Vem är det som fyller 42 år?

Idag fyller jag år!
   Och jag älskar att fylla år.
   Det är något med att dagen är just min födelsedag.
   Men jag tror också att det handlar om att fira livet.
 
Fira ett år till!
   Och så har jag faktiskt alltid känt.
   Jag har alltid tyckt om att bli äldre.
   Livet blir alltid bättre.

Livet djupnar.
   Jag utvecklas.
   Lär mig mer, förstår mer.
   Inser att jag inte förstår så mycket som jag tror.
   Vilar mer och mer i det.

I år har jag en vecka själv med min lilla sötnos närmast i backspegeln, samt ett par dagar med mina föräldrar på besök.
   Och nu är vi återigen själva i några timmar innan resten av familjen kommer hem från en skidsemester.
   Linus sover och jag skriver.

Den här veckan har jag fått mer tid att rå om mina egna tankar, med lite färre vuxenkonversationer.
   Men också mindre tid för mig själv och mindre sömn.
   Mer mys.
   Mer rastlöshet.
   Tid att i lugn och ro verkligen komma närmare min lilla pojke.
   Bara vara med honom och se honom och prata med honom och lyssna till honom.
   Älska honom!

Och när jag idag gör något slags årsbokslut efter att ha levt mitt fyrtioandra år, så är det väl väldigt passande.
   För när jag funderar över vem jag är nu, så kommer nog mamma först.
   Den roll som helt naturligt upptar mest av min tid.
   Och har gjort det de senaste sexton månaderna.

Men den här veckan utan vuxet sällskap, har också gjort att jag fått lite mer utrymme att känna in och tänka efter.
   Vem är jag nu, bortom mammarollen?
   Och jag märker att jag får gräva djupt.

Sambo, detta osköna ord, liksom partner.
   Men det är jag ju också.
   Älskare önskar jag att jag kunde säga istället, med mer eftertryck.
   Visst har jag älskat det här året, men jag tror det finns utrymme för mycket mer kärlek i mitt liv.
   Och framförallt mer balans.
   Där kärleken till och från ett litet barn varit så påtaglig tror jag att jag nu har plats för mer kärlek till och från min man och till och från mig själv.

Vem är jag?
   Jag städade igenom lådor nyligen och hittade en fjäderdekoration med en text som en av de intagna på Färingsö gjorde till mig för några år sedan.
   "Med kärlek till en världsförbättrare!" står det på den.
   Och så tänker jag att det fanns en tid när jag upplevde att jag var en världsförbättrare.
   Åtminstone för några.
   Och jag tänker att den viktiga lärdomen de senaste åren nog varit att få lov att inte vara det också.
   Eller rättare sagt, att inse att vi alla är det, mest hela tiden, men på många olika sätt.
   Som genom att vara en mamma, eller en partner.
   Där jag tidigare så mycket definierat mig själv utifrån mitt arbete.
 

Men jag har på senare tid hamnat i samtal med människor som behövt min hjälp.
   Och själavårdaren i mig har klivit fram i all sin kraft.
   Glad att få stå till tjänst.
   Ibland är det lätt att tänka att jag haft en paus på några år, men jag har bara vidareutbildat mig.

Utvecklat min intuition.
   Mitt tålamod.
   Min förmåga att älska villkorslöst.
   Att känna in.
   Sätta gränser.
   Fokusera.
 
Vem är jag?
   Och där kommer de större orden, de djupare lagren.
   Ljus.
   Kärlek.
   Livet självt.
   Ah, vilan i det.

Kan mitt fyrtiotredje år kanske få handla mer om det?

Genom ett barns ögon

Jag vandra ofta långsamt nuförtiden.
   Små ben går bredvid mina och stannar ofta.
   Ibland sträcks en liten hand ut för att hålla min, men oftast går han själv.

Han stannar för att titta på det mesta.
   Stenar, sugrör, brunnslock.
   Testar vad som händer om man släpper en sten genom ett staket.
   Undrar ärligt vart den tar vägen tills jag visar att den ligger på marken på andra sidan.
   "Ah", utbrister han förtjust.
   Och så får jag hjälpa honom att plocka upp den.

Måste testa flera gånger att sticka in armen i hålen i staketen.
   Ärmarna på overallen åker upp.
   Kanske känns det spännande med kall vind mot armen, eller så är det något annat.

Varje bil som åker förbi är spännande.
   Varje bil som står parkerad också.
   Hundar ska vi inte prata om.
   En cykel kommer i motsatt riktning och han gör en u-sväng och går efter.
   Jag påpekar att vi ska åt andra hållet och han vänder igen.

Helt plötsligt stirrar han mot skyn och pekar, "Eh!".
   Jag tittar, en fågel sitter på taket.
   Han pekar igen åt ett annat håll i skyn, "Eh!".
   Jag tittar och ser ingenting.
   Men han ser nöjd ut.

En av mina övningar jag brukar göra på vandringar är att försöka sakta ner och vara lite extra uppmärksam på min omgivning.
   Titta utan att värdera.
   Se sånt jag annars går förbi.
   Jag inser att jag här mött min överman.
   En ny läromästare!

Jo, det är han på många sätt.
   Han får mig att omvärdera mycket.
   Se mycket.
   Känna mycket.
   Stanna till inför mycket.
   Han är helt enkelt väldigt mycket! <3

Minicamino i hjärtats tecken

Vi tjuvstartade alla hjärtans dag redan dagen innan med en vandring på Österlen.
   En underbar överraskning från min älskling!
 
Jag har börjat längta efter Caminon och trots att vi började längs skåneledens orangea markeringar, bytte vi sedan över till att följa de välkända gula pilarna.

Att få vandra med min lilla familj i hjärtats tecken.
   I glädje och vacker natur.
   Längs hav, bland tallar och över Brösarps backar.
   I komprimerad form, en helhet.

Sen övernattning på mysigt gästgiveri med spa.
   Trerätters middag med sonen sovandes på övervåningen.
   En fantastisk alla hjärtans dags-present till hans föräldrar!

Hotellfrukost och promenad i Kivik.
   Vackra hus och en sån skön tystnad.
   Lax-wrap vid havet och en kort konsttur till Christinehofs slott.

Och så hem för en stilla kväll på askonsdagen.
   Jag längtar efter fördjupning och vill försöka låta fastetiden få beröra i år.
   Hur vet jag inte riktigt än, men litar till att de gula pilarna leder mig framåt i livet även utanför vandringslederna.

Hjärtfrisk

Idag firar jag ett 30-årsjubileum.
   För 30 år sedan idag hjärtopererades jag för sista gången.
   Så idag firar jag 30 år som hjärtfrisk!
 
Jag påminde min mamma om jubileet och hon sa att vi länge firade den här dagen som min andra födelsedag.
 
Död och uppståndelse är ett återkommande tema i mitt liv.
   Och det var en dag då jag fick dö bort från en Ellen som var begränsad, för att hjärtat helt enkelt inte orkade med att pumpa runt blodet ordentligt.
   Hjärtat kopplades ur under operationen och en hjärt-lungmaskin fick ta över, och sedan sattes hjärtat igång igen.
   Och jag fick födas på nytt som en Ellen som inte längre behövde hålla tillbaka.

Första gången jag opererades var jag bara 2 månader gammal och även då handlade det om liv eller död.
   Bilderna från den tiden talar sitt tydliga språk.
   Före var jag orkeslös, lyfte inte armarna som bebisar vanligtvis gör.
   Efter är bilderna suddiga, för armar och ben går konstant.

En förändring för livet, men det är också något väldigt symboliskt med att operera hjärtat.
   Hjärtat som håller den här själens boning vid liv.
   Hjärtat som är kärlekens boning i oss.
 
Ibland behöver jag påminnas om att denna återuppståndelse är något som måste fortsätta ske, om och om igen.
   Att jag åter igen kan behöva sluta hålla tillbaka och istället låta hjärtat leva för fullt.
   Pumpa för fullt.
   Älska för fullt.