Första vandringsdagen

Jag gick in i en kyrka i Saint Jean Pied de Port igår kväll och tände ett ljus. Det är inga små julgransljus man får köpa här inte. Jag satt länge och tittade på dem. De utbrända fick som vingar och det kändes fint att tänka att de kunde flyga iväg med våra böner.
   Jag bad om upplysning, medvetenhet. Att ljuset ska få lysa min väg framåt, men även in i mig. Jag vill se vad som finns där, ta fram allt i ljuset, även det som kanske är smärtsamt. Förstå mig själv, Gud och mitt kall. Se det som är sanningen och inte gömma mig i mörkret.

Idag har varit första vandringsdagen och jag började precis klockan sju i morse. Förra gången jag gick grät jag mig upp för det första berget. Jag fick sån ångest när hjärtat började slå hårdare och pulsen steg. Jag är född med hjärtfel och opererades andra och sista gången när jag var tolv, så fram till dess var det ju förenat med livsfara att få upp flåset.

   Jag insåg att det satt kvar i kroppen. Så när det blev jobbigt blev kroppen livrädd för att dö och skrek STANNA! Det tog mig flera dagar och många backar att bli sams med kroppen och få den att inse att jag inte tänkte ha ihjäl den.

Så denna gång tog jag mig an första dagens berg på ett annat sätt. Med ett stort leende. Jag välkomnade det och var inte längre rädd. När jag kände hjärtat börja slå, påmindes jag istället om allt liv jag har i mig. En fantastisk känsla.

   De första fyra kilometrarna gick jag på en timme precis, kände mig väldigt nöjd med mig själv. Sen mötte jag en äldre fransk herre som tittade på mig när jag gick förbi.

”Madame, you wont make it to the top if you walk like that.”

”How should i walk then?”, frågade jag.

”Sloooower!”

Så jag försökte, men drog ändå iväg framför honom.

”It’s hard.”, sa jag skrattande och saktade in igen.

”No, its not!”

”You have to learn again.”, insåg jag.

”Yes, you have to learn again. One step after another!”

Hans väg svängde av åt ett annat håll och jag försökte, men gick nog ändå fortare än han skulle godkänt. En nyttig lärdom om farten jag håller i livet, hur jag gärna pressar på mig själv. Hur vi så gärna stressar på. Hur viktigt det blir att hålla hög fart så vi hinner med allt, är effektiva. Här är det vandringen som är målet, tar det nån timme längre så spelar det ingen roll. Det är ingen brådska.

   Så jag satte mig och åt en banan vid stenen Peace, med en fantastisk utsikt över kullar och dalar, och i sanning en känsla av frid. Digitalisen som växte längs vägen gör man hjärtmedicin av, ett sammanträffande som fick mig att fnissa.

   Idag gick jag tjugofem kilometer på åtta timmar, vi började tvåhundra meter över havet och gick över en topp på 1400 meter över havet. Detta är ett elddop för pilgrimerna och förra gången tog vi den i två etapper, på två dagar. Jag är mycket nöjd med dagen och snart blir det trerätters pilgrimsmeny!