Inte som en lösensumma utan som ett lösenord...

På kvinnofängelset där jag har jobbat som fängelsepräst under ett par år, satt jag en dag i ett kök på en av avdelningarna och pratade med en ung kvinna. Hon var ganska ny på anstalten och det var första gången vi satt ner och pratade ordentligt. Hon var hård och jag hade aldrig sett henne le. 
   Hon berättade om sin uppväxt, med en far som slog henne och syskonen, hur hon brukade gå i mellan så han skulle slå henne istället för de yngre barnen. 
   Hon berättade att hon själv slagits mycket under uppväxten, att hon går igång på blod, andras och sitt eget. Hon sa att om hon stack mig med en kniv i sidan så kunde hon undvika viktiga organ men ändå få mig att blöda. 
   Hon berättade att de säger att hon är narcissistisk och borderline, att hon har grava självskadebeteenden och jag såg ärren på hennes armar.

   

Medan hon pratade satt jag och tittade på henne, tittade liksom i henne och letade efter något annat. Hon beskrev sig själv så distanserat, som om någon talat om för henne hur hon var, vem hon var, och nu rabblade hon upp det.

   Så började vi prata om vad en människa är och jag sa att jag tror att vi framförallt är vår själ, att det är vårt riktiga jag, det som finns där inne, bakom våra fasader och beteenden. 

   ”Jag är rädd att jag har gjort mig av med min själ för länge sen”, sa hon. Vi pratade vidare och helt plötsligt så började hon le och kunde inte sluta. ”Vad gör du?”, frågade hon. ”Ingenting”, sa jag, ”jag gör ingenting, men där har du din själ, nu är du närvarande i din själ och du är en väldigt vacker själ.” 

   Hon fortsatte le och sa ”Sluta, det är jag inte alls det, jag är destruktiv och gillar att vara hård”. Och så började hon skratta för jag tror att hon också insåg hur galet det lät, att det inte gick ihop längre. Det strålade om henne och varje gång jag såg henne efter det så log hon. Vi satt kanske och pratade i tio minuter, men nånting hände i det där mötet.

Jesus vandrar mot Jerusalem med lärjungarna som är förståeligt oroliga. Jesus har berättat för dem att han kommer att bli dödad och jag kan tänka mig att de har svårt att förstå att Jesus ska dö och att han frivilligt fortsätter vandra mot Jerusalem. 

   

Jesus säger att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jag tror inte att det är som en lösensumma, inte för att betala nån skuld. Eftersom Guds kärlek och förlåtelse är gratis, inte kräver något, inte behöver köpas, behöver Gud inte heller något offer. 

   Nej, jag tänker att Jesus ger sitt liv som lösen, som ett lösenord, som en dechiffreringsnyckel! Ni vet när man krypterar en text och får en massa bokstäver som inte bildar några ord eller meningar, och så när man har rätt kod, så omvandlas det meningslösa till meningar som betyder något. Så tänker jag att det fungerar.  

   

Jag har mer och mer börjat acceptera att det här med tro inte handlar om att ”förstå” med huvudet. Att jag kan vända och vrida på argument och tankar hur mycket som helst, men det tar mig inte dit. Det är med själen jag förstår och kan låta Gud verka. 

   Och det är det här jag tror att Jesus försöker visa på. Visst förklarar han också med sina ord, och han försöker med liknelser måla bilder, men mycket visar han i hur han lever och verkar. Han visar i handling vad han menar med att vara en tjänare, han möter människor, inte uppifrån utan underifrån, han helar och läker, han ser och upprättar, han ifrågasätter och provocerar och hela tiden har han kärleken i fokus. I allt han gör så är det kärleken han följer och lever och är. 

   Han visar genom sitt liv på det lösenord som är lösningen och nyckeln, kärleken. Att stå fast i den även när han vet att den kommer att leda honom in i döden, för så viktigt är det. Det är enda vägen, det finns inga alternativ.   

   Och han gjorde ju något med människorna som han mötte, han gjorde något med lärjungarna, även fast de inte riktigt kunde förstå, på samma sätt som vi fortfarande har så svårt att förstå, så är det något med honom som väcker något i oss. Som gör att vi fortfarande vill förstå. 

Ibland glimtar det till och man kan uppleva något som tar en bortom, innanför, och jag tror det är i mötet, i upplevelsen, i det som går förbi vårt förnuft, det är där det sker. 

   Min tro kommer inte ur ord, ur vad jag läst eller fått berättat för mig, den kommer från min egen upplevelse av något.

   Jag tror att Jesus såg det verkligt sanna och därför kunde han också älska alla människor så villkorslöst. För han såg med andra ögon, ögon som inte var förblindade av fördömanden och värderingar. Han såg världen på ett annat sätt, utan hierarkierna, utan separationerna. Han såg själar och inte deras skal och han såg samma människor, samma situationer, samma verklighet, men på ett annat sätt. 

   Som vi också kan göra om vi skiftar perspektiv. Om vi slutar se det som bättre att bli tjänad än att tjäna, om vi slutar se det som bättre att ha makt än att vara utan. Jesus utmanar oss att se annorlunda, att uppleva världen annorlunda och att låta det förvandla oss. Inte till någon annan utan till oss själva. Till det som redan finns där. Det som vi kan se om vi ser med hans ögon. Med de kärleksfulla ögonen. Med själens ögon.

   

Och det var ju det här som jag tror hände i mötet med kvinnan på fängelset. Något i mig såg något i henne, något som alltid hade funnits där blev helt plötsligt synligt för henne och för mig. Och när jag kunde bekräfta henne i det och sätta ord på det, så kunde hon helt plötsligt få grepp om det också. Och hon kunde hitta tillbaka till det igen och igen och igen.

Så som ett lösen, ett lösenord, en lösning, en nyckel, dör Jesus för oss på samma sätt som han lever för oss. Den radikala kärleken som Jesus levde ut och försökte lära ut, ledde honom rakt in i döden och vidare in i uppståndelsen. 

   Han lever med hjärtat öppet, tjänande mänskligheten, Gud och livet självt. Han lever i oss och genom oss. 

   Befrielsen är det som sker, när vi blir sedda som de vi verkligen är. När vi kan uppleva att vi är sedda med kärleksfulla ögon som inte dömer. Och när vi kan se med andra ögon på världen och på våra liv. 

   Då får livet mening och mönster på ett annat sätt, då ser vi att Guds rike, det finns precis här.