Så otroligt trött.
Åt middag och la mig och sov middag, vid sju.
Orkade inte ens titta på TV.
Bara så otroligt trött.
När jag kvicknade till lite satte jag på en film och låg i soffan och tittade.
In genom fönstret lyste en svag och stor måne.
Och den lockade!
Så jag stängde av filmen, satte på mig en tjock tröja och gick ut med min kamera, på jakt efter månen.Ner längs vattnet gick jag och när jag gick där i mörkret så var jag tillbaka i Spanien.
Den där morgonen när min pannlampa slocknade och jag gick genom skogen i mörkret.
När jag insåg att jag inte var rädd eller orolig.
När mörkret omslöt mig i total trygghet.
Och när jag gick där nu i kväll och hörde krasandet av snö och grus under fötterna och kände hur nästippen blev alldeles iskall och kinderna började strama, så drogs jag in i ett väldigt levande NU.Och jag började le och jag började känna hur något väldigt levande började pulsera genom kroppen.
Och tillslut kom jag fram till bryggan som var mitt mål och jag satte mig ner och månen speglades i vattnet och stjärnorna lyste över mig och det var så vackert och det var helt stilla.
Och jag påmindes om det enkla i att vara på vandring, att vara i naturen, att uppleva det levande runt omkring och naturens självklara skönhet.
När ingenting annat spelade någon roll.
Och då var det så igen, inget annat spelade någon roll, annat än att bara vara i allt det här sköna som är livet.
Det självklara i att vara en levande del av allting.
Tänk att det går att glömma bort så lätt.
Och tacksam över att livet ville påminna mig, gick jag hem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar