Kroppen

Det händer ju mycket med kroppen när man är gravid och jag märker att det också drar upp min kropps historia.
 
Jag föddes med hjärtfel och går fortfarande på regelbundna koller, trots att jag är frisk sen länge.
   Nu blev det aktuellt med en extra koll för att se så mina tidigare problem inte kommer inverka på graviditeten eller förlossningen.
   Förmodligen inte alls, blev svaret som jag är väldigt glad för.
   Det blir också extra koller av bebisens hjärta för att se om det finns ärftliga faktorer som förts vidare.
   Förmodligen inte, tros det där också.

När jag var liten upplevde jag inte att jag hade särskilt stor kontroll över vad som hände med min kropp.
   När det gäller operationer och undersökningar och allt runt omkring, så blir man som litet barn sällan varken tillfrågad eller informerad exakt om vad som händer.
   I mitt fall ledde det till att jag helt enkelt kopplade bort, lämnade kroppen.

En väl fungerande strategi i stunden, men inte så lyckad i längden.
   Så tillslut kraschade jag och brände ut mig.
   Jag insåg att jag behövde börja lyssna till kroppen igen.
   Och jag lärde mig att den kommunicerade väldigt tydligt, om jag bara lyssnade.

När jag vandrade min första Camino fick jag ångest av att vandra upp för backar.
   När jag blev andfådd och hjärtat slog hårdare, var det som att kroppen trodde den skulle dö.
   Under min uppväxt var ansträngning förenad med fara, så det var inte så konstigt.
   Men jag visste ju i huvudet att det inte var någon fara längre.
   Och när jag vände mig till kroppen och frågade den om den vågade försöka med mig, så var den med direkt.
   Jag hade bara aldrig lyssnat på dess rädsla innan utan mest kört över den.
   Och jag började kunna gå upp för backar med glädje.

Under många år har jag varit i konflikt med kroppen och varit ganska hård mot den.
   Jag tror jag varit arg på den för att dess problem skapat hinder i mitt liv.
   Jag har inte heller uppskattat hur fantastisk den är som burit och bär mig igenom livet.
   Som fortsatt fungera för min skull, trots allt den utsatts för.
   Men med åren så har vi blivit bättre och bättre vänner.

Nu när jag är gravid är det som att vi tagit det till en ny nivå.
   Helt plötsligt är vi ett välfungerande team.
   Jag kan lugnt luta mig tillbaka med vetskapen att kroppen vet exakt vad den ska göra.
   Den bygger en liten människa där inne och allt jag behöver göra är att försöka äta bra, röra på mig, vila och ta hand om kroppen så gott det går.
   Och lyssna noga när den kommunicerar vad den behöver.
 

Och det går bra.
   Jag känner mig friskare än jag gjort på många år.
   Visst drar det och värker lite här och där.
   Men det är ju inte för att något är fel.
   Det är ju för att allt är väldigt rätt.

Vem är jag?

För ett par veckor sen var jag på middag hos vänner och hamnade mitt emot en man jag inte träffat tidigare.
   Efter ett tag frågade han mig: "Och vem är du då?"

Vem är jag?
   Jag insåg ganska snabbt att jag tyckte den frågan var mycket svårare att svara på nu, än vad det varit tidigare.
   Jag visste liksom inte ens var jag skulle börja.
   Kanske är det för att så mycket har förändrats de här senaste åren.
 
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att definiera mig som vad jag gör, även om det är vad människor ofta verkar tycka är enklast.
   Och egenföretagare vet jag inte om jag tycker känns riktigt som jag än.
   Visst är jag präst fortfarande, även om jag inte jobbar som det just nu, men det gör ju också att det inte heller känns så aktuellt att presentera mig som.

Relationella definitioner kan ju också funka.
   Jag är dotter, syster, sambo, faster och svägerska till exempel.
   Men det är väl inte heller något som säger något särskilt specifikt om vem just jag är.

Gravid känns som en hyfsat påtaglig beskrivning just nu.
   Men den är också väldigt "just nu".
 
Många definitioner är så "just nu".
   Boende i Skåne, sambo, egenföretagare.
   Jag var dem inte för ett år sen, jag vet inte hur länge till jag kommer vara dem.
   Ser jag det till ett lite större perspektiv är det mesta "just nu".

Jag tror att jag också tappat bort lite vem jag är när jag flyttat och helt plötsligt inte har en egen sfär, utan delar boende och liv med andra.
   Det var lättare förr att uppleva bara mig själv och det som är mitt.
   Nu blandas mina känslor och intryck och jag vet inte alltid vad som är vems egentligen.

Finns det då något som är beständigt?
   Kvinna, människa...
   Är jag min kropp?
   Den förändras ju ständigt.

Definitionen gravid kommer ju så småningom att gå över till mamma också och rollen som förälder upplever jag att människor beskriver som väldigt dominerande.
   Hela livet förändras och får ett annat fokus.
   Ja, det har det ju redan börjat göra.

Så kanske är det då bra att ha någon slags förankring i vem JAG är, innan dess.
   Eller så är det helt enkelt så att jag närmar mig en annan slags förankring just i släppandet av identifikationen med görande och relationer.

 
Kanske är den riktiga grundningen insikten om att allt "jag" är egentligen är en själ.
   Evig, en resande genom livet.
   En del av själva livet.
   Livet som tar sig olika uttryck genom mig.

Ett och ett halvt år

För precis ett och ett halvt år sen gjorde jag mig redo för att gå ut på stan med min bästis.
   Det var dagen efter mitt releaseparty för min bok, ett vältränat hjärta och jag kände mig både väldigt nöjd och lite slut och uppåt och allt möjligt.




 
Jag hade sagt länge att jag inte trodde att jag skulle kunna träffa någon kärlek förrän boken var släppt.
   Eftersom den liksom var en del av mitt bearbetande av tidigare relationer, min egen relation till relationer och mig själv.
   Och nu hade jag inte en tanke på något sånt, utan bara fokus på att gå ut med min vän och ha det roligt.
 
Men så in genom dörren på Riche kliver någon bekant.
   En gammal kollega som jag inte träffat på ungefär tolv år.
   Vi ser varandra på en gång och hälsar förvånat.
   Vi pratar vidare lite under kvällen och fortsätter sen att hålla kontakten.





Och vips så visade det sig att där fanns kärlek!
 
Riktigt kärlek, visade det sig.
 
En sån kärlek som man inte vill leva utan.
 
En sån kärlek som man är villig att jobba för.
 
Att tålmodigt vänta på.




Och nu sitter jag här ett och ett halvt år senare.
   I ett hus som vi äger tillsammans.
   I en annan del av landet dit jag flyttat.
   Med ett nytt liv som växer i magen.







Och jag tänker att jag är glad att jag skrev boken.
   Att jag är glad att jag jobbade så hårt med mig själv att jag nu kan tillåta mig att älskas ordentligt.
   Att jag är glad att vi gick ut den kvällen.
   Att jag är glad att jag vågade hoppa ut i det okända som en ny relation innebär.
   Att jag är glad att jag var envis och tålmodig.
   Att jag är glad att han var det också.

Hemligheter

Jag trivs inte med hemligheter.
   Jag har inte bara svårt att hålla dem, jag känner mig helt blockerad av dem.
   Och innan ni blir oroliga, så kan jag berätta att hemligheterna jag menar gäller mig själv.
   Andras hemligheter är en helt annan sak.

Men själv har jag insett att jag helst lever ganska transparent.
   Jag tror på att prata om saker och ting, och att leva öppen med min omgivning.

Jag har inte skrivit i bloggen på länge och det är för att jag haft en hemlighet som jag inte kunnat berätta om.
   Och då är det som om allt annat också har blockerats.
   Som om jag inte kan formulera mig över huvud taget.
 
Särskilt tror jag, eftersom den här lilla hemligheten har tagit över allt i mitt liv.
   Men nu är den ute så nu får flödet öppnas upp igen.

Jag funderar ibland över människors behov av att hålla saker hemligt och hur det ibland verkar komplicera livet så väldigt mycket.
   Att inte kunna få råd av andra eller prata av sig.
   Att inte kunna resonera sig fram tillsammans.
   Att inte låta andra människor förstå mer av hur man fungerar.
   Att inte bjuda in människor i ens liv utan möta det som sker ensam.

Visst finns det saker man kan vilja hålla för sig själv, och det är ju inte konstigt.
   Men med mycket undrar jag om det verkligen är så bra egentligen...

En graviditet håller många hemlig fram till vecka tolv ungefär.
   Då risken för missfall är betydligt mindre.
   Jag har inte haft nåt sånt behov (däremot har andra inblandade haft andra behov som gjort att jag snällt hållit tyst längre, utom till de närmaste).
   För hade det blivit missfall, så hade jag väl hellre sett att människor förstod varför jag var ledsen, tänker jag.

Sen har jag hört kommentarer om att inte glädjas för mycket, utfall att det inte ska gå bra.
   Men är det då inte bättre att glädjas som sjutton medan man är glad över att vara gravid och sörja om och när det skulle hända något?

Sen är det det här med att köpa barnkläder och göra i ordning barnrummet och köpa mammakläder.
   När jag inte fick igen jeansen köpte jag ett par mammajeans med skön, töjbar maggördel.
   Det var hyfsat tidigt i graviditeten, men jag tröttnade på att bara kunna gå runt i tajts.
   Men det kändes nästan lite genant, som om jag ville skylta med att jag var gravid fastän jag inte riktigt var det på riktigt än.

Men nu har jag då redan, i vecka femton, gjort i ordning ett barnrum och målat det.
   Som min vän sa "Skulle det hända något så är det väl bra för sorgeprocessen att behöva ta itu med barnrummet".
   Precis.

Leva i det som är, inte i föreställningar eller väntan.
   Det tror jag är vad jag mår bra av.