet, alla landdjur större än ödlor verkar vara importerade.
   Om växter jag känner igen namnet på, men inte det enorma utseendet.
   Ätit lokala fiskar och avnjutit öns frukter och grönsaker.

Så igår var det då äntligen dags att få bekanta mig lite mer med havets djur.
   Kring ön samlas 28 av världens alla val- och delfinsorter i olika perioder av året.
   De gillar det djupa vattnet, ner till 3000 meter djupt, att det är lagom varmt och att det finns mycket mat.
   Däremot är det ju knappast säkert att några av dem ska befinna sig här just precis när jag är det.

Vi gav oss ut i ribbåt och jag lyckades få en plats längst fram med god utsikt.
   När jag fick låg jag dessutom helst platt på mage fram över kanten och spanade ner på delfinerna som simmade under fören.
   För delfiner fick vi se många av.
   Flasknosdelfiner, många med sina ungar.

De kommer och går som de vill.
   Leker runt båten när de känner för det och simmar sen snabbt bort när de tröttnat.
   Ett helt hav har de att komma undan på, så det känns som ett lagom påträngande sätt att umgås med dem.

Jag klev i land igen med ett stort leende på läpparna och ca 300 nya foton tagna.
   Vissa av dem är mest av himmel eller hav, då båten guppade en del, men på några har jag lyckats få med de fantastiska djuren.
   Inte för att bilder på något sätt kan göra dem rättvisa.
   Men de kan i alla fall få påminna mig om en härlig eftermiddag.

Konst... funderar jag över

Jag älskar gatukonst.
   Väggmålningar, dörrmålningar, skulpturer.
   Vackra, fula, konstiga, politiska.

Ibland snubblar jag över konst som inte är medveten konst.
   Elskåp, skyltar, fasader som flagnat.

Ibland behövs ingen människoskapad konst.
   För att naturen är så vacker i sig.
   Oftast är det ju så.

Sen fnissar jag över medvetet konstnärligt utformade saker som inte skulle behöva vara det.
   Som skyddsvallar vid havet.

Jag älskar hus med finurliga detaljer.
   Idag åkte jag igenom en by där husens tak hade hörn där teglet formats som fåglar eller andra figurer.
   Kakelplattor med Jesus eller Maria sitter på många väggar.


Varför inte skapa något vackert när det ändå ska skapas?
   Det undrar jag ofta när jag tittar på moderna hus utan krusiduller.
   Och äldre hus med.

Inne i kyrkorna föredrar jag dock mindre krusiduller.
   Framförallt mindre guld och färre statyer av en lidande Jesus eller en med krona på huvudet.
   Eller en liggande död i en glaskista.


Helst köper jag konst som jag kan ha på fingrarna har jag märkt.
   Denna gång har det blivit en ring med en agat i form av en saltvattenbasäng vid havet.
   Ja, eller det är ju min association i alla fall.





Jag uppskattar verkligen konst som berör, väcker minnen och tankar.
   Eller bara njutning.

Mystery Island

Dagen igår blev inte riktigt som jag tänkt och därför blev dagen idag inte det heller.
   Jag trodde jag skulle på en heldags vandringstur igår där vi skulle se en massa vattenfall, men de glömde att hämta upp mig på morgonen.
   Det visade sig att det var resebolagets fel som missat nåt steg i min bokning, så jag fick pengarna tillbaka och en gratis vandring någon annan dag.
   Det blev idag.

Vi gav oss in i de djupa skogarna längs med en levada.
   Levadorna är bevattningssystem som finns över hela Madeira och längs dem har man gjort vandringsleder.
   För att vara en ö som är mindre än Öland till yta så har den betydligt högre höjder, den högsta toppen ligger på 1862 möh.
 
Och när vi gick där så fick jag känslan av att det här är en av de där bortglömda hemliga öarna som inte finns med på någon karta.
   Där tiden stått stilla och allting är väldigt väldigt annorlunda.
   Där blåbärsris blir 7 meter höga och liljekonvaljer är träd som kan bli 15 meter höga och maskrosor växer som buskar som kan bli 4 meter höga.
   Och allt det där är sant och verkligt.

Och då började jag fundera över vad jag tänker är verkligt och sant.
   Om inte ens min bild av ett blåbärsris är "korrekt", vad vet jag då egentligen?
   Jag som plockat blåbär i skogen i hela mitt liv.
   Jag vet ingenting.
   Inte säkert.
 
Och det är inte något som är jobbigt, tvärt om.
   Det gör ju världen ännu lite större och mer spännande.
   Och det hjälper mig i min upplevelse av allting annat också.
 



Jag har läst och lyssnat till en kvinna som heter Byron Katie.  
   Hon menar att jag inte måste tro på mina tankar.
   Och inte du heller.
 

När man börjar ifrågasätta sina tankar, så blir allt väldigt mycket mer spännande.
   Hur mycket far inte runt i mitt huvud som absoluta sanningar, fastän de inte är det?
   Och vad händer inte med mitt sätt att uppleva livet om jag inser det?
   Massor.

Det påmindes jag om idag. 

Caminho Madeira

Jag är på resa igen.
   Madeira.
   Tre dagar innan jag åkte visste jag knappt att ön fanns, jag hade inte kunnat peka ut den på en karta över världen, men iaf kopplat den till sydvästra Europa.
   Och nu är jag här.
 
Färden gick passande nog rakt över Caminon och Santiago de Compostela.
   För oavsett plats är det ju en Camino jag är ute på, här i Portugal kallas vägen dock Caminho.
 
Jag älskar de här sista-minuten-bokningarna.
   Jag blir nästan yr av eufori att jag bara kan åka iväg såhär.
   Till en plats jag knappt visste fanns.
   Helt byta ut allt, temperatur, klimat, lukter, synintryck, ljud, kultur, upplevelser.
   Och här är så mycket intryck, så mycket vackert, blommor, färger, målningar, skulpturer, hus, gränder, berg och hav.

Jag har åkt linbana och varit i exotisk botanisk trädgård och vandrat brant nerför i en halv mil och solat och ätit gott och druckit gott och samtalat och själavårdat (ja, det också) och så mycket mer.
 
Och varje gång jag ger mig ut såhär så undrar jag varför jag inte gör det oftare.
   För vad är livet om det inte handlar om att upptäcka och erfara.
   Livet får bli så stort så stort.
 
Och jag insåg när jag nästan tappade andan av hänförelse att jag försökte fånga det vackra, men det gick varken att fotografera eller beskriva i ord.
   Jag insåg att jag liksom ville bli mätt på det, men det går inte.
 
Så just där och då blev upplevelsen så stark att den slog över och jag insåg att det är så det är, med allt det storslagna i livet, det finns där oavsett mig.
   Jag kan inte fånga det eller hålla det kvar.
   Det slutar inte vara vackert när jag går därifrån och jag kan inte ta med det.
   Jag kan bara njuta just i den stunden.
 
Och det är det som är den stora tjusningen i livet.
   Det är bara i stunden som det går att njuta av livet.
   Oavsett vad det gäller.
   Och jag påminns om att livet är så här gigantiskt stort alltid, även när jag inte förmår ta till mig det.