100110 stod jag i Storkyrkan i Stockholm och prästvigdes.
Det är 10 år sen nu!
Redan innan jag vigdes, visste jag att om jag någonsin hamnar i konflikt mellan vad jag upplever att Gud vill och vad kyrkan vill, så är det Gud som är min chef.
Och konstigt hade det väl varit annars, tänker jag.
Eftersom kyrkan är vår mänskliga konstruktion, i något slags försök att samla människor som tror ungefär likadant om den här Gud.
En mötesplats där vi får be och söka och mötas och vara och falla isär och läkas ihop.
I bästa fall.
Foto: Lasse Lychnell
Jag har många gånger under åren känt frustration över kyrkan som institution, men aldrig tvivlat på mitt kall.
Jag har dock insett att det i princip är omöjligt, i alla fall för mig, att följa mina löften fullt ut.
De går nämligen inte ihop.
Och jag lever ibland med känslan att jag fegar.
Jag har tänjt gränserna där jag tyckt det passat, men inte på allvar tagit steget fullt ut.
Inte på allvar alltid stått upp för den här Gud, som var den som kallade mig redan när jag var liten.
Som är den som gett mig mina gåvor.
Som gett mig en plattform att verka på.
Och ändå tvekar jag.
Ändå håller jag tillbaka.
Och jag längtar.
Efter en kyrka med människor som lever sin tro och låter Gud verka i världen.
En kyrka som låter Anden verka och Kristus drabba oss.
Och jag har funderat mycket över den kyrka vi skapat.
Om vi verkligen tar vårt uppdrag på allvar eller om vi tappat bort oss någonstans längs vägen.
"Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnstenen."
Står det i inledningen till löftena i prästvigningens ordning.
Foto: Anna littmarck
Att vi inte klarar av att vara Kristi kropp fullt ut, är ju fullkompligt rimligt.
Men jag undrar ibland om vi ens försöker.
Eller om vi hittat en bekväm lagomnivå för vad vi tycker vi kan begäras göra och vara.
Men vågar vi påstå att vi är Kristi levande kropp?
Den där kroppen som ska finnas kvar här i världen, efter att någon (Gud) älskat, lidit, dött och uppstått för att visa oss vad livet verkligen handlar om.
Förkroppsligande sanningen och ljuset och nådens kärlek.
Lever vi det eller har vi fastnat i organisation, administration och statistik?
Och visst behöver vi förhålla oss till alla de här världsliga förutsättningarna och omständigheterna, men som kyrka tänker jag ju också att vi ska vara förebilder i att INTE fastna i sånt.
Ibland bränner det till.
Ibland öppnar vi upp våra kyrkor för frusna människor som får sova i dem.
Ibland driver vi frågor i vårt samhälle som faktiskt gör skillnad.
Ibland når vi människor som faktiskt upplever befrielsens Gud genom oss.
Ibland.
Men hur ofta är vi inte en ganska snäll och bekväm kyrka med vacker musik?
Och jag raljerar, jag vet.
Det görs väldigt mycket gott i våra församlingar.
Men i det stora hela.
Jag saknar, i det stora hela.
Och jag blir lite sorgsen ibland när jag känner att kyrkan inte är den som uppmuntrar mig att våga leva ut Gud fullt ut, kyrkan är snarare den som gör mig orolig att göra fel.
Och jag undrar, om jag nu ska "förverkliga min kallelse med Kristus som förebild", vilket jag sagt Ja till i mina prästvigningslöften, kan jag göra det och samtidigt "följa vår kyrkas ordning”, som det står i samma fråga?
I olika tider i vår kyrkas historia har beslut tagits om vilken gemensam väg vi ska gå.
Detta påverkar vilka ord, ramar och ordningar vi använder oss av.
De definierar vår Svenska kyrka och den kristendom vi bekänner oss till.
Foto: Kristina Strand Larsson
På vägen har vi valt bort en massa!
Om man nu till exempel skulle hitta en fortsättning på bönen Vår Fader i Vatikanens hemliga arkiv, som handlar om Moder Jord, borde vi inte se till att använda den?
Om man vill bort från den patriarkala dominansen i kyrkan, borde man inte alltid ha alternativ till de manliga benämningarna på Gud i handboken?
Och det kan verka vara småsaker, men det spelar roll att det gudomligt kvinnliga inte har någon naturlig plats i vår religion!
Och det är bara ett av de områden där jag saknar.
Jag har sagt Ja till att ”vara präst och utöva detta så, att Guds vilja blir förverkligad i världen”.
Oj, vad jag tror att Gud vill mer för oss och med oss!
För Gud är ju så mycket större och våra försöka att boxa in Gud och oss själva, tror jag mest hindrar Anden från att verka.
Men kanske har jag också underskattat kyrkan.
Jag hoppas det.
Kanske är den mer förändringsbenägen än jag tror.
Kanske är den mer genomsyrad av Anden än jag ser.
Kanske är det bara jag som inte vågat tro på kyrkan.
Inte litat till att mitt Ja, var precis det Ja som det skulle vara, mitt i den ständigt pågående, kanske ändå väldigt livgivande konflikten i mitt inre.
Så jag ser med nyfikenhet fram emot de nästa 10 åren.
Hur Gud vill använda mig då!
Och jag vilar i några ord från bönen från vår vigning:
Foto: Christer Forsell
"Du utser bland oss tjänare åt ditt evangelium
för att människor skall komma till tro,
kyrkan förnyas och skapelsen återupprättas.
Av dig tar vi emot dem som nu vigs till präster.
Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst.
Gör dem lyhörda och hängivna.
Ge dem frimodighet och kraft,
det tålamod de behöver,
och bevara dem i din närhet.
Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet.
Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken."
Amen
Och jag fortsätter "sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar