Från dag till dag

Hur snabbt livet förändras.
   För alltid och totalt.
 
Jag inser att dagen innan jag kommer att vara mamma till ett barn, kommer jag inte att veta att det är då det kommer ske.
   Från en dag till en annan kommer allt bara att förändras.
   Jag kommer att gå från att vara gravid, till att vara mamma.

Mitt barn kommer att gå från att vara ett foster i min kropp, till att vara ett barn i världen.
   Han kommer gå från att omslutas av varmt vatten till att känna luften mot sin hud.
   Från att få sitt syre via navelsträngen till att helt plötsligt öppna upp sina lungor och börja andas.

Det kommer att finnas ett före och ett efter.
   För oss båda.

Som med döden.
   Från en dag till en annan förändras allt.
   En människa går från att leva till att vara död i vår värld.
   Lika oåterkalleligt som födelsen.

Och vi människor kan inte förhindra det.
   Och ofta inte förutse det, exakt när det ska ske.
   Vi kan bara acceptera det.

Vilken livsläxa, att lära sig att acceptera det vi inte kan påverka.
   Att låta livet svepa med oss.
   Att låta oss slungas in i det och ut ur det när det är dags.
   Att acceptera att andra slungas in och ut ur våra liv när det är dags.
 
Att släppa taget när det är dags.
   Att låta sig omvandlas när det är dags.
   Att ta emot nytt liv när det är dags.

Kärleken

Något har hänt med kärleken.

   Kärleken jag känner. 

   Det har infunnit sig ett lugn och en sprudlande glädje.

Dels en förväntan över barnet som snart kommer.

   En föraning om hur hjärtat kommer att växa sig större. 

Men framförallt en lekfull och passionerad kärlek till mannen jag älskar. 

   Mannen jag väntar barn med. 

Kanske är det för att de senaste ett och ett halvt åren varit ganska tuffa.

   Att det tagit på krafterna att inleda ett liv tillsammans mitt i livet, med allt vad det innebär.

   Men att vi nu börjat komma ut på andra sidan.

Att vi nu börjar kunna känna frid tillsammans.

   Att vi skrattar så mycket. 

Kanske är det hormonerna.

   Hormonerna som binder oss närmare så vi ska kunna ta hand om vårt barn tillsammans.

   Så vi ska orka med sömnlösa nätter och en annan varelse som upptar vårt fokus. 

Att vi jobbar med ett gemensamt projekt att förbereda oss och få allting färdigt.

   Att vårt gemensamma liv äntligen fått ta mer utrymme i oss. 

Kanske är det för att jag tvingats kapitulera inför kroppens begränsningar och ber om hjälp mer.

   Låter honom hjälpa mig mer.

   Låter honom finnas där för mig.

   

Tillåter mig att bara finnas där. 

   Tillåter mig att älskas, trots att jag inte orkar tömma diskmaskinen.  

Kanske är det en kombination.

   Och kanske spelar det ingen roll. 

  

Kanske är det enda viktiga att kärleken flödar.

   Att den återigen fyller ut mina inre utrymmen.

   Och med den passionen och glädjen och tryggheten.

Han bestämmer

I morse vaknade jag med ett pirr i magen, som om det är julafton.
   Jag är i vecka 38 nu och det innebär att bebisen i magen är färdig för att födas.
   Det kan fortfarande dröja flera veckor, men bara vetskapen om att han är färdig gör mig alldeles pirrig.

När det är dags, är det han som bestämmer.
   Det finns något befriande i det.
   Att det inte är jag som ska bestämma när vi sätter igång.
   Att jag inte behöver försöka välja bästa möjliga tidpunkt.
   Att det är han som sätter igång det när han vill ut.
   När han är redo.

Och jag kan bara vänta.
   Och vila.
   Och förbereda mig.

Vår doula var här i veckan och vi gick igenom förlossningsförloppet, vad vi kan tänkas vara oroliga för och så fick vi öva på sätt att hantera smärta.
   Jag känner mig väldigt trygg i att jag kommer ha mina två coacher med mig som kan hjälpa mig att fortsätta vara närvarande.

Annars är det ju en överlåtelseövning det här.
   Att ha tillit till livet, till min kropp, till bebisen.
   Allt som jag inte kan ha kontroll över.
   Att våga bara vara i det och låta allt ske.

Det är en lektion i livet det här.
   Och jag kan undra hur den kommer påverka min relation till just livet.
   Och till Gud.
 
Hösten är för mig en tid för nystart.
   Att låta det gamla få dö bort och skapa plats för något nytt.
   En perfekt tid att få röra sig i gränslandet mellan kropp och själ, födelse, liv och död.

En möjlighet att få möta mitt mest primitiva jag.
   Där allt irrelevant skalas bort.
   Där jag får undersöka var mina gränser går, vad jag klarar av.
   Där jag tillslut kommer att få möta mitt barn i största öppenhet och sårbarhet.
   När han bestämmer att det är dags.

Kroppen och orken

Jag märker att kroppen förbereder sig för att föda.
   Jag har börjat få förvärkar.
   Livmodern blir alldeles hård och det molvärker nere i magen och i ryggslutet.
   Men inte direkt så att det gör ont.
   Sen går det över efter ett tag.

Igår höll det på från och till i några timmar, tills jag la mig ute i badtunnan och flöt ett tag.
   Helt plötsligt blev det så verkligt, att det kan sätta igång när som helst.
   Och det är så stort så jag kan knappt ta in det.

Jag läser en massa förlossningsberättelser och förundras över hur olika allas resor är.
   Jag tänker att han gärna får stanna där inne i ett par veckor till, på fredag går vi in i vecka 38.
   Men vet ju också att han kommer komma när det är dags.

Kroppen signalerar tydligt när jag anstränger mig för mycket.
   Som när jag böjer mig framåt för att sätta på mig strumpor.
   När magen kläms ihop lite kommer det en förvärk.
   När jag bär saker som är lite tyngre eller plockar upp saker från golvet så kommer de också.
   Eller så får jag ont i fogen fram eller i de inflammerade handlederna.
   Står jag upp för länge får jag kramp i benen.

Jag är både trött, orkeslös och rastlös på samma gång.
   Jag sover dåligt på nätterna och det är full aktivitet i magen.
   Jag vankar sakta runt här hemma och försöker hitta lagom pyssliga saker att göra.
   Jag önskar jag orkade göra mer, men känner också att det är ganska nyttigt att helt enkelt inte kunna göra.

Samtidigt försöker jag njuta av min gravidkropp medan jag kan.
   För jag tycker verkligen så mycket om den!
   Tror jag kommer sakna kulan jag har och hur bebisen rör sig i den.
   Men börjar också se fram emot att bli lite mer lättrörlig igen.
 
Kroppen har förändrats så mycket under graviditeten, så det ska bli spännande att se hur den kommer se ut och fungera när jag inte är gravid längre.
   När den kommer få helt andra funktioner.
   Den har verkligen fungerat bra för att vara gravid i.
   Jag hoppas den kommer fungera lika bra att föda i och att amma i.
   Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att hjälpa den så gott jag kan.

Ylva Maria Thompson hjälper mig att föreviga min gravidkropp. 

I gipsformen ska hon gjuta och bronsera en skulptur till mig. 

Blir du också sugen på att föreviga en kroppsdel, hittar du info här! 

Trygga ramar

Jag känner mig lite hudlös.
   Rå, skör.

Var hos barnmorskan idag.
   Inte min ordinarie, som är på semester, utan en annan.
   Hon var annorlunda och lite hårdhänt och jag kände att jag hade nära till tårarna.

Det är inte jätteovanligt nuförtiden, men jag var inte riktigt beredd på det.
   Tänkte att det inte skulle göra något att träffa någon annan.
   Hon skulle ju bara mäta magen och ta blodtryck och sånt.
   Men det räckte visst för att rubba mig.

Jag är inte orolig inför att föda.
   Jag litar på min kropp och vet att jag är stark.
   Jag vet nog på ett ungefär vilka mina svagare sidor är och var jag kan behöva lite extra stöd.

Det enda jag oroar mig för är miljön jag ska föda i.
   Jag har anat att sjukhusmiljön väcker fel associationer för mig.
   Att personal jag inte hinner bygga relation med kommer göra mig otrygg.

Jag har varit en del på sjukhus under min uppväxt.
   Känt mig maktlös och lämnat min kropp när det blivit för jobbigt.
   Det vill jag inte göra nu.  

Helst skulle jag vilja föda hemma.
   Omgiven av människor jag hunnit lära känna.
   Men att hyra in en barnmorska är dyrt.

Till min närmsta förlossningsavdelning kan man inte komma på besök innan.
   Jag förväntas i en sårbar och intensiv situation, kliva in på helt obekant mark och blotta mitt inre och göra det största arbete jag någonsin gjort.
   Det är märkligt att det är upplagt så, när just tryggheten verkar ligga så till grund för en lyckad förlossning.

Idag är det en månad kvar till beräknat förlossningsdatum.
   Jag känner mig så förberedd jag kan, på att vara med om något jag knappt kan föreställa mig.
   Jag försöker skapa mig så trygga ramar jag kan, så att vad som helst sen ska kunna hända inom dem.
   Och besöket hos barnmorskan bekräftade att jag gör rätt i att anstränga mig, att jag behöver det.

Jag har en partner jag känner mig trygg med.
   Som kommer finnas där med sitt lugn och sin kärlek till mig.
   Det vet jag säkert!

Sen har jag också ordnat med en doula som kan stötta oss och som kommer att finnas med från början till slut.
   Som inte kommer gå av sitt skift och lämna över mig till någon annan.
   Som varit med och stöttat under många olika slags förlossningar.
   Som jag kommer träffa flera gånger innan det är dags.
   Som kommer veta vad jag behöver för att känna mig trygg.
   Som vet vad jag har för önskemål.
   Som kan föra min talan om jag inte förmår.
   Som kan hjälpa mig tillbaka om jag blir rädd och tappar mitt fokus.

Jag gör vad jag kan för att skapa mig trygga ramar.
   Så att jag när det är dags, bara ska kunna fokusera på att göra det jag ska.
   Så det sköra kan få bli lite mindre skört.