Påskdagen med Maria vid graven

Ganska ofta när jag har begravning så läser jag en dikt som börjar ”Döden är ingenting, jag har bara gått in i rummet bredvid…” För mig säger den något om det jag också kan uppleva med de människor jag haft i mitt liv som har dött. 

   De är inte här i fysisk form längre, men jag kan fortfarande höra deras röst i mig eller känna hur det kändes att vara nära dem. Jag kan le åt minnen och känna kärleken som fortfarande finns där mellan oss. I mig är de lika levande, även om de inte är här kroppsligen längre.

När Jesus hade korsfästs och begravts, gick Maria från Magdala tidigt på morgonen till graven. Hon upptäckte att stenen som hade legat framför graven var borta och Jesus låg inte heller i graven. 

   Hon står utanför och gråter när en man, som hon först inte förstår är Jesus, frågar henne: ”Varför gråter du kvinna? Vem letar du efter?” 

Jesus själv, som nyss har begravts, ställer de här två frågorna till Maria. "Varför gråter du?" Och "Vem letar du efter?" Frågor som kan få väldigt enkla svar: Jag letar efter Jesus och jag gråter för att han är borta. 

   Men jag tänker att det måste finnas en orsak till att han frågar henne det här. Hans frågor kan ta oss djupare in i det här mysteriet som är livet.

När Jesus frågar Maria varför hon gråter, så tror jag inte att han ifrågasätter hennes behov av att få sörja. För visst behöver vi få gråta ut när vi förlorat någon och visst får vi sakna, jag tror mer att han vill påminna henne om att livet innehåller så många fler dimensioner. 

   ”Varför gråter du, jag är ju här”, kanske han menar. Kanske vill han försöka förklara det stora i att han aldrig riktigt försvinner. Att uppståndelsen han gestaltar visar på just det, att ingen av oss egentligen försvinner. 

Först när Jesus lite senare säger hennes namn, förstår Maria att det är han. Maria levde nog ett ganska hårt liv och hon var en av de utstötta i samhället. För Maria var Jesus mannen som såg något annat i henne. Som upprättade henne, som såg hennes verkliga värde. Kanske den enda som behandlade henne som likvärdig. 

   Så när han frågar henne vem hon letar efter kanske han faktiskt vill få henne att se att det också är sig själv hon letar efter där vid graven, såsom han såg henne. Den hon var i hans spegling. Kanske kommer också hennes sorg ur frågan ”Vem är jag nu när han inte finns längre, han som såg mig så?

   Och kanske är det Jesus säger egentligen ”Varför letar du efter mig, jag finns ju här i dig, alltid levande och jag älskar dig!". Kanske vill han få henne och oss att förstå det som avslutar dikten jag började på ”Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta, bara för att du inte längre kan se mig”. 

   

Det finns andra dimensioner i våra liv, än det fysiska vi kan ta på. Och vi lever alla i varandras hjärtan. I var och en som mött mig finns en del av mig, för att den människan har upplevt mig. Och på samma sätt, finns en del av alla människor i så många andra människor. 

   Om jag begränsar mig till att förhålla mig till den konkreta världen omkring mig så kan jag sakna mycket. Men om jag upplever livet som det levande livet som finns i allt och som pågår alltid, så finns det inte längre några begränsningar och inte någon död. 

Den fysiska döden kan vi inte göra något åt. Den kommer att drabba oss alla. Men medan vi lever, dör vi och uppstår om och om igen. 

   Som Maria, får vi dö bort från gamla identiteter som icke önskvärd och älskvärd, och uppstå till en ny som oändligt och evigt älskade. Och vi får göra det om och om och om igen, precis så många gånger vi behöver för att inse att det är vårt sanna jag.