En ny epok

Jag inser när jag ser tillbaka över livet, att när jag gör förändringar, så är de sällan små.
   Inte nu heller.

Åter igen singel.
   På väg mot ett nytt jobb.
   En tjänst i ett nytt stift.
   Ett nytt boende.
   I en ny stad jag aldrig varit i.
   Varför inte byta ut allt när man ändå håller på?!
 
Men det var inte medvetet.
   Det ena gav det andra.
   Men på något sätt känns det självklart!

Efter en tid av avvaktan och väntan.
   Med vetskapen om att jag är på väg, men utan att veta vart.
   Vet jag nu!
   Jag får bli fängelsepräst igen!
   Kontraktet är påskrivet och avskedsansökan inlämnad.

Närmare min familj och släkt.
   Närmare vattnet.
   Närmare det kall som funnits med mig från början.
   Ja, jag tror jag är guidad av Gud.
   Kallad, önskad, redo att stå till tjänst.
 
Och så livet, det hela livet.
   Jag har lagt bud på ett radhus.
   I ett område där det bor många barn.
   Möjligheter till sociala sammanhang.
   Vänskaper.

Och kärleken då?
   Sorgen har sina faser.
   Där finns skuld och skam.
   Ingen bitterhet.
   Tacksamhet!
   En del ilska som kan blossa upp, men mest sorg.

Förståelse!
   Ja, jag ser.
   Relationsmönster!
   Varför jag valde som jag gjorde.
   Varför det inte gick.

Och nu.
   Distans.
   Lugn.
   Ickekonflikt.
   Gemensamt fokus på barnet.
   Kanske kan det bli bra.

Kanske kan livet verkligen bli bra!
   För jag känner hopp!
   Jag känner mig buren!
   Jag känner tilliten jag ibland förlorar.

Att flytta härifrån blir ett så definitivt slut på en epok.
   Och det känns i mig.
   Det är mycket som behöver bearbetas och jag vill inte bara springa ifrån det.

Jag flyttade hit med en sån stor förhoppning.
   Att jag äntligen hade hittat rätt.
   Att jag äntligen skulle få leva det liv jag drömt om.
   I relation, ett VI.
   Och äntligen fick jag bli mamma.

Den delen följer ju med mig.
   Jag är för alltid mamma och ser fram emot hur den relationen bara kommer att utvecklas.
   Jag ser fram emot att skapa ett liv för oss.
   Där jag får fortsätta höra klokheterna.
   Uppleva nyfikenheten och fantasierna.
   Känna kramarna och pussarna.
   Där finns den levande kärleksrelationen som för alltid kommer att bo i mitt hjärta.

Men såklart längtar jag efter en annan närhet också.
   På en kurs insåg jag att det för mig handlar mycket om en "delad verklighet".
   Både i mitt arbetsliv, men framförallt i mitt privatliv.

Människor som delar min syn på livet och världen, andligheten, Gud och mänskligheten.
   Jag vill inte längre censurera mig.
   Jag vill inte hålla tillbaka.
   Jag vill leva fullt ut.
   Älska fullt ut.

Så, ja, nu hoppar jag igen.
   Faktiskt i full tillit till att livet tar emot mig.
   Att Gud bär.
   Att jag bär!