Jag är Livets bröd...

Det fanns en tid när den som odlade potatis tog med sig den till sin vän som odlade vete och så bytte de varor med varandra för att få lite variation i kosten. Men sen blev det så komplicerat när den som odlade potatis ville ha mjölk av den som hade kon, men som inte ville ha potatis och då blev det som såna här trassliga triangelbyten man gör när man ska byta bostäder med varandra numera. 
   Ja, så tillslut kom man fram till att det var bra att ta fram ett system som underlättade det här och så hittade man på pengar. Man satte ett värde på en valuta som man sen kunde byta till sig varor och tjänster med. Jättesmart.

Men sen har ju pengarna fått som ett eget liv. En egen marknad där det handlas med pengar och det har satts i system att tjäna pengar på pengar och gärna samla dem på hög. 

   Inte bara det, hur ofta hör man inte att man tyvärr inte kan ge bättre mat till skolbarn, för att det inte finns nog med pengar. Att vi inte kan ge ordentlig vård eller ta hand om våra gamla på ett gott sätt, för att det saknas pengar. Att vi inte kan ge människor en lön som de kan leva på, för att det saknas pengar. Att vi inte kan utnyttja de uppfinningar som skulle kunna få vår jord att må bättre, för att det saknas pengar. 

   I en värld där det knappast saknas pengar. Det är väl mer att de här pengarna finns någon annanstans.

Men jag fascineras ofta av det här, att det som vi skapade för att underlätta våra liv, på så många sätt kan hindra liv idag. Och att vi accepterar ett system som till exempel hindrar mediciner från att komma till de delar av världen där människor verkligen behöver dem, för att det inte är tillräckligt lönsamt. 

   Det här är ju den verklighet vi lever i. Den verklighet vi skapat oss och som vi upprätthåller.

Jesus säger att han är Livets bröd, att han är det levande brödet som kommer från himlen. Han gör skillnad på det brödet och det bröd som mättar kroppen, men jag tror inte att han menar att det inte är viktigt med mat i magen. Jag tror att han använder sig av en bild vi alla kan förstå. Vi behöver alla mat för att överleva och vi vet vad det innebär att vara hungriga och att vara mätta. 

Jag tror att maten får symbolisera skillnaden mellan det världsliga och det själsliga. För på samma sätt som vi har en hunger efter mat, har vi också ofta en hunger efter bekräftelse, efter makt, efter pengar, efter mer, efter fler, efter bättre och efter större. Och den hungern kan vi kanske mätta för en kort stund, men den väcks alltid igen. Den behöver ständig påfyllnad, för den blir aldrig riktigt nöjd. 

   Och den förblindar oss. Den låter oss acceptera system som är djupt orättvisa. Den låter oss acceptera att människor far illa. Och den låter oss fara illa. Den gör att vi ständigt måste konkurrera och tävla med varandra och oss själva. Den uppmuntrar till rädsla.

Och det här vet Jesus, han vet hur vi människor fungerar. Att vi har de världsliga och väldigt mänskliga drifterna. Därför försöker han få oss att förstå att det också finns något annat. Det finns ett annat slags liv. En annan slags verklighet. 

   För det jag kommer med är "verklig föda" och "verklig dryck”, säger han med eftertryck! En verklighet som inte är det vi ser och kan ta på, men lika verklig. Den verklighet som skapar liv i oss och omkring oss. För det är inte pengarna eller makten som gör oss levande, det är något annat.

En upplevelse av livet som inte handlar om jämförelse och separation, som inte handlar om rädsla och förtryck. Som inte handlar om utanförskap utan gemenskap. Där drivkraften inte är rädsla, utan glädje och kärlek. 

   Och det kan verka omöjligt men jag tror att det är fullt möjligt, men det handlar om val och det handlar om medvetenhet. Och jag tror det är vad Jesus menar med att han är det levande brödet som vi ska äta av. Inte som något fysiskt utan helt enkelt en annan slags kunskap och förståelse som vi kan ta in i oss och våra liv. 

   När vi låter hans ord landa i oss och uppväcka det som redan finns där. Så att vi upplever det som han menar är verkligt, hur vi är en del av alltet, hur vi alla hänger ihop, hur vi alla är en del av Gud och hur Gud verkar genom oss alla.

De system vi hittar på är inga naturlagar, men vi behandlar dem ibland som om de är det. Vi lever i en verklighet som vi själva har skapat, och vi låter denna verklighet påverka oss. 

   Men hur verkliga är egentligen pengar tex? De blir till och med mindre och mindre verkliga. Vi använder färre kontanter och låter istället siffror byta plats i cyberspace. 

   Visst behöver vi pengar och mat i magen, men jag tror att det helt enkelt handlar om att fundera över vilket värde vi ger de olika dimensionerna i våra liv, i vårt samhälle. Det Jesus talar om är ett skifte av verklighet, och då måste vi välja var vi vill lägga vårt fokus. Vad vill vi låta vara navet i våra liv. 

Jag vet vad jag föredrar. Vad föredrar du?

Må det ske med mig som du har sagt...

Överlåtelse... jag antar att det är min slutsats.
 
Idag på Marie bebådelsedag har jag pilgrimsvandrat och med oss på vandringen tog vi några av historiens hängivna kvinnor, mystiker.
   Kvinnor som levt med Gud närvarande och verkande i sina liv.
 
Från Jesu mor Maria som svarade ängeln "Må det ske med mig som du har sagt", fastän hon nog knappast kunde förstå vad det skulle innebära.
 

Till Heliga Birgittas bön som omfamnade vår vandring med orden man kan meditera över länge.
   "Gud, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den".
 
Till Teresa av Ávilas blottande.
   ”När själen nu kommit hit vill hon inte vilja något, inte heller vill hon ha någon fri vilja; därom bönfaller hon Gud; till Gud vill hon överlämna nycklarna till sin vilja.”
   
Till Etty Hillesums ord från ett naziockuperat Polen under andra världskriget. 
   ”Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under söndergångna fötter (För att judarna nu förbjuds att åka spårvagn) och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som ett enda kraftfullt helt och jag accepterar det som en helhet." 
   Men också.
   ”Jag älskar människorna så oerhört mycket därför att jag i varje människa finner ett stycke av dig, min Gud, att älska. Och jag försöker gräva fram dig ur andras hjärtan, Gud, och jag söker dig överallt hos människorna, Gud.”
   
Till Marguerite Poretes ljuva. 
   ”Sedan går den mest Älskade mot det vackraste av de gömda rummen i den osynliga Gudomligheten. Där finner hon en schäslong och Kärlekens välbehag och Gud väntande på henne. Detta är vad Gud säger: 
   ”Stanna, Fru själ.” 
   ”Vad är din önskan, herre?” 
   ”Att du skall vara naken.” 
   ”Herre, hur kan detta hända mig?” 
   ”Fru själ du är så upptagen i Mig att inget kan komma mellan dig och Mig… din nobla åtrå och din omättliga hunger skall jag tillfredsställa för evigt med mitt oändliga överflöd.”

Och varvat med vackra hus och glittrande vatten så var det mötena. 
   Delandet av Gudsupplevelser.
   Ögon jag mötte med stjärnform runt pupillen. 
   Och jag antar att något väcktes igen. 
   Minnet av att vara på vandring, tillsammans, delandes.
   
Och tillsammans med många andra fick vi fira mässa. 
   Sjunga, lyssna, ta in, beröras, gråta. 
   Och när jag satt där i bänken med tårarna rinnandes så insåg jag att det var gemenskapen som berörde mig mest.
   Och välsignelsen i att få släppa taget, att öppna upp och möta Gud tillsammans. 
   Och låta sig blottas och beröras, och låta sig bäras. 
   Även jag med prästkragen på. 

Som Teresa av Ávila redan insett.
   ”Gud har ingen annan kropp på jorden än din, inga andra händer än dina, inga andra fötter än dina. Det är dina ögon Gud måste se genom med sin medkänsla för världen. Det är dina fötter Gud måste gå med, när Gud ska göra gott. Det är bara dina händer Gud kan välsigna människor med idag.” 

I månens sken

Idag har jag haft samtal efter samtal efter samtal efter samtal på jobbet och när jag kom hem så var jag helt slut.
   Så otroligt trött.
   Åt middag och la mig och sov middag, vid sju.
   Orkade inte ens titta på TV.
   Bara så otroligt trött.

När jag kvicknade till lite satte jag på en film och låg i soffan och tittade.
   In genom fönstret lyste en svag och stor måne.
   Och den lockade!

Så jag stängde av filmen, satte på mig en tjock tröja och gick ut med min kamera, på jakt efter månen.

Ner längs vattnet gick jag och när jag gick där i mörkret så var jag tillbaka i Spanien.
   Den där morgonen när min pannlampa slocknade och jag gick genom skogen i mörkret.
   När jag insåg att jag inte var rädd eller orolig.
   När mörkret omslöt mig i total trygghet.

Och när jag gick där nu i kväll och hörde krasandet av snö och grus under fötterna och kände hur nästippen blev alldeles iskall och kinderna började strama, så drogs jag in i ett väldigt levande NU.
   Och jag började le och jag började känna hur något väldigt levande började pulsera genom kroppen.




Och tillslut kom jag fram till bryggan som var mitt mål och jag satte mig ner och månen speglades i vattnet och stjärnorna lyste över mig och det var så vackert och det var helt stilla.
   Och jag påmindes om det enkla i att vara på vandring, att vara i naturen, att uppleva det levande runt omkring och naturens självklara skönhet.
   När ingenting annat spelade någon roll.
   Och då var det så igen, inget annat spelade någon roll, annat än att bara vara i allt det här sköna som är livet.

Det självklara i att vara en levande del av allting.

Tänk att det går att glömma bort så lätt. 

Och tacksam över att livet ville påminna mig, gick jag hem igen.

Egots baksmälla

Jag försöker hitta sätt att förhålla mig till mitt ego som jag mår bra av.
   Det är intressant!
   Jag försöker uppmärksamma vad som händer i mig och när egot är i farten.
 
När jag ska göra något som kan liknas vid en prestation är det så klart extra intressant.
   När jag nu har ett jobb som till exempel handlar om att stå inför några hundra människor och hålla en predikan, så kan det vara så att egot ger sig till känna.
   Först i form av en nervositet.
   Nu har jag ju funnit en strategi som brukar funka ganska bra, istället för att tycka att det är jobbigt att bli nervös brukar jag försöka njuta av det.
   Hur det känns i kroppen.
   Men också för att det liksom "sabbar" för egot, som gärna vill att jag ska stressa upp mig lite mer istället.
 
Nervös blir jag ju för att jag identifierar mig med min prestation.
   Och egot älskar ju det här med identifikation.

Så när jag uppmärksammar allt det här och är lite mer medveten om vad som händer i mig, så funkar det ju ganska bra att vara lite mer närvarande i det jag gör, snarare än att försöka prestera.
   Men det är klurigt det där.

Ja, så när det då går bra och jag får mycket positiv respons, då blir jag ju glad.
   Glad att jag berört.
   Men där finns också en lättnad att det gått bra och en glädje över att människor tycker om mig och det jag gör.
   Ja, visst är det så.

Och så på vägen hem, så känner jag ofta den där tomheten och en önskan att gråta och jag har inte riktigt förstått den förr.
   Jag har tänkt att det är trötthet, efter en urladdning.
   Men nu har jag insett att det kanske helt enkelt är en baksmälla.
   En egots baksmälla!
   En reaktion på att egot fått föda, att jag varit duktig, fått beröm.
   För även om egot i stunden mår bra av det, så håller det ju aldrig i sig.
   Det behövs ju alltid mer, när egot är inblandat.
   Så det blir som efter en sockerkick eller en alkoholberusning, en dipp.

Jaha, så då funderar jag ju.
   Hur kan man glädjas över fina reaktioner, känna sig nöjd med vad man gjort, utan att göda egot?
   Utan att få en baksmälla?
 
Ja, det handlar väl om att fortsätta avidentifiera sig med egot antar jag.
 
Så hade jag ett samtal inför en begravning och vi fick ett sånt fint möte och de tackade så glada efteråt.
   Och när jag gick därifrån så var jag så totalt uppfylld av det.
   Jag kände en stor glädje och upplevde ingen baksmälla.
   Och jag antar att skillnaden är att jag inte identifierade mig med någon prestation, jag reflekterade aldrig över det som en prestation.
   Jag var lika mycket ett verktyg i mitt arbete, men glädjen var inte kopplad till egot.

Ja, jag fortsätter förundrad utforskandet av mitt inre...

Inte som en lösensumma utan som ett lösenord...

På kvinnofängelset där jag har jobbat som fängelsepräst under ett par år, satt jag en dag i ett kök på en av avdelningarna och pratade med en ung kvinna. Hon var ganska ny på anstalten och det var första gången vi satt ner och pratade ordentligt. Hon var hård och jag hade aldrig sett henne le. 
   Hon berättade om sin uppväxt, med en far som slog henne och syskonen, hur hon brukade gå i mellan så han skulle slå henne istället för de yngre barnen. 
   Hon berättade att hon själv slagits mycket under uppväxten, att hon går igång på blod, andras och sitt eget. Hon sa att om hon stack mig med en kniv i sidan så kunde hon undvika viktiga organ men ändå få mig att blöda. 
   Hon berättade att de säger att hon är narcissistisk och borderline, att hon har grava självskadebeteenden och jag såg ärren på hennes armar.

   

Medan hon pratade satt jag och tittade på henne, tittade liksom i henne och letade efter något annat. Hon beskrev sig själv så distanserat, som om någon talat om för henne hur hon var, vem hon var, och nu rabblade hon upp det.

   Så började vi prata om vad en människa är och jag sa att jag tror att vi framförallt är vår själ, att det är vårt riktiga jag, det som finns där inne, bakom våra fasader och beteenden. 

   ”Jag är rädd att jag har gjort mig av med min själ för länge sen”, sa hon. Vi pratade vidare och helt plötsligt så började hon le och kunde inte sluta. ”Vad gör du?”, frågade hon. ”Ingenting”, sa jag, ”jag gör ingenting, men där har du din själ, nu är du närvarande i din själ och du är en väldigt vacker själ.” 

   Hon fortsatte le och sa ”Sluta, det är jag inte alls det, jag är destruktiv och gillar att vara hård”. Och så började hon skratta för jag tror att hon också insåg hur galet det lät, att det inte gick ihop längre. Det strålade om henne och varje gång jag såg henne efter det så log hon. Vi satt kanske och pratade i tio minuter, men nånting hände i det där mötet.

Jesus vandrar mot Jerusalem med lärjungarna som är förståeligt oroliga. Jesus har berättat för dem att han kommer att bli dödad och jag kan tänka mig att de har svårt att förstå att Jesus ska dö och att han frivilligt fortsätter vandra mot Jerusalem. 

   

Jesus säger att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Jag tror inte att det är som en lösensumma, inte för att betala nån skuld. Eftersom Guds kärlek och förlåtelse är gratis, inte kräver något, inte behöver köpas, behöver Gud inte heller något offer. 

   Nej, jag tänker att Jesus ger sitt liv som lösen, som ett lösenord, som en dechiffreringsnyckel! Ni vet när man krypterar en text och får en massa bokstäver som inte bildar några ord eller meningar, och så när man har rätt kod, så omvandlas det meningslösa till meningar som betyder något. Så tänker jag att det fungerar.  

   

Jag har mer och mer börjat acceptera att det här med tro inte handlar om att ”förstå” med huvudet. Att jag kan vända och vrida på argument och tankar hur mycket som helst, men det tar mig inte dit. Det är med själen jag förstår och kan låta Gud verka. 

   Och det är det här jag tror att Jesus försöker visa på. Visst förklarar han också med sina ord, och han försöker med liknelser måla bilder, men mycket visar han i hur han lever och verkar. Han visar i handling vad han menar med att vara en tjänare, han möter människor, inte uppifrån utan underifrån, han helar och läker, han ser och upprättar, han ifrågasätter och provocerar och hela tiden har han kärleken i fokus. I allt han gör så är det kärleken han följer och lever och är. 

   Han visar genom sitt liv på det lösenord som är lösningen och nyckeln, kärleken. Att stå fast i den även när han vet att den kommer att leda honom in i döden, för så viktigt är det. Det är enda vägen, det finns inga alternativ.   

   Och han gjorde ju något med människorna som han mötte, han gjorde något med lärjungarna, även fast de inte riktigt kunde förstå, på samma sätt som vi fortfarande har så svårt att förstå, så är det något med honom som väcker något i oss. Som gör att vi fortfarande vill förstå. 

Ibland glimtar det till och man kan uppleva något som tar en bortom, innanför, och jag tror det är i mötet, i upplevelsen, i det som går förbi vårt förnuft, det är där det sker. 

   Min tro kommer inte ur ord, ur vad jag läst eller fått berättat för mig, den kommer från min egen upplevelse av något.

   Jag tror att Jesus såg det verkligt sanna och därför kunde han också älska alla människor så villkorslöst. För han såg med andra ögon, ögon som inte var förblindade av fördömanden och värderingar. Han såg världen på ett annat sätt, utan hierarkierna, utan separationerna. Han såg själar och inte deras skal och han såg samma människor, samma situationer, samma verklighet, men på ett annat sätt. 

   Som vi också kan göra om vi skiftar perspektiv. Om vi slutar se det som bättre att bli tjänad än att tjäna, om vi slutar se det som bättre att ha makt än att vara utan. Jesus utmanar oss att se annorlunda, att uppleva världen annorlunda och att låta det förvandla oss. Inte till någon annan utan till oss själva. Till det som redan finns där. Det som vi kan se om vi ser med hans ögon. Med de kärleksfulla ögonen. Med själens ögon.

   

Och det var ju det här som jag tror hände i mötet med kvinnan på fängelset. Något i mig såg något i henne, något som alltid hade funnits där blev helt plötsligt synligt för henne och för mig. Och när jag kunde bekräfta henne i det och sätta ord på det, så kunde hon helt plötsligt få grepp om det också. Och hon kunde hitta tillbaka till det igen och igen och igen.

Så som ett lösen, ett lösenord, en lösning, en nyckel, dör Jesus för oss på samma sätt som han lever för oss. Den radikala kärleken som Jesus levde ut och försökte lära ut, ledde honom rakt in i döden och vidare in i uppståndelsen. 

   Han lever med hjärtat öppet, tjänande mänskligheten, Gud och livet självt. Han lever i oss och genom oss. 

   Befrielsen är det som sker, när vi blir sedda som de vi verkligen är. När vi kan uppleva att vi är sedda med kärleksfulla ögon som inte dömer. Och när vi kan se med andra ögon på världen och på våra liv. 

   Då får livet mening och mönster på ett annat sätt, då ser vi att Guds rike, det finns precis här.