Vägen som gör mödan värd...

Jag känner mig sprudlande.
   Och det går inte över.
   En liten röst i huvudet viskar om och om igen:
   "Snart kommer nåt gå fel, snart får du ett bakslag!"
   Men jag har börjat inse att den nog ljuger.
   Att den alltid ljugit.
   Men när jag gått på den så har det blivit som en självuppfyllande profetia.
 
Nu flyter jag bara vidare på vågen istället.
   Och njuter.
   Av allt som sprudlar.

Jag har haft födelsedagsfest.
   Hela dagen var jag ledig och förberedde festen.
   Pyntade lägenheten.
   Knåpade ihop marsipanrosor i olika färger till tårtorna.
   Gjorde presenter till gästerna.
 
Insåg att det inte spelade någon roll längre om festen blev lyckad eller inte.
   Jag insåg att en hel dag av njutning var värt det bara det.
   Insåg att njutningen i varje stund gör det värt det.
 
"Nog finns det mål och mening i vår färd," skrev Karin Boye,
   "men det är vägen, som gör mödan värd."
 
Eller inte mödan värd.
   Det är vägen som gör vägen värd.
   Stunden som gör stunden värd.
   Njutningen som gör njutningen värd.
   Och alla fina möten där längs vägen.
   På vägen.
   I vägen.

Och rösten har inte fel för att det aldrig blir bakslag.
   Den har fel för att det inte spelar någon roll.
   Den har fel för att den lägger en värdering i det.
   För att den får mig att tro att livet blir bättre om allt alltid går bra.
   Vad nu bra är.
   Och vad nu fel är.

Det är inte sant.
   Det är sant.
   Det är inte sant att bakslag är sämre.
   Jag påminner mig om att allt bara är, det är spännande.
   Det är svårt.
   Men ibland tror jag faktiskt att jag förstår det.