Communion

I morse gick jag och tänkte på varför jag tyckte det var så olidligt på slutet igår. Den där känslan av panik, att jag bara inte orkade mer. Sådär så att jag bara ville gråta, och ändå vandrade jag vidare. Jag undrade varför jag kände så, vad det var upplevelsen ville säga mig.
   Och så kände jag igen den. Från när jag är alldeles för duktig på att stoppa undan saker, tills det bara inte fungerar mer. Tills jag känner att nu vill jag inte mer, nu kan jag inte mer, nu orkar jag inte mer. Och jag tänker på hur kroppen skriker till mig med blåsor, konstiga smärtor, en förkylning jag haft i några dagar nu, munsår, till och med en finne på hakan, den skriker att du måste sätta stopp för det nu.
   Sluta vara så stark jämt, sluta vara så duktig jämt, sluta se allt jobbigt som en utmärkt möjlighet att utvecklas. Släpp taget. Bryt ihop. Var besvärlig. Låt någon annan ta hand om det en stund.

Så jag släppte taget och tårarna rann, jag gav mig själv tillåtelse att inte alltid vara duktig och stark. Att ibland få vara liten och svag, luta mig mot andra.

Jag visste att jag skulle komma till Irache tidigt på morgonen, där har de en vinkran där man kan få gratis vin. Jag började tänka nattvard, eller mer kanske communion, gemenskap. Jag gick fram till kranen och vred om, ner i mitt snäckskal droppade fem droppar, sen var det slut. De som kom efter fick gå tomhänta därifrån.
   Jag gick och satte mig på en bänk i morgonsolen, med vinet och med ett litet bröd. Bredvid mig på bänken satt Jesus, vandraren med sina dammiga sandaler, han som alltid går stillsamt bredvid mig. Inga instiftelseord, inget offer, bara gemenskap. Du i Mig, Jag i Dig.

Lite senare kom jag till kyrkan i Monjardin. Jag brukar inte gå in i kyrkor jag bara går förbi, men den här kände jag mig dragen in i. Jag tog av mig ryggsäcken och satte mig längst fram, lät tårarna rinna. En äldre man var där inne, han visade mig var man kunde tända ljus och visade mig stolt deras silverkors som var över tusen år gammalt. Han tog mina händer och tittade på mig och sa att han tyckte att jag var en så vacker kvinna.
   Där stod jag svettig med tårar i ögonfransarna och röda kinder från solen. Vi stod så ett tag, så kysste han mig på båda kinderna. Han berättade att akustiken i kyrkan är väldigt fin och sen lämnade han mig ensam, stängde dörren efter sig.
   Så jag började sjunga, Jag är livets bröd och Må din väg gå dig till mötes. Sen kom det in andra pilgrimer tillsammans med mannen. Jag tog på mig ryggsäcken och gick strålande fram till honom och sa "Ja, det är verkligen fin akustik här inne" och kysste honom på båda kinderna. Så gick jag vidare, buren som alltid, även om jag ibland glömmer bort det.

Förstoringsglas

Idag har jag suttit på många bänkar i skuggan, länge och jag har räknat ner kilometrarna till dagens slutdestination. Det har varit en het och seg dag och mot slutet var det ganska så olidligt. En kvinna frågade mig igår varför jag vandrar igen, om det är för att jag älskar det så mycket. Jag tänkte efter, men nej, det är inte därför jag vandrar igen, det är för att jag behöver det. 

   Ibland är det helt enkelt inte ett dugg njutningsfullt. Jag kan stanna upp och se mig om och det är bländande vackert, gröna fält med röda vallmo, blå himmel, vinodlingar, hästar, pittoreska byar med vackra stenhus och pelargoner på balkongerna, medieval bridges överallt. Det är idyll och fantastiskt. Men ändå, när energin inte finns där så gör den inte det. Och då är detta en drömsyn! En tunnel där man kan få skugga, med en mur man kan sitta på och vila fötterna också. 

Så ja, det är jobbigt att vandra Caminon. Inte bara för kroppen, mest för att det drar igång så mycket. Jag har tänkt att det är som att sätta ett förstoringsglas till livet och liksom zooma in på sina mönster. 

   Som när jag vandrar med andra och blir lite irriterad för att de tar så lång tid på sig på mornarna eller när vi rastar och för att jag kanske egentligen känner för att gå i en annan takt och så kommer jag på att hela poängen skulle ju vara att göra det här till min Camino, lära mig att vara lyhörd för vad jag vill. Och så tänker jag att det ofta är så i livet också. Jag låter andras behov och åsikter få bli viktigare än mina och glömmer bort att det ju är mitt liv jag lever. 

   Eller när jag känner det sticka lite på foten nånstans, men tänker att jag ska titta till det på nästa rastplats och då är blåsan redan ett faktum och har helt plötsligt blivit ett betydligt större problem än om jag tagit hand om den begynnande på en gång. Som det ofta är med problemen i livet, de där skaven jag känner, men jag avvaktar och ser om det löser sig och låter det istället bli så mycket värre innan jag gör något åt det. 

   

Ja, det är svårt att inte se sig själv på Caminon. Idag är jag nog helt enkelt lite trött, men nu sitter jag i alla fall på ett torg i Estella, lyssnar på ett rockband som spelar och ska snart beställa in lite mat. Fötterna har fått slippa ur sandalerna och vilar mot svala gatstenar. Ja, det svänger snabbt på Caminon. 

Drakar och änglar

Idag på morgonen förvånades jag över att de två blåsorna jag nu haft ett tag på hälarna gjorde så pass ont. Så påmindes jag om att den smärta jag känner i kroppen oftast kommer för att det finns en inre smärta som jag inte känns vid. Så jag klev in i smärtan i hälarna och kände efter, och jag hittade även annan smärta. Och jag grät. Och grät och grät.
   Jag berättade för mina medvandrare, två indiska tjejer Neelima och Manisha, om varför jag grät och fick tipset att försöka hitta ilskan också, att jag nog inte tillåter mig själv att vara arg. Och det stämmer ju. Jag hade berättat att mitt kinesiska tecken är draken och visat den drake jag hittade på marken på första vandringsdagen, så Neelima föreslog att jag skulle tänka mig att jag var en eldsprutande drake som sprutade ut min ilska. Det gick sådär.

Detta var dagen då jag förra året tog en taxi första gången för att mina blåsor bråkade så mycket med mig. Idag gick jag istället en extra runda till kyrkan Eunate (sammanlagt blev det tjugosju kilometer på tolv timmar idag). Jag kände hur kyrkan lockade på mig och jag gick som en maskin de sista kilometrarna dit.
   Det var låst när jag kom dit. Fötterna bultade så jag satte mig vid grinden och tog av mig skorna. Man kunde tro att jag skulle vara besviken, men jag var helt lugn. Så visade det sig att kyrkan skulle öppna först om tjugo minuter. Kvinnan som öppnade för oss pekade på mina fötter och sina och visade att skor måste man ha. Jag försökte förklara att när Mose närmade sig den brinnande busken så sa minsann Gud "Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Men hon verkade inte förstå engelska.
   Med fötterna inklämda i skorna igen fick jag sitta en stund i den åttkantiga lilla kyrkan, där ljuset skapade den vackraste av änglar.

Knyta skorna

Efter en hel Camino och tre dagar in på den andra har jag nu äntligen fått lära mig hur man ska knyta skorna ordentligt. Idag har jag alltså inte fått några nya blåsor och fötterna mår betydligt bättre. Det är lustigt hur en sån liten sak kan vara så viktig och jag tänker på uttrycket att Gud är i detaljerna. Ja, det är viktigt hur vi gör saker och det är viktigt att vi också uppmärksammar det lilla.

Jag är återigen i Pamplona och snubblade rakt in i en demonstration för rätten att få ha festivaler och kulturevenemang, Freedom of Artistic Expression. Det är spännande att över en längre tid röra sig runt i ett land och sakta börja få en känsla för vad som pågår i landet. Informationen får man inte från tidningar eller nyheter utan från de människor man möter och de stämningar man snappar upp. Åter igen är det i de små nyanserna, de små sakerna man lär sig som mest.

Alberguet vi sover i heter Jesus y Maria och innan sovdags hör jag både Stevie Wonder och Edith Piaf spelas i den gigantiska sovsalen.

Tillit och sårbarhet

Jag vaknade i morse till musik som strömmade ur en stereo på alberguet. De fortsatte spela medan vi gjorde oss i ordning och när det var dags att gå spelades Gabriellas sång. På svenska, på ett albergue i Spanien! Jag berättade det för mannen som jobbade där som sa att ”Ja, då var den just för dig idag.”

   När jag började vandra kom jag på att jag har den på min spellista i Spotify och började lyssna. Efter ett tag kom en annan låt som jag älskar, Bette Midlers, Wind beneath my wings. Och den här gången hörde jag den på ett annat sätt, jag hörde den till mig själv, från mig.

  

På den förra vandringen gick jag tillbaka mycket till hur det var när jag var yngre. Till när jag var hjärtsjuk som barn, och när jag opererades andra och sista gången som tolvåring. Hur jag blev en duktig flicka som brände ut mig och som alltid måste klara allting själv. Jag insåg att jag kopplat isär mig och då på vandringen, så integrerades själen med kroppen och huvudet igen.

   Men det har också funnits det jag inte helt har kunnat försonas med. Jag har kunnat se varför den lilla Ellen behövde skapa sig vissa överlevnadsstrategier och jag har kunnat förstå varför det ledde till att jag brände ut mig, jag har kunnat förstå varför det lett till vissa självdestruktiva beteenden, men jag har nog också haft en del ilska kvar gentemot henne, gentemot mig själv. Mycket ilska och en del förakt, tyckt att jag varit svag och feg och dum.

Så när jag hörde den här sången så blev det så tydligt, den Ellen som liksom hamnade i skymundan när en annan tog över, som stilla höll sig bakom, som inte krävde någon uppmärksamhet. Nu kan jag se att hon var den riktigt starka, med ett leende som dolde smärtan, som Bette sjunger. 

   Och när jag hörde henne sjunga, ”did you ever know that you’re my hero”, så brast det och tårarna började rinna. Den Ellen som alltid funnits där, som levt igenom allt utan att ge upp, det är hon som gör att jag kan flyga nu, den som fortsatt vågat vara sårbar, den som fortsatt vara naivt tillitsfull och kärleksfull, även när det verkat så idiotiskt.

   Och jag vill att hon ska veta att jag vet sanningen nu, att jag ser allt som varit, vad hon gjort och att jag vet att jag inte skulle vara något utan henne. Att jag kan flyga nu på grund av henne och att jag vill att hon ska flyga. Och jag är inte arg längre, jag ser inte ner på henne, jag tackar för allt hon gjort och varit och jag ska vara snällare mot henne nu.

Så när jag nu idag upptäckte en blåsa under ena tånageln (Hur sjutton får man en sån??), så beslutade jag mig för att inte gå längre för dagen utan njuta av solen istället. Så här sitter jag nu på ett härligt albergue där jag delar rum med sju andra härliga tjejer. Livet är gott!  

Bette Midler – Wind Beneath My Wings

Första vandringsdagen

Jag gick in i en kyrka i Saint Jean Pied de Port igår kväll och tände ett ljus. Det är inga små julgransljus man får köpa här inte. Jag satt länge och tittade på dem. De utbrända fick som vingar och det kändes fint att tänka att de kunde flyga iväg med våra böner.
   Jag bad om upplysning, medvetenhet. Att ljuset ska få lysa min väg framåt, men även in i mig. Jag vill se vad som finns där, ta fram allt i ljuset, även det som kanske är smärtsamt. Förstå mig själv, Gud och mitt kall. Se det som är sanningen och inte gömma mig i mörkret.

Idag har varit första vandringsdagen och jag började precis klockan sju i morse. Förra gången jag gick grät jag mig upp för det första berget. Jag fick sån ångest när hjärtat började slå hårdare och pulsen steg. Jag är född med hjärtfel och opererades andra och sista gången när jag var tolv, så fram till dess var det ju förenat med livsfara att få upp flåset.

   Jag insåg att det satt kvar i kroppen. Så när det blev jobbigt blev kroppen livrädd för att dö och skrek STANNA! Det tog mig flera dagar och många backar att bli sams med kroppen och få den att inse att jag inte tänkte ha ihjäl den.

Så denna gång tog jag mig an första dagens berg på ett annat sätt. Med ett stort leende. Jag välkomnade det och var inte längre rädd. När jag kände hjärtat börja slå, påmindes jag istället om allt liv jag har i mig. En fantastisk känsla.

   De första fyra kilometrarna gick jag på en timme precis, kände mig väldigt nöjd med mig själv. Sen mötte jag en äldre fransk herre som tittade på mig när jag gick förbi.

”Madame, you wont make it to the top if you walk like that.”

”How should i walk then?”, frågade jag.

”Sloooower!”

Så jag försökte, men drog ändå iväg framför honom.

”It’s hard.”, sa jag skrattande och saktade in igen.

”No, its not!”

”You have to learn again.”, insåg jag.

”Yes, you have to learn again. One step after another!”

Hans väg svängde av åt ett annat håll och jag försökte, men gick nog ändå fortare än han skulle godkänt. En nyttig lärdom om farten jag håller i livet, hur jag gärna pressar på mig själv. Hur vi så gärna stressar på. Hur viktigt det blir att hålla hög fart så vi hinner med allt, är effektiva. Här är det vandringen som är målet, tar det nån timme längre så spelar det ingen roll. Det är ingen brådska.

   Så jag satte mig och åt en banan vid stenen Peace, med en fantastisk utsikt över kullar och dalar, och i sanning en känsla av frid. Digitalisen som växte längs vägen gör man hjärtmedicin av, ett sammanträffande som fick mig att fnissa.

   Idag gick jag tjugofem kilometer på åtta timmar, vi började tvåhundra meter över havet och gick över en topp på 1400 meter över havet. Detta är ett elddop för pilgrimerna och förra gången tog vi den i två etapper, på två dagar. Jag är mycket nöjd med dagen och snart blir det trerätters pilgrimsmeny!

Turista

Jag väntar på att få ta en buss till Saint Jean Pied de Port för att börja min vandring och jag upplever samma sak som förra gången jag vandrade. Jag är så totalt ointresserad av att turista. Vi skrattade lite åt det förra gången, jag ville inte se museer eller katedraler, jag vill vandra och uppleva. Jag sitter hellre på en uteservering och tittar på folk, det är mer givande.

Så vågade jag mig då i alla fall in i katedralen i Pamplona. Och genast sköljde den över mig, känslan från förra gången, inte kyrkan. Jag gick där och tittade på det vackra, men jag har också så svårt för många av avbildningarna och allt det dyra.
   Var det så här Jesus ville att vår kyrka skulle bli? Full av dyrbarheter medan människor svälter. Ville han att vi skulle sitta där i en gigantisk byggnad och titta på honom, hängandes på sitt kors eller sittandes på en tron med krona på huvudet? Nej, det går inte. Jag kan inte! Den Jesus jag känner uppmanar mig att lämna kyrkorummet, att möta människor, att vara där de är.
   Eller kanske öppna upp kyrkorummet på ett annat sätt, bjuda in människor på ett annat sätt. Jag möter pilgrimer där inne, våra ögon möts, vi ler, hälsar, ryggsäckarna avslöjar oss. Jag möter en kyrkans man, han ser mig inte. Utanför katedralen finns två moderna skulpturer, två spädbarn, vända mot varandra. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.

 

Kallad

Bibeln berättar om människor som blivit utvalda av Gud. Utvalda att utföra stordåd, att rädda sitt folk undan fara, att vara profeter och uppenbara sanningar. Storartade uppdrag.
   Att vandra är att fråga sig, vem är jag? Varför är jag utvald? För vi är alla utvalda. "Gud kallade mig redan i moderlivet, hen nämnde mig vid namn redan i min mors sköte", skulle kanske Jesaja formulerat sig idag.

Idag är det den helige Johannes döparens dag och jag lämnar mitt hem och Sverige för en längre vandring. En vandring som är del i en större vandring som kallas livet. För så är det ju. Den här vandringen har ingen tydlig början och inget tydligt slut, den går från evighet till evighet. Men något avskilt i tiden kommer jag i alla fall att befinna mig utomlands och till fots.
   Om den helige Johannes sas det att han redan i moderlivet uppfylldes av helig ande och det förutspåddes att han skulle verka för att föra människor närmare Gud. Ett fint uppdrag. Men jag undrar jag om det inte gäller oss alla. Alla är vi heliga, alla är vi viktiga för att föra varandra närmare Gud.
   Och det är viktigt att påpeka! För vi kan lätt få för oss något annat. Att det inte skulle vara nåt särskilt med just mig, att världen skulle klara sig bra utan mig, att jag inte gör så stor skillnad, att det finns andra som är lite mer utvalda.

Att resa ger ett annat perspektiv på saker och ting. När allt det som är vardag blir annorlunda, nya dofter, synintryck, ljud och smaker. När man är utelämnad till en ny plats, i ett land med ett språk man inte förstår. När man är beroende av att kunna hitta en buss för att ta sig dit man ska många mil bort och att kunna fråga sig fram till någonstans att sova sent på kvällen.
   När främmande människors vänlighet är det som bär en framåt. Då får man nya perspektiv, man uppmärksammas på det nät vi människor bildar, när vi finns där för varandra på de enklaste sätt. Även när vi knappt kan förstå varandra.
   Att föra människor närmare Gud, kan det inte vara så att vi alla är utvalda att göra det. På de enklaste sätt och på de riktigt stora...

Utanför mitt flygplansfönster hade jag idag en regnbågsring där skuggan av vårt plan syntes i mitten. Regnbågen är för mig en tydlig hälsning från Gud som verkar dyka upp när jag behöver få veta att jag är på rätt väg, att jag inte är ensam, att jag är omsluten. Ja, kan man bli tydligare omsluten... Idag har jag verkligen varit buren av människor som verkat för att föra mig närmare Gud. Jag somnar tacksam!

Tecken

När man vandrar ser man många tecken. Man får budskap och vägledning. Människor säger saker som blir tydliga svar på det man går och grubblar på, kanske får du något av någon eller så ser du något skrivet längs vägen. Naturen ger dig också tecken, genom fåglar, stenar i form av hjärtan, pinnar i form av kors eller regnbågar när du särskilt behöver dem, en vattenkälla att sitta och äta frukost vid när du upplever en känslomässig torka.
   Att leva sitt liv med tecken på en längre vandring är enkelt, alla gör det och alla tror på det. Du är inte konstig. Att fortsätta göra det när man kommer hem är svårare.

Igår fick jag en liten lapp av min mormor, den är från hennes mamma som också hette Ellen, som jag. Ett bibelord för vägen, "Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom." Eller som det står i den nya översättningen, "Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla."
   Ja, jag ser det som ett tecken. Jag befaller min väg åt Gud, jag lägger mitt liv i Guds hand, jag litar på att Gud bär mig och leder mig, jag litar på att Gud handlar genom de människor jag möter, genom naturen och genom mig för andra.
   Så i morse när jag gick genom hallen såg jag att ett kort ramlat ner från min ikonvägg, en 3D-bild av Jesus. Kanske vill den följa med tänker jag, som en påminnelse om det brinnande hjärtat, om hans brinnande hjärta. Hjärtat som brinner för mig och som låter mig brinna för andra. Kärlekens kraftfulla budskap.

Så det blir det budskap jag tar med mig: 

Befall din väg åt kärleken och förtrösta på kärleken! 

Redan startat

Det är något konstigt som sker när man ska ut och pilgrimsvandra. Så fort man bestämt sig så börjar vandringen. Även om det är tid kvar innan man ska åka hemifrån, så börjar det ske saker. Processer sätter igång i kroppen och i själen.

En av de vanligaste frågorna på Caminon är "Varför vandrar du?" och det är en bra fråga att fundera över. Vissa har väldigt tydliga svar, någon bearbetade sin fars död, någon funderade över om hen borde skiljas från sin man (hen gjorde det också), någon kände sig inte säker på om hen valt rätt yrke, någon ville ta reda på vem hen var.
   Någon kanske inte vet exakt varför hen vandrar, men har en alldeles tydlig dragning i sig, vet att hen bara måste gå, och så klarnar syftet längs vägen. Alla har olika syften med sin vandring och inga orsaker är för stora eller för små.

Förra gången vandrade jag för att utforska kärleken. Till och från en annan människa, Gud och mig själv. Men också för att integrera mig själv, koppla ihop kropp, huvud och själ. Och jag lärde mig så mycket mer om min själ, om mig själv.

Den här gången då? Vad är min intention? Helt vet jag nog inte än, jag vet bara att jag måste gå. Sen jag kom hem från förra vandringen har jag gjort stora förändringar i livet, jag har utforskat vem jag verkligen är och vad jag vill med livet, vad som är mitt kall. Jag tror att det på den här vandringen är dags att verkligen landa i det. I mig. Öva mig i att vara jag på ett tydligare sätt. Känna efter vad jag vill, var jag leds, göra val, sätta gränser, våga säga nej och våga säga JA! Ja, vi får väl se...

Idag är det midsommarafton och jag har på mig kläder jag ska ha med på vandringen. Vandringen har ju redan börjat...

Förberedelser

För några dagar sen bestämde jag mig för att vandra Caminon en gång till och om mindre än en vecka åker jag. Ett beslut som speglar det liv jag valt att leva sen jag kom hem från den förra vandringen. Mer spontant, mer i stunden, mer öppen för den ledning jag upplever att jag får.

Den här gången vandrar jag själv och det känns spännande. Det känns också spännande att få återuppleva platser som satt djupa spår i mig. Backarna jag vandrade uppför gråtandes, floden som svalkade mina ömma fötter, torgen där jag satt och pratade och skrattade med nya vänner, åkern där jag la mig raklång och omfamnade Moder Jord. Jag ser också fram emot allt nytt jag kommer se, känna, uppleva och förstå.

Idag vandrade jag de första stegen i mina nyköpta lila skor, snart blir det många fler.