Ständig ljuvlighet

En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön. 

Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten. 

Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. 

Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, 

ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven.

Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, 

ständig ljuvlighet i din högra hand. 

(Ps 16:6-11)

Jesus har uppstått och är fortsatt uppstånden. 

Han är här med oss idag! 

   

Vad betyder det? 

Jag vet inte riktigt! 

Mer än det jag själv kan uppleva. 

   

Hur jag upplevt att han vandrat bredvid mig på mina pilgrimsvandringar. 

Hur han kärleksfullt skrattat åt mig när jag inte förstått. 

Förstått att jag är så innerligt älskad. 

   

Han satt en gång bredvid mig på en bänk i Irache i Spanien. 

Där finns en vinkran på en vingård vid ett kloster, där man kan få gratis vin. 

Jag kom dit en morgon, efter att ha vandrat och gråtit och känt mig ensam 

och funderat över nattvarden, kommunionen, gemenskapen. 

Jag gick fram till kranen med mitt snäckskal, 

ett sånt där pilgrimsmusselskal som pilgrimer ofta bär med sig, 

och vred om kranen. 

Fem droppar droppade ner i skalet, sen var det slut. 

Jag vred lite mer, men det kom inget. 

Det kom flera personer bakom mig, 

som med sina tomma flaskor i händerna tittade besviket på kranen. 

Här ska det ju alltid finnas vin. 

Så gick de vidare. 

   

Jag gick och satte mig på en bänk i parken. 

Med snäckskalet med de fem dropparna vin 

och till det ett litet kex jag hittade i ryggsäcken. 

Bredvid mig satt Jesus, med sina dammiga sandaler. 

Jag kände så tydligt, det behövdes inga instiftelseord, 

det fanns inget offer, det fanns bara gemenskap. 

Så jag sa det enda som kändes meningsfullt: 

”Du i Mig, Jag i Dig!”. 

Antingen kan vi stanna i besvikelsen över det vi förlorar. 

Eller så kan vi se att väldigt lite av det vi upplever som viktigt, 

egentligen är nödvändigt. 

När vi skalar av mer och mer, så är varken brödet eller vinet viktigt.

Det viktiga är mötet och det kan ingen ta ifrån oss! 

Genom tid och rum möter han oss här, när vi än behöver honom. 

Jesus lämnar oss inte där i dödsriket utan visar oss alltid mot livet. 

Han uppmuntrar alltid det som är liv 

och sträcker ut sin hand mot oss, 

full av ljuvlighet.

Mot Emmaus

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. (Luk 24:13-35)

Jag inser när jag läser texterna att jag upplever allt så totalt annorlunda nuförtiden. 

   Jesus andades på dem! 

   Det kan man ju inte göra! 

   Inte kan vi bryta bröd och dela med varandra heller. 

   Så hur ska vi då känna igen Jesus? 

   Om vi inte får ta del av honom. 

   Om han inte kan öppna våra ögon genom att bryta brödet för oss? 

Den goda nyheten är ju att han redan andats på oss, den heliga Anden andas redan i oss. 

   Och vi behöver inte att han bryter brödet för att vi ska kunna se honom. 

   Vi kan se honom verka överallt i alla fall. 

Vi kan se honom i undersköterskan som tar sig tid att sitta med en gammal sjuk farfar och hålla telefonen mot hans öra så att han får prata med sin familj. 

   Vi kan se honom i intensivvårdsläkaren som drar på sig sin rymddräkt för att åter igen intubera någon som knappt kan andas själv. 

   Vi kan se honom i lokalvårdaren som ser till att hålla lokalerna helt rena. 

   Vi kan se honom i förskolepersonalen som fortsätter att krama våra barn när de slagit sig. 

   Vi kan se honom i busschauffören som fortsätter att köra oss till jobbet. 

   Vi kan se honom i medmänniskan som ser vår sorg och smärta och frågar ”Vad har hänt?”. 

   Trots att vi alla vet vad som pågår. 

Vi vet när vi mött Jesus i varandra, det känns. 

   Det är den där varma känslan av att ha blivit omhändertagen, sedd, lyssnad på, helad och upprättad. 

   Och kanske ser vi honom inte ens. 

   Men vi kan ändå känna hur han vandrar bredvid oss på vår väg genom livet. 

   Sitter där bredvid oss i soffan när vi ensamma tittar på Jesus Christ Superstar på TV. 

   Faller på knä med oss i trädgården, när vi rensar bort ogräsen i våra rabatter. 

   Går bredvid oss när vi sick-sackar genom mataffären. 

Visst kan vi längta efter det fysiska mötet. 

   Att få samlas runt matbordet, gamla som unga. 

   Att få krama varandra. 

   Bryta bröd tillsammans. 

   

Men kanske kan vi istället se det här som en möjlighet att ytterligare utforska hur Jesus finns i våra liv. 

   Kanske kan det till och med vara en gåva. 

   För oss som måste lämna våra invanda mönster. 

   Våra bekväma sätt att möta Gud. 

   Att möta vår vardag. 

   Att möta andra människor. 

   Vi måste bli mer kreativa och flexibla, mer återhållsamma, men också mer frimodiga.

Den här tiden som för många är lite som en ofrivillig retreat, i stillhet, i tystnad. 

   Vad ser vi när vi behöver spendera ännu lite mer tid med oss själva. 

   Vad vill jag förändra? 

   Vad kan jag låta dö bort och lämna plats för något nytt att få uppstå? 

Vilka vanor och ovanor ser jag tydligare nu? 

   Vilka relationer och sammanhang ser jag tydligare nu? 

   Som jag vill stärka eller kanske lämna. 

   Vilka inre små barn ser jag i mig själv som länge behövt lite mer uppmärksamhet och kärlek? 

   Vilka bindningar är jag redo att släppa, för att befria både den jag bundit och mig själv? 

   Ser jag Jesus som vandrar där bredvid mig, hela tiden? 

Och vi får komma ihåg vad han sa: 

   ”Som Fadern sänt mig, sänder jag er.” 

   Det handlar inte bara om var vi möter Jesus, utan hur andra möter Jesus genom mig. 

   Och genom dig! 

   När det är svårare än vanligt att mötas, att bli sedd och lyssnad på, vad kan du göra? 

   Vad kan jag göra? 

   Vad kan vi som kyrka göra? 

Vid korset

Så står vi då här vid korset. 

   Just nu, finns bara det. 

   Just nu, finns bara mörkret och döden. 

   

Jesus har dött. 

   Han har i tillit vandrat mot korset. 

   Han har förlikat sig med sitt öde, men ändå avslutades hans liv i ett rop till Gud. 

   ”Varför har du övergivit mig?” 

Orden kommer ursprungligen från psaltarens 22:a psalm, där David ropar: 

   ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

   Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. 

   Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro."

   Kanske kan vi känna igen oss i de orden. 

Kanske har författaren till Matteusevangeliet lagt orden i Jesu mun, kanske sa han dem verkligen. 

   Vi kan inte veta det. 

   Men kanske är det inte så viktigt. 

   Kanske är det viktiga att det är högst mänskligt att ropa efter Gud när vi känner oss förtvivlade och rädda.

En av våra mest älskade psalmer är 289 Guds kärlek är som stranden. 

   Där finns raderna: 

   ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. 

   Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” 

När jag läste texten om Jesus som hänger där på korset, så kände jag som ett tryck över bröstet. 

   Den drabbade mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. 

   Den kollektiva oron som finns runt oss, ovissheten, kanske framförallt ovissheten, drabbar mig. 

   Får det att knyta sig i mig. 

Med ovissheten kommer också bristen på kontroll. 

   Jag har ingen kontroll över det som sker. 

   Totalt utelämnad till livets stora svepande rörelser. 

   Såsom livet ju alltid är, bara att det vanligen inte är så påtagligt som nu. 

Påsken har i år fått en djupare dimension. 

   Lidande och död har alltid funnits runt om i världen. 

   Men vi har varit förskonade från större kollektivt lidande i vårt samhälle. 

   Men nu har vi ett virus som snabbt spritt sig över jorden. 

   Och med det kommer också rädslan. 

Jag har känt mig ganska lugn mitt i allt. 

   Trygg med att vi alla gör så gott vi kan med att tvätta händerna och hålla avstånd.

   Att vi bor i ett land som inte drabbats av panik, utan har en strategi som känns vettig. 

   Ett land med en bra sjukvård och goda resurser. 

Men allt eftersom tiden går, så nöts jag liksom ner. 

   Av det konstanta tänkandet på att hålla avstånd. 

   På var jag har händerna. 

   På hur det känns i kroppen. 

   Och så då oron för de i min närhet som är sjuka. 

Vi lider på olika sätt, av olika orsaker. 

   Kanske hänger du där uppspikad på korset och väntar på döden. 

   Kanske har du fallit ner på knä bredvid och gråter. 

   Vad vi vet, är att vi inte är ensamma här, hur ensamt det än kan kännas. 

   Vi har inte blivit övergivna! 

För det finns någon som hängt där före oss. 

   Som dött på det korset men som lever vidare. 

   Som viskar i vårt inre: 

   Rädslan kommer inte att döda dig, hur stark den än kan kännas. 

   Sorgen kommer inte heller att döda dig. 

   Kanske kommer den fysiska döden att drabba dig, men livet är så mycket starkare. 

   Livet kommer att fortsätta, ljuset kommer att lysa, skratten kommer att klinga igen och tillsammans kommer vi att sörja de vi förlorat.  

Kristus lever i allas våra hjärtan.

   Livets ljus strålar där inne och även om den fysiska kroppen dör, kan det ljuset aldrig slockna. 

   Nu, precis som alla andra dagar, är tiden inne att låta det ljuset lysa. 

   Se att dörren till ditt fängelse inte är låst.

   Öppna den. 

   Bjud in dina nära och kära att lindra din oro genom sin närvaro även om den inte kan vara fysisk. 

   Låt ditt ljus hitta nya kreativa vägar att lysa upp ditt liv och världen omkring dig. 

Att stå vid korset, kan också vara en möjlighet att öva sig i överlåtelse. 

   I att släppa kontrollen som ändå bara är en illusion. 

   Att försöka släppa på rädslan och oron för vad som kanske skulle kunna hända. 

   Och det är inte lätt just nu när vi ständigt matas med ny information om antal smittade, antal avlidna, kurvor ritas, det gissas om prognoser och vi väntar på nästa rapport. 

   

Men kanske kan vi idag bara stanna upp framför korset. 

   Låta det få påminna oss om att vara här och nu, medan vi kan. 

   För vi vet ingenting om morgondagen. 

   Här och nu, finns varken det som hände igår eller det som kommer att hända imorgon. 

   Här och nu, är vi fulla av liv, fulla av ljus och det räcker för nu.

På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.” På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner. (Matt 27:32-56)

Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. (1 Pet 3:18-19)

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:1-12)

I Getsemane

Ikväll har vi haft en passionsandakt i Håstad kyrka. 

   Där läste vi från Matteusevangeliets 26:e kapitel, verserna 30 till 56. 

   Texten ligger längst ner, efter mina tankar. 

Jag kan tycka det är lite skönt att Jesus är så mänsklig. 

   Att han känner sorg och ängslan precis som vi. 

   Att han också känner sig ensam och behöver närheten av sina vänner. 

   Även fast han vet att de till slut också kommer att svika.

   Inte orka stå kvar bredvid honom, utan fly. 

   

Det är inte svårt att se honom framför sig där i Getsemane. 

   På knä i förtvivlan. 

   Han kastade sig till marken och bad till Gud, ”låt denna bägare gå förbi mig”! 

   Men så också, i samma bön, ”Om det är möjligt. 

   Inte som jag vill, utan som du vill.”

   

Även i den djupa sorgen och ängslan så litar han på Gud. 

   Litar på att Gud vet bäst. 

   Han går mot sin död, men litar ändå på att Gud leder honom rätt. 

   Det är en djup tillit! 

   

Vissa saker kan vi ju inte välja bort. 

   Vi kan göra vårt bästa att leva så säkert som det går, men vi kan aldrig helgardera oss. 

   Och när krisen drabbar, när smärta, sorg och lidande helt plötsligt finns i oss och runt omkring oss, då kan vi minnas Jesus där i Getsemane. 

   

Han ber inte att Gud ska rädda honom, men hans kommunikation med Gud visar på något. 

   Att de har en djup och nära relation. 

   Jesus vet att hur svårt livet än blir, så är Gud där med honom, hela vägen. 

   

Och hans bön gör skillnad. 

   Han frågar Gud och frågar igen och igen, tills han känner sig färdig och klar över att detta verkligen är vägen framåt. 

   Då vandrar han lugnt vidare. 

Vi kan prata med Gud, vi kan sätta ord på vår oro. 

   Vi kan tvivla och fråga. 

   Måste jag verkligen? 

   Måste det verkligen vara såhär? 

   Och vi kan fråga igen och igen när vi inte förstår. 

   Att var en ”god kristen” och leva i tillit innebär inte att inte få fråga. 

   Det innebär inte att inte få tvivla. 

   

Vi får fråga och tvivla och fortsätta vända oss till Gud med vår oro tills vi får de bönesvar vi behöver. 

   Kanske bara en stilla känsla av lugn. 

   Och det får Jesus. 

   Han frågar Gud tills han är klar, och sen lägger han sitt liv i Guds händer. 

   Han försöker inte gömma sig eller fly. 

   Han står lugnt kvar och försöker förklara för de andra att det här är vad som måste ske. 

   

Låt oss stanna där en stund med Jesus i Getsemane. 

   Bara lugnt och stilla stå kvar en stund innan livet rusar vidare mot korset. 

   Mot sorg och mot glädje, mot livets alla faser, händelser och känslor. 

   En stund kan vi dela hans lugn och se att även mitt i krisen, kan det finnas frid. 

   För en kort stund, kan tiden få stanna och allt som finns är bara Gud som omfamnar oss. 

När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. Då sade Jesus till dem: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras. Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galileen.” Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall för din skull, så skall då jag aldrig komma på fall.” Men Jesus sade: ”Sannerligen, i natt innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger.” Petrus sade: ”Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig.” Och detsamma sade alla lärjungarna. 
   Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till dem: ”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Han tog med sig Petrus och Sebedaios båda söner. Sorg och ängslan kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.” Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” 
   Han gick tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, och han sade till Petrus: ”Ni orkade alltså inte hålla er vakna en enda timme med mig? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Sedan gick han bort och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den, så låt din vilja ske.” När han kom tillbaka fann han återigen att de sov; de orkade inte hålla ögonen öppna. Han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”
   Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?”
   Vid samma tillfälle sade Jesus till folkhopen: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skall uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. (Matt 26:30-56)

Palmsöndagen

Jag har aldrig upplevt fastan och passionstiden som jag gör i år. 

   Jag har aldrig upplevt bibeltexterna som så viktiga i relation till mitt liv, vårt liv, som jag gör nu. 

   Visst har livet kunnat vara jobbigt tidigare med utbrändhet, depression, hjärtesorg, sorg över kära som dött, men det är något annat nu. 

   

Och helt plötsligt känns det som om vi som kyrka har en otroligt viktig uppgift i att verkligen visa varför vi ens är kyrka. 

   Vår tro på död och uppståndelse som jag ser som totalt grundläggande. 

   Det är nu det händer! 

   På riktigt! 

När jag tänker mig att jag står där i folkmassan som välkomnar Jesus in i Jerusalem, så är det inte som en distanserad betraktare längre. 

   Och jag är glad för det. 

   Jag är inte glad över det som händer i världen, i vårt samhälle och i min närhet. 

   Men jag är glad över att det får mig att förstå lite mer. 

   Lite mer av vad det innebär att leva ett helt annat slags liv än det jag är van vid. 

   Med oro och begränsningar, sjukdom och plötslig död. 

   Det gör något med mig! 

   Och då har jag ändå nästan dött några gånger på grund av ett hjärtfel, så jag är inte alls främmande för det här med en närvarande död. 

