Har du olja?

Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne. (Matt 25:1-13)

Fy fasiken vad den här brudgummen är taskig. 
   Och bruden? 
   Kan hon kanske komma och släppa in de oförståndiga flickorna? 
   Har hon inget att säga till om? 
   Finns hon ens? 

Och de ”kloka” flickorna? 
   Inte särskilt generösa! 
   Är det vad Jesus uppmuntrar? 
   Nä, det stämmer ju inte. 
   Han uppmuntrar ju alltid till att dela med sig. 
   Så vad handlar det här om då? 

Liknelser är ju ofta lite kluriga på det viset.
   Man måste nästan börja bakifrån. 
   Vad är Jesus slutkläm? 
   ”Håll er därför vakna. 
   Ni vet inte när dagen och timmen är inne.” 

Men även då, det var ju inte som att de försov sig. 
   Alla flickorna somnade ju, även de kloka. 
   Och sen stod de ju där redo med sina facklor allihop. 
   Det var ju bara det att inte oljan till dem räckte för alla. 

Och man kan också undra vad som hade hänt om de oförståndiga inte hade lyssnat till sina ”kloka” medsystrar utan stannat kvar trots att facklorna brann ut.
   Hade de kanske blivit insläppta då? 
   Och varför är det värre att vara oförståndig än otrevlig? 
   Varför får de snåla flickorna komma in? 
   Så många frågor. 

Men nej, vi skulle ju stanna kvar i slutklämmen.
   ”Var alltid redo!” är väl ungefär vad Jesus säger. 
   Ha både skärp och hängslen. 
   Konserver hemma i skafferiet utifall att krisen kommer. 
   Fast kanske inte på ett så konkret och fysiskt sätt utan mer själsligt kanske. 
   För min upplevelse är att det är vad Jesus oftast pratar om. 
   De andra dimensionerna. 
   Det inommänskliga snarare än det världsliga. 

Har du tillräckligt med olja i ditt liv för att hålla din låga levande? 

Hålls ditt hopp, din kreativitet, din livslåga och din kärlek levande?  

Riktigt levande? 

Den taskige brudgummen och den frånvarande bruden står nog inte för elaka människor utan jag tror att de symboliserar några av de sakerna i våra liv som stänger oss ute från livet. 
   När vi stänger dörren till och inte vill kännas vid våra egna svagheter och brister till exempel. 
   Eller när vi inte är närvarande i oss själva. 

Vi har tagit oss till festen, vi är med, men vi kan inte njuta av den för i vårt inre har vi tagit slut.
   Vi må gå till jobbet och handla mat och kanske till och med träffa vänner och gå och träna, men ändå saknas något. 
   Leendet når inte ända till ögonen. 
   Tomheten ekar i bröstet. 
   Meningslösheten. 
   Ingenting känns riktigt på riktigt. 
   Och vi har ingenting mer att ge. 

Att vara redo handlar inte för mig om att stå redo för jordens undergång utan att vara redo i livet.
   Just NU. 
   För det är nu livet pågår. 
   Är jag närvarande nog att möta livet när det pågår? 

Och jag tror ju aldrig att Jesus skulle stänga någon ute från festen.
   Ute från någonting. 
   Du är alltid välkommen! 
   Vem du än är, vad du än gjort. 

Så kanske kan de oförståndiga flickorna också få stå för alla oss som tvivlar.
   Som vet att vi inte förberett oss tillräckligt noga och anar att vi inte kommer få komma in. 
   Som anar att vi inte duger. 
   Som lyssnar till de kloka, som får oss att tro att vi måste köpa mer, ha mer, vara mer. 
   Att det inte räcker att vi står här med vad vi har. 
   Bara som vi är. 

Men den där oljan, den tror jag faktiskt att vi har inom oss.
   Och när vi hittar kranen så kan vi reglera den själva. 
   Då behöver den aldrig ta slut. 
   Och vi behöver inte gå utanför oss själva och skaffa den någon annanstans. 
   Vi behöver bara koppla upp oss, koppla in oss. 
   Låta den flöda och inte av rädsla begränsa den. 

Och det svåra är kanske att hitta den där kranen.
   För det kräver att vi har utrymme i livet att undersöka vårt inre. 
   Att verkligen lära känna oss själva på djupet. 
   Inte låta oss upptas helt av livet runt omkring. 
   Ta oss tiden att upptäcka djupen i oss själva. 

Vara generösa mot oss själva, kärleksfulla och respektfulla för våra egna behov och gåvor.
   Det är att ta ansvar för att vara redo, att se till att ha olja så det räcker. 

Yttersta tiden

Ibland tycker jag att bibeltexter talar lite extra tydligt rakt in i vår tid. 
   Den här söndagen var det så.
   Lärjungarna frågade Jesus "Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?"
   Och jag kan nästan se framför mig hur Jesus står här och svarar oss, när vi försöker förstå vår samtid. 
 
”I dessa tider av Fake news och tyckanden som sanningar, är det viktigt att ni inte bedrar er.”
   Kanske han skulle säga. 
   ”Många uppträder under mitt namn och hävdar att de kommer med sanningen. 
   De uppmuntrar till konflikt och söndring och försöker skrämmas. 
   Men låt er inte skrämmas, gå inte på det!

Det måste gå såhär, men det är inte slutet.
   Folk reser sig mot folk och stater mot stater. 
   Det är hungersnöd och jordbävningar och bränder och översvämningar. 
   Det är början på födslovärkarna. 
   Förändringen kommer.

Ni som står upp för kärleken hånas och förgörs och hatet flödar mot er i sociala medier.
   Många dras med i dreven och tuhängningarna. 
   Många falska profeter skapar sig plattformar och får många följare. 

När frustrationen tilltagit har kärleken och medmänskligheten hos många kallnat.
   Men de som håller ut blir räddade. 
   Och budskapet om gudsriket fortsätter att förkunnas i hela världen. 
   Och tillslut kommer det bli något ni alla kan vittna om. 
   Först då kommer slutet.” 

Ja, kanske skulle han säga nåt sånt, men hur kan vi veta säkert?
   Jag menar, hur vet ni att jag inte är en falsk profet? 
   Jag tror det handlar om att plocka ut andemeningen, en kärna, en riktning i vad Jesus säger. 
   Och sen tolka vad människor säger och gör utifrån det. 

Det jag hör när jag läser Jesus ord är:
   Lyssna inte på alla dem som försöker skrämmas och skapa konflikter. 
   Låt inte hatet ta över, låt inte kärleken kallna. 
   Håll ut, så får vi uppleva det där riket.

Och vad är det då, det där riket?
   Ja, Jesus svarar VAR det är. 
   ”Det är inom er!”
   Det är ett sätt att vara och inte en plats vi kommer komma till. 
   Och det är genom att hålla fast vid kärleken till Gud, till vår nästa och till oss själva som vi får uppleva det. 

När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?” Jesus svarade: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma. (Matt 24:3-14)

Luckor i tiden

Jag har alltid fyllt mitt liv med mycket egentid.
   Alltid varit bra på att dra mig undan, dra mig tillbaka, låsa in mig på min kammare.
   Jag vet att min bästis ibland ville att jag skulle komma och leka, medan jag var upptagen med att sortera mina lådor.

Senare i livet kunde det handla om att sortera mina pärlor utifrån färg.
   Eller måla eller skriva eller möblera om eller sjunka in i en serie eller film eller bok.
   Jag tror inte jag förstod hur mycket tid jag hade till det.
   Eller jag vet det.



Men nu vet jag.
   Nu när jag hungrigt letar timmar och minuter utan andra.
   Nu när jag stressat stirrar på timmen jag har framför mig och desperat funderar över hur jag bäst ska kunna fylla den.
   Ska jag sova, bada, skriva, måla, gå på stan, handla, städa, fota, fixa cykeln, sortera på vinden, bläddra i en inredningstidning eller sy en ny prästtopp?

Trots allt har jag börjat sluta vara stressad så fort jag är ifrån Linus.
   Är han på förskolan, tänker jag inte konstant att de ska ringa mig när som helst för att jag måste komma.
   Och jag är så ofantligt glad att han trivs så bra, så jag inte behöver ha dåligt samvete över att han är där.

Och så helt plötsligt dyker en bonustimme upp.
   Eller till och med en och en halv.
   Som jag inte räknat med.
 
Och lägenheten är städad och jag har tvättat håret hyfsat nyligen.
   Så jag sätter mig bara i soffan och känner lugnet sprida sig inom mig.
   Och jag inser att det var länge sen jag kände så.

Att livet som var självklart förr, känns enormt avlägset nu.
   När jag tänker att jag snart kommer ha mer tid.
   När huset är sålt och vi är två som kommer ha mer tid.
   Det svindlar.

Och jag försöker ta in.
   Att det är verkligheten.
   Att den finns där.
   Att jag finns där.

För jag tappar mig själv när jag inte har tid att tänka, känna, vara kreativ, bara vara.


Och när jag hittar mig själv igen.
   Då kan jag också glädjas på ett helt annat sätt över tiden jag tillbringar med andra.
   Och det är jag så glad för.

När jag känner en längtan efter Linus, när jag är på väg att hämta honom på förskolan.
   Inte bara går dit och samtidigt funderar över vad vi ska äta till middag.
   När jag är genuint nyfiken på hur min älskades dag har varit.
   Då är jag den jag vill vara.
   Då är jag där jag vill vara.

 

Alla själars dag

Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Lukasevangeliet 12:4-7. De övriga bibeltexterna ligger efter predikan.)

När jag satte mig för att skriva dagens predikan, kom ett minne till mig från tiden som fängelsepräst.
   Jag har skrivit om det förr, men här fick det liv igen utifrån dagens bibeltexter.
 
