Lite sömnbrist och så det faktum att jag landat lite i mitt nya liv och att allt det nya nog kommit ikapp mig.
Allt det nya som varit det senaste dryga året.
För det har ju inte bara varit att få barn.
Allt har ju i princip förändrats.
Och det är klart att det tagit en del energi.
Men det jag inser är att även om jag är låg, så skrattar jag mer.
Jag vaknar varje morgon av att en liten sötnos ler mot mig.
Han ler och skrattar mest hela dagarna.
(När han inte får ett utbrott och blir kanonledsen på en gång, han får såna också!)
Men vi ler och busar och jag sjunger mest hela dagarna.
Jag hittar på sånger om händer och fötter och pruttar och bajs och allt annat som vi sysslar med.
Och så har jag på schlagermusik i bakgrunden och dansar och sjunger med och Linus viftar och skrattar i babysittern.
Det krävs inte mycket för att jag ska le och jag tror det påverkar mig.
Jag har nog varit väldigt glad i mitt liv, med sorgsnare perioder förstås, men så här mycket har jag nog inte lett varje dag.
Och pussats och kramats!
All kroppskontakt man får av den här lillen som på nätterna ligger ihopkrupen vid min sida med fötterna mot min mage.
Visst gör det nog något med en som väger upp för den där lågheten och tröttheten.
Det tror jag nog!
Och det spiller nog också över på vår vuxna relation.
För vi skrattar mer än på väldigt länge.
Och vi brottas och busar med varandra.
Jag brukar säga på dop att det inte är vi vuxna som ska lära barnen att bli människor, utan att de lär oss.
Och ett av mina favoritbibelord kan nog användas här:
"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar