Min lille läromästare

Jag känner mig ledsen, arg och alltför lätt utbytbar.
   Förmodligen helt normala känslor efter en separation.
 
Jag hanterar det inte alltid så bra som jag skulle önska.
   Ilskan tar överhanden och jag vill få upprättelse, förståelse eller bara skada.
   Sen återfår jag förståndet och tänker att det nog är bra ändå, det som hänt och att jag nånstans vet att jag omöjligt kan få den förståelse jag önskar.

Jag är i skärgården med sonen och han tar med mig ut efter middagen.
   "Vi ska rensa!" säger han.
   Det visar sig att det handlar om att bryta av småkvistar från smala tallstammar.

Så vi går där i tystnad och bryter och bryter, små döda kvistar som gör den lilla talldungen risig.
   Och jag inser att han gett mig en möjlighet att rensa också i mig.
 
Min terapeut föreslog att jag skulle gå ut i skogen och slå på en stubbe och skrika ut min ilska, men det har inte blivit av.
   Jag tänkte på det nyss.
   Och nu står jag här och bryter symboliska kvistar.

Tänker att jag bryter av alla våra bindningar.
   Alla de som jag inte vill ha kvar.
   Alla de som håller mig tillbaka från att gå vidare.

Alla de som binder min smärta.
   Min sorg, min ilska, min frustration, alla mina försök och alla mina besvikelser.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ett tag.
   "Nej!" svarar han!
   Jag ler och vi bryter vidare.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ytterligare ett tag.
   "Nej!" svarar han igen!
   Vi fortsätter.

När vi går där säger jag till honom:
   "Du är klok du! Det är bra att jag får rensa!"
   "Tack!" säger han... "Tack!" och så rensar han vidare.

När han tröttnat hittar han änden till tvättlinan som hänger från trädet.
   Han börjar leka med den.
   Snurrar den runt träden.

Så plötsligt säger han till mig där jag sitter bredvid på marken:
   "Nu är ditt träd fast, du måste ta loss det!"
   Och jag ler igen, ja visst är mitt träd fast!

Så lyfter han lätt av linan och jag inser, det är bara en illusion.
   Trädet är egentligen inte fast, jag är egentligen inte fast.
   Så lätt går det faktiskt att haka av linan från krokarna den fastnat på.

Så backar han bort och drar ut linan så långt det bara går och irriteras när den fastnar.
   Vi hjälps åt att lossa den från trädstammar och grenar.
   Men tillslut så går det inte mer.

För den måste också få fortsätta sitta fast.
   Få fortsätta bära tvätt.
   En del av linan har faktiskt en funktion och då får den fortsätta vara fäst.

Jag tänker att han är min lille läromästare denne pojke på 2 år och 8 månader.
   Att utan att veta någonting om vad jag går igenom så verkar han veta precis vad jag behöver.
   Och kanske är han klokare än jag förstår.
   Kanske var vi alla så en gång, lyhörda för själens desperata rop på hjälp.