Bryter igenom

Det pågår ett skifte.
   Ett fördjupande och ett förlösande.
   En befrielse från begränsningar och en insikt om att nu kan vad som helst hända.

Då räcker det inte att skrapa på ytan.
   Då måste allt vändas ut och in.
   Och jag inser att den djupaste smärtan också är en välsignelse som bränner mig ut på andra sidan.

Jag vandrar upp på berget, ser ut över det glittrande havet.
   Andas in den klara havsluften och andas ut min distans från alltet.
   Smälter in i vattnet och ljuset och stenen och träden.

Tittar ut över alltet och drar sen in blicken till den närmaste omgivningen.
   Ser plötsligt de blå blommorna som tittar fram i klippskrevorna.
   Sätter mig ner och ser de intensivt röda växterna som strålar ut sin kontrast mot den grå stenen.

Plockar en av varje och tittar vidare.
   Ser de illigt gröna ljungskotten.
   De silvergrå döda grenarna.

Födelse och död, sorg och glädje.
   Livets intensitet.
   Hur snabbt det kan skifta, men också hur det som tidigare blåste omkull mig för ett bra tag, nu bedarrar så mycket snabbare.

Ilskan som blossar upp, frustrationen, viljan att skada, hur den vrider sig och krampar i min kropp.
   Friden när det bara släpper.
   Fnisset som kan dyka upp mitt i allt när jag tittar på det som händer.

Hur surrealistiskt det är.
   Hur jävla korkat det är.
   Så grymt och dumt att det nästan blir lustigt.

Och hur det hjälper mig att släppa taget.
   Inse det sköna i att jag kan välja bort dumheterna.
   Jag behöver inte längre försöka förstå eller hantera, analysera och förklara.
 

Jag kan bara släppa! 

Jag har märkt på senaste tiden att jag har en ny röst i mig.
   Som påminner mig om att jag inte behöver må dåligt.
   Att jag kan välja.
 
Olyckligtvis har jag fortfarande den delen som väljer att stanna kvar i smärtan en stund och vältra mig.
   Men förvånansvärt ofta klarar jag att ta klivet ut.
   Förvånansvärt snabbt hittar jag lugnet igen.

Förundras över vacker spräcklighet.
   Känner stabiliteten i berget under mig.
   Hoppar lätt från klippa till klippa.

Den gula blomman vars färg bryter igenom allt.
   De små skira vita blommorna som ser ut att kunna trasas sönder när som helst.
   Men som verkar förvånansvärt tåliga.

Det som skulle kunna bryta ner.
   Att istället låta det bryta upp.
   Bryta igenom.

Vinden friskar på och jag håller ut armarna.
   Låter luften blåsa rakt igenom mig, genom mina perforeringar.
   Blåsa bort allt det som klibbat sig fast i mina skrymslen.

Och så purpur och lila.
   De högre sfärerna.
   Överblicken och de större perspektiven.

Jag har gjort det här förr.
   Låtit den heliga vreden få bränna bort bindningen.
   Släppt mina hämningar och vräkt på med allt som jag hållit tillbaka så länge.

Även då kom skrattet när jag slungades ut på andra sidan.
   Insikten om galenskapen jag lämnade bakom mig när jag slutade tro på den.
   Slutade tro på den sanning som inte är min.