Jesus rider in i Jerusalem, han vet att han är på väg mot sin död, men det förstår ju inte vi andra. 

   Det blir stor uppståndelse när han kommer, för folk har ju hört talas om honom. 

   ”Vem är han?” 

   Ja, vem är han? 

   Drygt 2000 år senare läser vi texter och försöker förstå, vem är han och vad var det som hände? 

   Var lidandet och döden nödvändiga? 

   Är lidande och död nödvändigt? 

   

Vad har vi för nytta av det här idag? 

   När vi sitter isolerade och ensamma. 

   När vi ligger i en respirator. 

   När vi förlorat våra nära. 

   När vi hostar och hostar natt efter natt och aldrig tror det ska ta slut. 

   När vårt företag som vi satsat vårt liv på försvunnit in i intet. 

   När vi inte har en aning om hur vi ska kunna vända det här livet till något gott igen. 

   När vi är de som står där och välkomnar Jesus in i Jerusalem, vad händer då? 

Vi har hört om honom. 

   Han helar, han behandlar människor annorlunda. 

   Han talar om en Gud som älskar och förlåter. 

   Han uppfyller gamla profetior. 

   Kanske kan han ändå vara den som kommer med någon slags lindring. 

Vi breder ut våra mantlar, vill hedra, visa vördnad. 

   Det är ju något särskilt med honom. 

   Inte bara för att vi hört berättelser, det känns liksom i oss också. 

   Kanske hade vi upplevt det så om vi stod där då. 

   Men nu då? 

   Vi som inte får uppleva honom fysiskt inridande? 

Jag ser två rörelser i mitt flöde just nu. 

   De som oroas och lider. 

   De som fasar för vad som kommer hända. 

   Och så ser jag de som förundras över människors godhet och hjälpsamhet. 

   Över omställningar, kreativitet och flexibilitet. 

   Som ser det här också som en möjlighet att ställa om livet permanent. 

Vägen mot korset, kanske är den just så, dubbel. 

   En väg mot lidande, men också en väg mot befrielse och ljus och gemenskap. 

   Och här bottnar vår kristna själ. 

   I den parallella rörelsen. 

   Hur kan vi vara på väg mot döden och uppståndelsen samtidigt? 

   Hur kunde Jesus vara på väg mot döden och uppståndelsen samtidigt? 

Paulus beskriver det som att vi alla kommer nära, oavsett bakgrund. 

   Jesus river skiljemuren mellan oss. 

   Han har skapat en ny människa och i sin kropp har han försonat oss med Gud där på korset. 

   Syftet var fred, gemenskap, närhet, enande. 

   

Vi fokuserar så lätt på förlåtelsen, synden och skulden. 

   Men jag tror att döden på korset handlar om så mycket mer. 

   Att Jesus vandrar frivilligt mot korset, inte för att sona våra synder, utan för att ena oss. 

   För att visa oss hur otroligt viktigt det är att stå upp för vissa värden. 

   Att leva dem, att inte vika undan ens när det blir som jobbigast. 

   Framförallt inte då! 

Och när vi funderar, är det verkligen nödvändigt? 

   Det är! 

   Vi kan inte göra det ogjort. 

   Vi kan inte heller trolla bort det här viruset som drabbar oss. 

   Vi kan inte blunda för konsekvenserna som kommer drabba vårt samhälle och människorna som bor på vår jord. 

   

Vill vi leva den uppståndelse som Jesus gav oss, så är det i gemenskap. 

   Så är det i solidaritet. 

   Så är det i att se möjligheten i att låta lidande och död leda till ökad medmänsklighet. 

Och det kommer inte bli lätt. 

   Det kommer finnas en rörelse mot mer egoism, mot att hitta syndabockar, mot att separera oss igen.

   Vi väljer!

   

När vi står där och ser Jesus rida in i Jerusalem. 

   Vi idag, vet vad som hände.

   Vi vet att han rider mot sin död. 

   Han gör det för oss. 

   Han gör det för att han vill något bättre för oss. 

   Frågan är vad vi gör nu?! 

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”HosiannaDavids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” (Matt 21:1-11)

Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod. Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Ef 2: 12-16)