I Getsemane

Ikväll har vi haft en passionsandakt i Håstad kyrka. 

   Där läste vi från Matteusevangeliets 26:e kapitel, verserna 30 till 56. 

   Texten ligger längst ner, efter mina tankar. 

Jag kan tycka det är lite skönt att Jesus är så mänsklig. 

   Att han känner sorg och ängslan precis som vi. 

   Att han också känner sig ensam och behöver närheten av sina vänner. 

   Även fast han vet att de till slut också kommer att svika.

   Inte orka stå kvar bredvid honom, utan fly. 

   

Det är inte svårt att se honom framför sig där i Getsemane. 

   På knä i förtvivlan. 

   Han kastade sig till marken och bad till Gud, ”låt denna bägare gå förbi mig”! 

   Men så också, i samma bön, ”Om det är möjligt. 

   Inte som jag vill, utan som du vill.”

   

Även i den djupa sorgen och ängslan så litar han på Gud. 

   Litar på att Gud vet bäst. 

   Han går mot sin död, men litar ändå på att Gud leder honom rätt. 

   Det är en djup tillit! 

   

Vissa saker kan vi ju inte välja bort. 

   Vi kan göra vårt bästa att leva så säkert som det går, men vi kan aldrig helgardera oss. 

   Och när krisen drabbar, när smärta, sorg och lidande helt plötsligt finns i oss och runt omkring oss, då kan vi minnas Jesus där i Getsemane. 

   

Han ber inte att Gud ska rädda honom, men hans kommunikation med Gud visar på något. 

   Att de har en djup och nära relation. 

   Jesus vet att hur svårt livet än blir, så är Gud där med honom, hela vägen. 

   

Och hans bön gör skillnad. 

   Han frågar Gud och frågar igen och igen, tills han känner sig färdig och klar över att detta verkligen är vägen framåt. 

   Då vandrar han lugnt vidare. 

Vi kan prata med Gud, vi kan sätta ord på vår oro. 

   Vi kan tvivla och fråga. 

   Måste jag verkligen? 

   Måste det verkligen vara såhär? 

   Och vi kan fråga igen och igen när vi inte förstår. 

   Att var en ”god kristen” och leva i tillit innebär inte att inte få fråga. 

   Det innebär inte att inte få tvivla. 

   

Vi får fråga och tvivla och fortsätta vända oss till Gud med vår oro tills vi får de bönesvar vi behöver. 

   Kanske bara en stilla känsla av lugn. 

   Och det får Jesus. 

   Han frågar Gud tills han är klar, och sen lägger han sitt liv i Guds händer. 

   Han försöker inte gömma sig eller fly. 

   Han står lugnt kvar och försöker förklara för de andra att det här är vad som måste ske. 

   

Låt oss stanna där en stund med Jesus i Getsemane. 

   Bara lugnt och stilla stå kvar en stund innan livet rusar vidare mot korset. 

   Mot sorg och mot glädje, mot livets alla faser, händelser och känslor. 

   En stund kan vi dela hans lugn och se att även mitt i krisen, kan det finnas frid. 

   För en kort stund, kan tiden få stanna och allt som finns är bara Gud som omfamnar oss. 

När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Då sade Jesus till dem: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen.” Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall.” Men Jesus sade: ”Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger.” Petrus sade: ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.” Och detsamma sade alla lärjungarna. 
   Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” 
   Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
   Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?”
   Vid samma tillfälle sade Jesus till folkhopen: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. (Matt 26:30-56)