Jag satt en dag mitt emot en tjej på en av avdelningarna.
   Vi satt i deras kök och det var första gången jag träffade henne.   
   Hon berättade att hon går igång på blod, andras och sitt eget.
   Att hon nästan hade haft ihjäl ett barn när hon var liten. 
   
Hon berättade och visade med handen hur hon huggit sig själv i benet med en kniv under ett slagsmål senare i livet, bara för att. 
   Hon berättade att hon brukade gå emellan när hennes pappa slog hennes lillebror. Låta honom slå henne istället, att han inte slutade förrän hon grät. 
   ”De säger att jag är narcissistisk och borderline”, berättade hon.   

Medan hon pratade så satt jag bara och tittade på henne. 
   Jag reagerade inte alls på det hon sa utan försökte verkligen bara titta på henne, titta in i henne, leta efter något annat. 
   Jag minns att jag tänkte att hon beskrev sig själv så distanserat, som om någon talat om för henne hur hon är, vem hon är, och nu rabblade hon upp det. 
   Hon berättade vidare att hon skadat sig på andra sätt, att hon inte kände smärtan längre.    

Jag började berätta för henne om hur jag tror att vi människor fungerar. 
   Att det är som att minnen av smärta fastnar i oss, känslominnen. 
   Att allt det hon varit med om, har satt sig där. 
   Både fysisk smärta och psykisk. 
   Och att vi triggas när något händer som påminner oss om det, och då vill vi skapa mer smärta. 
   Utan att vara riktigt medvetna om det.   

”Hur får man det att sluta då?”, undrade hon.   
   ”Det första är att bli medveten om när det händer”, sa jag. 
   ”Så när du känner en önskan att skapa smärta, eller känna smärta, försök titta på den känslan, den tanken.”   
   ”Hurdå. Vadå titta på känslan?” frågade hon.    
   ”Jo, om du provar att blunda och så försöker du se vad som blir din första tanke. Prova.”   

Så hon blundade, satt tyst en stund och så sa hon ”Jag undrar vad det blir till middag ikväll”.    
   ”Du ser” sa jag ” det tog ett tag innan den kom. 
   Och innan dess var det tomt. 
   Och så kom tanken. 
   Och eftersom du kan se tanken, så är den inte du.”.   

Så berättade jag att jag tror att en människa är en själ, att det är vårt jag. 
   Och sen har vi tankar och känslor och en kropp och ett ego. 
   Men jag tänker att du inte ÄR allt det här, du ÄR din själ. 
   Och allt det andra HAR du.   
   ”Jag är rädd att jag har gjort mig av med min själ för länge sen”, sa hon sorgset.
   
Vi pratade vidare och så plötsligt började hon le och hon kunde inte sluta. 
   Och jag log tillbaka.    
   ”Vad gör du?”, frågade hon.    
   ”Ingenting, jag gör ingenting, men där har du din själ!” sa jag.
   ”Nu är du i din själ.”    

Och hon fortsatte le och sa ”Sluta, det är jag inte alls det, jag är destruktiv och gillar att vara hård”. 
   Och så började hon skratta och jag förstod att det blev så tydligt för henne att det inte var sant. 
   Och sen kunde hon inte sluta le och det bara strålade om henne! 
   Och vi hade aldrig några fler samtal efter det, men varje gång jag såg henne i korridoren, log hon.    

Visst var murarna som omgärdade fängelset ett hinder för den här tjejen. 
   Men jag tror att murarna inom henne själv var betydligt värre. 
   Här inne i varje människa tänker jag att det finns en själ, att vi ÄR en själ. 
   En själ skapad till Guds avbild. 
   En själ som är i kontakt med Gud, även om vi har glömt bort det, satt upp murar som håller oss ifrån den. 
   Men kontakten kan väckas upp igen. 
   Om vi bara låter den.    

I Matteusevangeliet finns samma parti som hos Lukas, men med lite andra ord. 
   Han skriver ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. 
   Frukta istället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.”    

Idag är det alla själars dag, men vi talar sällan om själen. 
   Trots att en människas själ är evig, är den skör. 
   I just den här existensen är den skör. 
   För vi tappar lätt kontakten. 
   Vi lever i ett samhälle som inte är så snällt mot själen. 
   Som lätt bryter ner människor.      

”Men var inte rädda” skriver Lukas, ”ingen av dem är glömd av Gud”. 
   Ingen av oss är glömda av Gud. 
   Vem du än är, vad du än gjort. 
   Och vi kan vara de som öppnar varandras gravar, här i livet. 
   Vi kan hjälpas åt att bjuda ut varandra i ljuset, i livet. 
   Se bortom, se innanför, öppna upp! 
   Vi kan möta andra inifrån vår själ. 
   Vara den som låter Gud skina igenom och verkligen få dem att förstå att ”DU är mer värd än aldrig så många sparvar”. 

"Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” 
(Hesekiel 37:12-14)

Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron.  Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet. 
(Upp 22:1-5)