Småbarnstiden

Jag förstår verkligen inte hur det är tänkt att man ska få ihop det.
   Få ihop det och må bra.
   Hur man ska ta hand om en liten ny bebis.
   Samtidigt som man ska vårda sin relation.
   Samtidigt som man ska hinna med sig själv.
   Samtidigt som en ska jobba heltid.

Det känns ganska självklart att vara föräldraledig som nybliven mamma.
   Det är verkligen ingenting som ifrågasätts, utan snarare uppmuntras och tas för givet.
   Vi har en stor fördel av en generös föräldrapenning.
   Och den andra föräldern har sina tio första dagar.

Men sen då?
   Det är en ny tillvaro för alla inblandade.
   Det sätter stort tryck på parrelationen.
   Det är lätt att som ny mamma gå helt upp i den nya bebisen, framförallt som den sitter klistrad på ens kropp största delen av dygnet.

Eftersom jag hunnit bli 40 innan jag fick barn och dessutom levt många år själv, insåg jag snabbt att det var viktigt att fortsätta ha balans i livet.
   Jag har inte velat tappa bort mig själv, samtidigt som jag älskar den nya rollen som kommit in i mitt liv.
   Jag har velat låta mammarollen bli en del av mig och inte min enda roll.
   Jag har velat hitta ett sätt att låta Linus bli en naturlig del av mitt liv.
 

Och jag tycker det går ganska bra.
   Jag tror att både han och jag trivs ganska bra.

Men sen finns det en parrelation som också behöver få näring.
   Vi har båda en längtan efter varandra och en önskan att tillbringa mycket tid ihop.
   Men när båda sover dåligt på natten, en har fullt upp med en bebis på dagarna och den andra har fullt upp med jobb på dagarna, är båda ganska sega på kvällen.
 
Det är många par som separerar under de första två åren med en bebis.
   Jag kan verkligen förstå det.
   För hur vi än försöker tänka kreativt, är det svårt att få ihop det så att alla mår bra.
 



Jag har ansträngt mig för att skapa ett liv för mig själv, där jag hela tiden försöker ifrågasätta om jag lever på det sätt jag vill.
   Där jag inte vill göra något bara för att man borde, eller brukar.
   Där jag vill styras av vad jag mår bra av, av vad som känns rätt för mig, snarare än vad som betalar sig bra, eller är tryggt.

Självklart har det här varit lättare när jag levt själv!
   Självklart är det annat jag måste ta hänsyn till när jag har barn.
   Självklart finns det nu en annan vuxen, som också är med och tar besluten om vårt gemensamma liv.

I slutändan har vi märkt att vi vill samma sak.
   Vi vill leva livet fullt ut.
   Vi vill må bra.
   Vi vill leva livet med mycket kärlek.
   Vi vill ha roligt.
   Och vi är villiga att tänka utanför boxen för att få till det!


Och det är spännande att inte längre bara vara en som ska få ihop det.
   Det är en givande utmaning att nu vara tre!
   Och jag tycker inte det är konstigt att vilja ha allt.
   Att inte vilja kompromissa med mitt liv.
   Jag tycker det konstiga är att vi lever i ett samhälle som inte gör det lättare.