Jag har aldrig upplevt fastan och passionstiden som jag gör i år.
Jag har aldrig upplevt bibeltexterna som så viktiga i relation till mitt liv, vårt liv, som jag gör nu.
Visst har livet kunnat vara jobbigt tidigare med utbrändhet, depression, hjärtesorg, sorg över kära som dött, men det är något annat nu.
Och helt plötsligt känns det som om vi som kyrka har en otroligt viktig uppgift i att verkligen visa varför vi ens är kyrka.
Vår tro på död och uppståndelse som jag ser som totalt grundläggande.
Det är nu det händer!
På riktigt!
När jag tänker mig att jag står där i folkmassan som välkomnar Jesus in i Jerusalem, så är det inte som en distanserad betraktare längre.
Och jag är glad för det.
Jag är inte glad över det som händer i världen, i vårt samhälle och i min närhet.
Men jag är glad över att det får mig att förstå lite mer.
Lite mer av vad det innebär att leva ett helt annat slags liv än det jag är van vid.
Med oro och begränsningar, sjukdom och plötslig död.
Det gör något med mig!
Och då har jag ändå nästan dött några gånger på grund av ett hjärtfel, så jag är inte alls främmande för det här med en närvarande död.
Jesus rider in i Jerusalem, han vet att han är på väg mot sin död, men det förstår ju inte vi andra.
Det blir stor uppståndelse när han kommer, för folk har ju hört talas om honom.
”Vem är han?”
Ja, vem är han?
Drygt 2000 år senare läser vi texter och försöker förstå, vem är han och vad var det som hände?
Var lidandet och döden nödvändiga?
Är lidande och död nödvändigt?
Vad har vi för nytta av det här idag?
När vi sitter isolerade och ensamma.
När vi ligger i en respirator.
När vi förlorat våra nära.
När vi hostar och hostar natt efter natt och aldrig tror det ska ta slut.
När vårt företag som vi satsat vårt liv på försvunnit in i intet.
När vi inte har en aning om hur vi ska kunna vända det här livet till något gott igen.
När vi är de som står där och välkomnar Jesus in i Jerusalem, vad händer då?
Vi har hört om honom.
Han helar, han behandlar människor annorlunda.
Han talar om en Gud som älskar och förlåter.
Han uppfyller gamla profetior.
Kanske kan han ändå vara den som kommer med någon slags lindring.
Vi breder ut våra mantlar, vill hedra, visa vördnad.
Det är ju något särskilt med honom.
Inte bara för att vi hört berättelser, det känns liksom i oss också.
Kanske hade vi upplevt det så om vi stod där då.
Men nu då?
Vi som inte får uppleva honom fysiskt inridande?
Jag ser två rörelser i mitt flöde just nu.
De som oroas och lider.
De som fasar för vad som kommer hända.
Och så ser jag de som förundras över människors godhet och hjälpsamhet.
Över omställningar, kreativitet och flexibilitet.
Som ser det här också som en möjlighet att ställa om livet permanent.
Vägen mot korset, kanske är den just så, dubbel.
En väg mot lidande, men också en väg mot befrielse och ljus och gemenskap.
Och här bottnar vår kristna själ.
I den parallella rörelsen.
Hur kan vi vara på väg mot döden och uppståndelsen samtidigt?
Hur kunde Jesus vara på väg mot döden och uppståndelsen samtidigt?
Paulus beskriver det som att vi alla kommer nära, oavsett bakgrund.
Jesus river skiljemuren mellan oss.
Han har skapat en ny människa och i sin kropp har han försonat oss med Gud där på korset.
Syftet var fred, gemenskap, närhet, enande.
Vi fokuserar så lätt på förlåtelsen, synden och skulden.
Men jag tror att döden på korset handlar om så mycket mer.
Att Jesus vandrar frivilligt mot korset, inte för att sona våra synder, utan för att ena oss.
För att visa oss hur otroligt viktigt det är att stå upp för vissa värden.
Att leva dem, att inte vika undan ens när det blir som jobbigast.
Framförallt inte då!
Och när vi funderar, är det verkligen nödvändigt?
Det är!
Vi kan inte göra det ogjort.
Vi kan inte heller trolla bort det här viruset som drabbar oss.
Vi kan inte blunda för konsekvenserna som kommer drabba vårt samhälle och människorna som bor på vår jord.
Vill vi leva den uppståndelse som Jesus gav oss, så är det i gemenskap.
Så är det i solidaritet.
Så är det i att se möjligheten i att låta lidande och död leda till ökad medmänsklighet.
Och det kommer inte bli lätt.
Det kommer finnas en rörelse mot mer egoism, mot att hitta syndabockar, mot att separera oss igen.
Vi väljer!
När vi står där och ser Jesus rida in i Jerusalem.
Vi idag, vet vad som hände.
Vi vet att han rider mot sin död.
Han gör det för oss.
Han gör det för att han vill något bättre för oss.
Frågan är vad vi gör nu?!
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”HosiannaDavids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” (Matt 21:1-11)
Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod. Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Ef 2: 12-16)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar