Förstoringsglas

Idag har jag suttit på många bänkar i skuggan, länge och jag har räknat ner kilometrarna till dagens slutdestination. Det har varit en het och seg dag och mot slutet var det ganska så olidligt. En kvinna frågade mig igår varför jag vandrar igen, om det är för att jag älskar det så mycket. Jag tänkte efter, men nej, det är inte därför jag vandrar igen, det är för att jag behöver det. 

   Ibland är det helt enkelt inte ett dugg njutningsfullt. Jag kan stanna upp och se mig om och det är bländande vackert, gröna fält med röda vallmo, blå himmel, vinodlingar, hästar, pittoreska byar med vackra stenhus och pelargoner på balkongerna, medieval bridges överallt. Det är idyll och fantastiskt. Men ändå, när energin inte finns där så gör den inte det. Och då är detta en drömsyn! En tunnel där man kan få skugga, med en mur man kan sitta på och vila fötterna också. 

Så ja, det är jobbigt att vandra Caminon. Inte bara för kroppen, mest för att det drar igång så mycket. Jag har tänkt att det är som att sätta ett förstoringsglas till livet och liksom zooma in på sina mönster. 

   Som när jag vandrar med andra och blir lite irriterad för att de tar så lång tid på sig på mornarna eller när vi rastar och för att jag kanske egentligen känner för att gå i en annan takt och så kommer jag på att hela poängen skulle ju vara att göra det här till min Camino, lära mig att vara lyhörd för vad jag vill. Och så tänker jag att det ofta är så i livet också. Jag låter andras behov och åsikter få bli viktigare än mina och glömmer bort att det ju är mitt liv jag lever. 

   Eller när jag känner det sticka lite på foten nånstans, men tänker att jag ska titta till det på nästa rastplats och då är blåsan redan ett faktum och har helt plötsligt blivit ett betydligt större problem än om jag tagit hand om den begynnande på en gång. Som det ofta är med problemen i livet, de där skaven jag känner, men jag avvaktar och ser om det löser sig och låter det istället bli så mycket värre innan jag gör något åt det. 

   

Ja, det är svårt att inte se sig själv på Caminon. Idag är jag nog helt enkelt lite trött, men nu sitter jag i alla fall på ett torg i Estella, lyssnar på ett rockband som spelar och ska snart beställa in lite mat. Fötterna har fått slippa ur sandalerna och vilar mot svala gatstenar. Ja, det svänger snabbt på Caminon.