Egots baksmälla

Jag försöker hitta sätt att förhålla mig till mitt ego som jag mår bra av.
   Det är intressant!
   Jag försöker uppmärksamma vad som händer i mig och när egot är i farten.
 
När jag ska göra något som kan liknas vid en prestation är det så klart extra intressant.
   När jag nu har ett jobb som till exempel handlar om att stå inför några hundra människor och hålla en predikan, så kan det vara så att egot ger sig till känna.
   Först i form av en nervositet.
   Nu har jag ju funnit en strategi som brukar funka ganska bra, istället för att tycka att det är jobbigt att bli nervös brukar jag försöka njuta av det.
   Hur det känns i kroppen.
   Men också för att det liksom "sabbar" för egot, som gärna vill att jag ska stressa upp mig lite mer istället.
 
Nervös blir jag ju för att jag identifierar mig med min prestation.
   Och egot älskar ju det här med identifikation.

Så när jag uppmärksammar allt det här och är lite mer medveten om vad som händer i mig, så funkar det ju ganska bra att vara lite mer närvarande i det jag gör, snarare än att försöka prestera.
   Men det är klurigt det där.

Ja, så när det då går bra och jag får mycket positiv respons, då blir jag ju glad.
   Glad att jag berört.
   Men där finns också en lättnad att det gått bra och en glädje över att människor tycker om mig och det jag gör.
   Ja, visst är det så.

Och så på vägen hem, så känner jag ofta den där tomheten och en önskan att gråta och jag har inte riktigt förstått den förr.
   Jag har tänkt att det är trötthet, efter en urladdning.
   Men nu har jag insett att det kanske helt enkelt är en baksmälla.
   En egots baksmälla!
   En reaktion på att egot fått föda, att jag varit duktig, fått beröm.
   För även om egot i stunden mår bra av det, så håller det ju aldrig i sig.
   Det behövs ju alltid mer, när egot är inblandat.
   Så det blir som efter en sockerkick eller en alkoholberusning, en dipp.

Jaha, så då funderar jag ju.
   Hur kan man glädjas över fina reaktioner, känna sig nöjd med vad man gjort, utan att göda egot?
   Utan att få en baksmälla?
 
Ja, det handlar väl om att fortsätta avidentifiera sig med egot antar jag.
 
Så hade jag ett samtal inför en begravning och vi fick ett sånt fint möte och de tackade så glada efteråt.
   Och när jag gick därifrån så var jag så totalt uppfylld av det.
   Jag kände en stor glädje och upplevde ingen baksmälla.
   Och jag antar att skillnaden är att jag inte identifierade mig med någon prestation, jag reflekterade aldrig över det som en prestation.
   Jag var lika mycket ett verktyg i mitt arbete, men glädjen var inte kopplad till egot.

Ja, jag fortsätter förundrad utforskandet av mitt inre...