Profetiskt uppdrag

Jag fick vara en av sex inledningstalare på en ekumenisk träff med Lunds kristna råd. 
   Där uppgiften var att beskriva vad jag och vi i vår församling/tradition uppfattar som angeläget kring kyrkans och den kristnes profetiska uppdrag.
   Det här var mitt tal.

Svenska kyrkan har ju en historia som statskyrka. 
   Och vi har också ett arv av att tänka att vi ska vara en folkkyrka, som på något sätt finns till för alla, kan nås av alla och ”ägs” av alla.
   Troende som icke-troende, vilket ju är lite speciellt för ett religiöst samfund. 

Även om vi idag inte längre är en statskyrka, lever vi fortfarande med upplevelsen av att vara traditionsbärare i vårt samhälle. 
   Många icke-troende kommer fortfarande till oss för dop, vigslar och begravningar och våra kyrkor blir ofta mötesplatser vid stora kriser i samhället. 
   Och ibland kan jag i alla fall undra om vi är mer av en svensk traditions- och kulturbärare, snarare än Kristi kropp i världen. 

Men kanske har vi också en möjlighet här, kanske kan vi lära oss något av folkkyrkotanken. 
   Vill vi fortsätta verka i den traditionen, så handlar det till exempel om gemenskap, att se till alla människor som lever och rör sig inom våra församlingars gränser. 
   Att skapa mötesplatser och predika enhet, helande och respekt för varandras olikheter. 
   En spännande och viktig uppgift i vårt mångkulturella samhälle. 

Våra kyrkorum har också en tradition av att locka människor till stillheten. 
   När vi bombarderas med information och åsikter om hur vi bör vara, vad vi ska välja, vad vi ska köpa och hur vi ska se ut, tror jag att vår uppgift som kristna handlar om att visa på en annan verklighet. 
   Vara en röst i samhället som sätter den inre människan främst, som lyfter fram anden och själen.
   Som låter människan ha sitt djupaste värde i att helt enkelt vara och inte i hur mycket vi producerar eller konsumerar. 
   Och som uppmuntrar till att lyssna inåt efter den egna sanningen och att lyssna efter Guds röst. 

När många människor upplever en tomhet och en avsaknad av mening kan vi vara de som visar på vikten av helighet och mystik. 
   Av att inte behöva veta allt. 
   Av lekfullhet och naivitet. 
   Av att tro gott om människor och att våga trotsa rädslor och leva lite mer i tillit. 

Tillit till att Gud verkar i allas våra liv och att vi alla är skapade till Guds avbilder. 
   Att varje människa i sin kärna har ett brinnande ljus av det gudomliga. 
   Låt oss vara de som söker efter och relaterar till ljusen i de människor vi möter. 
   Och envist står fast vid att det där ljuset finns där inne i alla och är värt att söka efter. 

Att vara profetisk tror jag handlar om att vara en kraft i världen som försöker tolka in Guds vilja för oss i våra vardagliga och samhälleliga liv. 
   Som värnar vår skapelse, reagerar över orättvisor, när människovärdet förminskas, men som inte stannar vid att vara upprörda, utan visar på ett annat sätt att vara. 
   Hur vi lever de här värdena som vi tror är så viktiga. 

Som inte stänger in det gudomliga ljuset, utan låter det stråla, som försöker leva i sanningen så gott det går och som lever ut hoppet, kärleken och nåden både mot oss själva och varandra. 
   Och det här tror jag kommer så mycket lättare, när vi själva lever mer i samklang med vår inre sanning, med en närvaro i vår själ. 

Och tillbaka till folkkyrkotanken. 
   Jag läste i en text nyligen, men kan tyvärr inte komma ihåg var eller vem som sa det, att det viktiga är inte om de vi möter är kristna utan att vi är kristna. 
   Vi är inte kallade att hjälpa, se, upprätta, bjuda in bara de som delar vår tro. 
   Vi är kallade att strunta i vad de tror och hur de lever och bara vara människor mot varandra. 
   De slags människor som Jesus försöker lära oss att vara. 

Att följa Jesus, är kanske helt enkelt att vara den som visar på livet. 
   Som alltid visar på livet. 
   Som i alla sammanhang kan fråga, vad är gott för själen i den här stunden? 
   Vad öppnar upp för ljuset i det här sammanhanget? 
   Och sen göra det! 

Bön
Gud, hjälp oss att öppna våra hjärtan för varandra och den värld vi lever i. 
   Hjälp oss att vila i vår egen skörhet och sårbarhet och att förstå att vi är burna och älskade även när vi inte själva orkar tro det. 

Gud, hjälp oss att lysa ditt sanningens ljus, där det finns mörker. 
   Gör oss lite mindre tvärsäkra och lite mer öppna för att lyssna och försöka förstå varandra. 
   Förstå också att du verkar överallt, även där vi inte kan se det.

Gud, hjälp oss att vårda heligheten och lämna plats för mystiken. 
   Ge oss mod, uthållighet, nyfikenhet och medmänsklig värme så vi kan leva vår tro och fortsätta sprida ditt rike här på jorden. 
Amen

De nästa 10

100110 stod jag i Storkyrkan i Stockholm och prästvigdes.

   Det är 10 år sen nu! 

   Redan innan jag vigdes, visste jag att om jag någonsin hamnar i konflikt mellan vad jag upplever att Gud vill och vad kyrkan vill, så är det Gud som är min chef.

   Och konstigt hade det väl varit annars, tänker jag.

   Eftersom kyrkan är vår mänskliga konstruktion, i något slags försök att samla människor som tror ungefär likadant om den här Gud.

En mötesplats där vi får be och söka och mötas och vara och falla isär och läkas ihop. 

   I bästa fall.

Foto: Lasse Lychnell

Jag har många gånger under åren känt frustration över kyrkan som institution, men aldrig tvivlat på mitt kall.

   Jag har dock insett att det i princip är omöjligt, i alla fall för mig, att följa mina löften fullt ut.

   De går nämligen inte ihop.

Och jag lever ibland med känslan att jag fegar.

   Jag har tänjt gränserna där jag tyckt det passat, men inte på allvar tagit steget fullt ut.

   Inte på allvar alltid stått upp för den här Gud, som var den som kallade mig redan när jag var liten.

   Som är den som gett mig mina gåvor.

   Som gett mig en plattform att verka på. 

   Och ändå tvekar jag.

   Ändå håller jag tillbaka.

Och jag längtar.

Efter en kyrka med människor som lever sin tro och låter Gud verka i världen. 

   En kyrka som låter Anden verka och Kristus drabba oss. 

   Och jag har funderat mycket över den kyrka vi skapat.

   Om vi verkligen tar vårt uppdrag på allvar eller om vi tappat bort oss någonstans längs vägen.

   "Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnstenen."

   Står det i inledningen till löftena i prästvigningens ordning. 

   

Foto: Anna littmarck

Att vi inte klarar av att vara Kristi kropp fullt ut, är ju fullkompligt rimligt. 

   Men jag undrar ibland om vi ens försöker. 

   Eller om vi hittat en bekväm lagomnivå för vad vi tycker vi kan begäras göra och vara. 

   Men vågar vi påstå att vi är Kristi levande kropp? 

Den där kroppen som ska finnas kvar här i världen, efter att någon (Gud) älskat, lidit, dött och uppstått för att visa oss vad livet verkligen handlar om. 

   Förkroppsligande sanningen och ljuset och nådens kärlek. 

   Lever vi det eller har vi fastnat i organisation, administration och statistik?

   Och visst behöver vi förhålla oss till alla de här världsliga förutsättningarna och omständigheterna, men som kyrka tänker jag ju också att vi ska vara förebilder i att INTE fastna i sånt. 

Ibland bränner det till. 

   Ibland öppnar vi upp våra kyrkor för frusna människor som får sova i dem. 

   Ibland driver vi frågor i vårt samhälle som faktiskt gör skillnad.

   Ibland når vi människor som faktiskt upplever befrielsens Gud genom oss. 

   Ibland.

Men hur ofta är vi inte en ganska snäll och bekväm kyrka med vacker musik?

   Och jag raljerar, jag vet. 

   Det görs väldigt mycket gott i våra församlingar.

   Men i det stora hela. 

   Jag saknar, i det stora hela. 

Och jag blir lite sorgsen ibland när jag känner att kyrkan inte är den som uppmuntrar mig att våga leva ut Gud fullt ut, kyrkan är snarare den som gör mig orolig att göra fel. 

   Och jag undrar, om jag nu ska "förverkliga min kallelse med Kristus som förebild", vilket jag sagt Ja till i mina prästvigningslöften, kan jag göra det och samtidigt "följa vår kyrkas ordning”, som det står i samma fråga?

I olika tider i vår kyrkas historia har beslut tagits om vilken gemensam väg vi ska gå. 

   Detta påverkar vilka ord, ramar och ordningar vi använder oss av. 

   De definierar vår Svenska kyrka och den kristendom vi bekänner oss till. 

Foto: Kristina Strand Larsson

På vägen har vi valt bort en massa!

   Om man nu till exempel skulle hitta en fortsättning på bönen Vår Fader i Vatikanens hemliga arkiv, som handlar om Moder Jord, borde vi inte se till att använda den? 

   Om man vill bort från den patriarkala dominansen i kyrkan, borde man inte alltid ha alternativ till de manliga benämningarna på Gud i handboken? 

   Och det kan verka vara småsaker, men det spelar roll att det gudomligt kvinnliga inte har någon naturlig plats i vår religion! 

   Och det är bara ett av de områden där jag saknar.

Jag har sagt Ja till att ”vara präst och utöva detta så, att Guds vilja blir förverkligad i världen”.

   Oj, vad jag tror att Gud vill mer för oss och med oss! 

    För Gud är ju så mycket större och våra försöka att boxa in Gud och oss själva, tror jag mest hindrar Anden från att verka. 

Men kanske har jag också underskattat kyrkan. 

   Jag hoppas det.

   Kanske är den mer förändringsbenägen än jag tror.

   Kanske är den mer genomsyrad av Anden än jag ser. 

   Kanske är det bara jag som inte vågat tro på kyrkan. 

   Inte litat till att mitt Ja, var precis det Ja som det skulle vara, mitt i den ständigt pågående, kanske ändå väldigt livgivande konflikten i mitt inre.

Så jag ser med nyfikenhet fram emot de nästa 10 åren. 

   Hur Gud vill använda mig då! 

   Och jag vilar i några ord från bönen från vår vigning:

   

Foto: Christer Forsell

"Du utser bland oss tjänare åt ditt evangelium 

för att människor skall komma till tro, 

kyrkan förnyas och skapelsen återupprättas. 

Av dig tar vi emot dem som nu vigs till präster.

Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst. 

Gör dem lyhörda och hängivna. 

Ge dem frimodighet och kraft, 

det tålamod de behöver, 

och bevara dem i din närhet. 

Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet. 

Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken."

Amen

Och jag fortsätter "sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett".

över varje barn tänds en stjärna

Ett skämt som brukar dyka upp såhär års, är vad som skulle hänt om de österländska stjärntydarna hade varit kvinnor. 

   - De skulle ha stannat och frågat efter vägen.

   - De skulle ha hunnit fram i tid. 

   - De skulle ha hjälpt till vid födseln. 

   - De skulle ha städat stallet.

   - De skulle ha tagit med nyttiga presenter. 

   - Och någonting att äta. 

Jag antar att det är ett försöka att göra en situation som är ganska så främmande för oss, lite mer verklighetstrogen. 

   Något vi kan känna igen oss i. 

   Vad vi hade önskat när vi fick barn. 

   Och såklart ett sätt att skämta lite om det här med det manliga och det kvinnliga. 

Jag har också sett en tecknad bild med stjärntydarna som fastnar vid muren runt Palestina på väg in mot Betlehem. 

   Och inte kan ta sig fram till Jesusbarnet. 

   Också ett sätt att sätta in situationen i vår nutida verklighet. 

   Hade Jesus fötts idag, hade de helt enkelt inte kunnat nå honom. 

En annan bild som dykt upp på nätet denna julen, är från en kyrka i Kalifornien.

   Där har man gjort en installation med Josef och Maria ståendes i varsin bur med taggtråd på och så Jesusbarnet i sin krubba i en bur i mitten. 

   Som en kommentar till hur USA separerar barn från sina föräldrar vid gränserna. 

   Så kan det gå för barn på flykt. 

För när stjärntydarna lämnat dem, kommer Josef och Maria ge sig iväg som flyktingar undan Herodes som ville döda Jesus. 

   För att rädda sitt barn, flyr de ända till Egypten. 

   Förmodligen inte en alldeles enkel resa och jag tror vi alla är glada över att Egypten tog emot dem och lät dem bo där så länge de behövde skydd. 

   Människor på flykt, en högst vanlig verklighet i vår värld idag tyvärr. 

Det är lätt att tänka att de här berättelserna om Jesusbarnet som vi läser i Bibeln är som sagor. 

   De utspelar sig i exotiska länder, med drottningar och kungar och stjärntydare och gåvor av guld, rökelse och myrra. 

   Det är lätt att se stjärntydarnas besök som lite mysigt och sött. 

   Se den lilla familjen framför sig där i stallet som vi ser dem i våra krubbor. 

   Samlade i sina färggranna kläder, med allt i ordning, fridfulla och tillfreds, några lamm som sover bredvid herden och en ko och en åsna som förundrat tittar på. 

   Det gör de i min julkrubba hemma i alla fall. 

Men jag tror det är viktigt att förstå att så var det nog inte. 

   Det var nog inte särskilt skönt för Maria att behöva föda i ett stall. 

   Det var nog en väldigt osäker situation att hamna i. 

   Sen dyker tre främmande män upp med gåvor och hyllar deras barn. 

   Ja säkert hade de nytta av guldet på sin flykt, kanske var det det som betalade deras färd. 

   Även om vi kan tycka att gåvorna mest verkar symboliska till en nyfödd blivande kung, och inte så användbara för ett par nyblivna föräldrar.

Tänk om vi låtsades att över varje barn som föds i världen, tänds en stjärna som visar på att våra gåvor behövs. 

   Att varje barn är lika betydelsefullt som Jesusbarnet. 

   Så värdefullt att vi borde vallfärda dit för att se till att barnet har det bra och allt det behöver. 

   Att de barn som föds, kommer att behöva vår hjälp genom livet. 

   Barn som kanske kommer att börja sitt liv på flykt, eller hemma i ett tryggt hus med sina föräldrar.

Kanske börjar livet gott, men någonstans där på vägen genom livet, så behöver vi alla varandra. 

   Vi behöver att någon sträcker ut handen i rätt tid, när vi blir sjuka, har det svårt ekonomiskt, känner oss ensamma. 

   Och det är som Paulus säger till Efesierna, vi är inte längre gäster och främlingar för varandra, utan vi har alla samma medborgarskap och vårt hem är där Gud är närvarande! 

Vi kan också komma med en gåva till det här barnet. 

   Inte bara till alla de barn som föds runt omkring oss i världen, utan vi kan komma med en gåva till Jesusbarnet. 

   Vi kan komma med oss själva, med våra öppna hjärtan och säga att jag står till din tjänst. 

   Var det än finns nöd i världen, så finns vi där. 

   Som din kyrka, men också som enskilda medmänniskor. 

När vi släpper in det här lilla barnet i våra hjärtan, hur kan vi inte släppa in alla andra små och stora barn där då också? 

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. (Matt 2:1-12)

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. (Ef 2:17-19)