Men i kvällens mässa, läste jag inte om när Maria fick besök av ängeln Gabriel.
Jag läste istället den gammaltestamentliga texten med Hannas bön till Gud.
Men först berättade jag om varför Hanna ber.
Det fanns en man som hette Elkana och han hade två hustrur.
Den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
Varje år gick Elkana för att tillbe och offra till Gud och hans familj följde såklart med.
Hannas rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam och när Hanna tillslut började gråta sade hennes man, som ändå hade henne kärast:
”Varför gråter du, Hanna?
Är jag inte mer för dig än tio söner?”
Efter offermåltiden trädde Hanna fram inför Gud.
Vid dörrposten till templet satt prästen Eli på en stol.
I sin sorg bad Hanna till Gud, och gråtande gav hon ett löfte.
Om Gud skulle ge henne en son, så skulle hon ge honom åt Gud.
Hon bad länge och prästen Eli satt och tittade på henne.
Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes.
Eli trodde att hon var berusad.
”Hur länge skall du bära dig åt så där”, sade han.
”Se till att bli av med ruset!”
Men Hanna berättade att hon inte hade druckit, utan att hon burit fram sina sorger inför Gud.
Då sade Eli:
”Gå i frid!
Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.”
Hanna tackade och gick sin väg.
Och så fick hon sin son och Samuel fick han heta för ”jag bad Gud om honom”.
Hanna följde inte med till templet på ett tag, utan stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
Sen tog hon med honom och träffade där prästen Eli och berättade att hon var kvinnan som bad och att det här var barnet hon fått och att hon nu ville ge honom tillbaka till Gud för att höra till honom.
Samuel stannade kvar och tjänade Gud under prästen Eli när hans familj sen åkte hem igen.
Och innan dess, så bad Hanna:
”Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt.
Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig.
Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud.
Sluta upp med ert stolta skryt, spara de fräcka orden, ty Herren är en Gud som vet allt, han väger varje gärning.
Hjältarnas båge är bruten, men de svaga rustas med ny kraft.
De som var mätta måste slava för brödet, de som hungrade vilar från mödan.
Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort.
Herren dödar och ger liv, leder ner i dödsriket och räddar därifrån.
Herren gör fattig och han gör rik, han förnedrar och han upphöjer.
Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn.
Han ger dem rum bland furstar och låter dem trona på hedersplats.
Ty jordens fästen tillhör Herren, på dem har han lagt jordens rund.
Herren skyddar sina trognas steg, men de onda går under i mörkret, av egen kraft lyckas ingen.
Herrens fiender krossas när den Högste dundrar i himlen.
Herren dömer jordens alla länder, åt sin konung ger han styrka, lyfter högt sin smordes spira.”
(1 Sam 2:1-10)
Hade man bara läst Hannas bön, kanske man hade tolkat den på ett andra sätt.
Men vet man historien runt omkring, så förstår man varför Hanna nu kunde bära huvudet högt.
Att hon inte skrattar skadeglatt åt sina fiender, utan kanske helt enkelt nu kan skratta åt deras småsinta elakheter.
Det finns inte jättemånga böner eller vittnesmål från kvinnor i Bibeln.
Men deras ord är viktiga.
Kvinnors erfarenheter från det vardagliga livet lär oss mycket viktigt.
Och idag, när vi står mitt i en samhällelig kris, så blir orden kanske ännu viktigare.
För de talar om vad det är att vara människa.
Om att acceptera det som är.
Människor dör, vissa balanserar på dödens kant men överlever, andra föds.
Fattig som rik står vi inför samma utmaningar och av egen kraft klarar vi oss inte.
Vi behöver varandra.
Jag läser på Facebook om upprop för alla inom vården som nu är våra hjältar.
Människor som sliter för att hjälpa dem som är sjuka.
Precis som de alltid gör.
Kanske kan den här krisen få oss att se det orimliga i att vi låter marknaden värdera våra arbetsuppgifter när vi borde värdera dem mer utifrån samhällsnytta, människonytta.
Helt plötsligt är det det vardagsnära som får fokus.
Barnomsorgen blir livsviktig, och föräldrar får återigen börja handskas med sina barn och ungdomar som kommer att tillbringa mycket mer tid hemma.
Vården, beskyddet och hjälpen till våra äldre hamnar i fokus.
Hur tar vi hand om våra medmänniskor, grannar, släktingar?
Gud verkar genom människors händer.
När vi sträcker ut dem för att hjälpa varandra och när vi medvetet undviker beröring.
Gud kan bruka våra händer och hjärtan på många olika sätt.
Och säkert är det många av våra undersköterskor, sjuksköterskor och vårdbiträden som känner att de nu äntligen igen kan bära sitt huvud högt.
Inte för att de inte varit stolta över sina arbeten tidigare eller vetat att de gör ett viktigt och bra jobb.
Utan för att nu börjar kanske omgivningen omkring dem också förstå det och visa sin uppskattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar