Jag funderade över drömmen då och insåg att det nog var egot som i ren desperation försökte skrämma mig tillbaka till det gamla trygga. Mönster, roller, förhållningssätt. "Vad håller du på med?", var det som att det skrek, "Är du inte riktigt klok?" För att jag övade mig i tillit, i att slänga mig ut och lita till att Gud och livet skulle fånga mig. I att släppa kontrollen.
Nu är jag där igen. Har gått in i fas två av att släppa kontrollen, prestigen, trotsa rädslan, eller kanske är det fas sju eller elva. Jag har tappat räkningen. Jag övar på ett nytt sätt, i att också bjuda in, be om hjälp, vila i att andra bär mig. Jag har egentligen lite svårt att förstå hur läskigt det kan vara.
Och när jag står där, mitt i alltihop, som trots att mitt gamla jag faller isär bit för bit, fortsätter att fungera, så förundras jag över friden. Där mitt i stormens öga. När jag är i detta upplösningstillstånd.
Jag drömde att ryggraden skulle krossas, för det är vad egot tror. Att stommen som jag är byggd kring, ska krossas. Egot tror att jag riskerar mitt liv, när jag släpper taget, men det är bara en stelnad ryggrad som kan krossas, det lärde jag mig då. Illusionen av kontroll och trygghet är förrädisk. När det egentligen är den kärna som får lösas upp i sina atomer och flyta fritt, som är oförstörbar.
Men det går inte att tänka sig till, det måste upplevas. Det måste bara göras, varas.
Vi går in i påsken, in i mysteriet som är död och uppståndelse. Rörelsen från stelnat till flytande, från form till ande. Och jag fortsätter släppa taget och låter mig bäras, utan att veta någonting om vad som kommer hända. Utan en plan, utan kontroll. Överlåtelse kallas det visst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar