Min lille läromästare

Jag känner mig ledsen, arg och alltför lätt utbytbar.
   Förmodligen helt normala känslor efter en separation.
 
Jag hanterar det inte alltid så bra som jag skulle önska.
   Ilskan tar överhanden och jag vill få upprättelse, förståelse eller bara skada.
   Sen återfår jag förståndet och tänker att det nog är bra ändå, det som hänt och att jag nånstans vet att jag omöjligt kan få den förståelse jag önskar.

Jag är i skärgården med sonen och han tar med mig ut efter middagen.
   "Vi ska rensa!" säger han.
   Det visar sig att det handlar om att bryta av småkvistar från smala tallstammar.

Så vi går där i tystnad och bryter och bryter, små döda kvistar som gör den lilla talldungen risig.
   Och jag inser att han gett mig en möjlighet att rensa också i mig.
 
Min terapeut föreslog att jag skulle gå ut i skogen och slå på en stubbe och skrika ut min ilska, men det har inte blivit av.
   Jag tänkte på det nyss.
   Och nu står jag här och bryter symboliska kvistar.

Tänker att jag bryter av alla våra bindningar.
   Alla de som jag inte vill ha kvar.
   Alla de som håller mig tillbaka från att gå vidare.

Alla de som binder min smärta.
   Min sorg, min ilska, min frustration, alla mina försök och alla mina besvikelser.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ett tag.
   "Nej!" svarar han!
   Jag ler och vi bryter vidare.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ytterligare ett tag.
   "Nej!" svarar han igen!
   Vi fortsätter.

När vi går där säger jag till honom:
   "Du är klok du! Det är bra att jag får rensa!"
   "Tack!" säger han... "Tack!" och så rensar han vidare.

När han tröttnat hittar han änden till tvättlinan som hänger från trädet.
   Han börjar leka med den.
   Snurrar den runt träden.

Så plötsligt säger han till mig där jag sitter bredvid på marken:
   "Nu är ditt träd fast, du måste ta loss det!"
   Och jag ler igen, ja visst är mitt träd fast!

Så lyfter han lätt av linan och jag inser, det är bara en illusion.
   Trädet är egentligen inte fast, jag är egentligen inte fast.
   Så lätt går det faktiskt att haka av linan från krokarna den fastnat på.

Så backar han bort och drar ut linan så långt det bara går och irriteras när den fastnar.
   Vi hjälps åt att lossa den från trädstammar och grenar.
   Men tillslut så går det inte mer.

För den måste också få fortsätta sitta fast.
   Få fortsätta bära tvätt.
   En del av linan har faktiskt en funktion och då får den fortsätta vara fäst.

Jag tänker att han är min lille läromästare denne pojke på 2 år och 8 månader.
   Att utan att veta någonting om vad jag går igenom så verkar han veta precis vad jag behöver.
   Och kanske är han klokare än jag förstår.
   Kanske var vi alla så en gång, lyhörda för själens desperata rop på hjälp.

Bryter igenom

Det pågår ett skifte.
   Ett fördjupande och ett förlösande.
   En befrielse från begränsningar och en insikt om att nu kan vad som helst hända.

Då räcker det inte att skrapa på ytan.
   Då måste allt vändas ut och in.
   Och jag inser att den djupaste smärtan också är en välsignelse som bränner mig ut på andra sidan.

Jag vandrar upp på berget, ser ut över det glittrande havet.
   Andas in den klara havsluften och andas ut min distans från alltet.
   Smälter in i vattnet och ljuset och stenen och träden.

Tittar ut över alltet och drar sen in blicken till den närmaste omgivningen.
   Ser plötsligt de blå blommorna som tittar fram i klippskrevorna.
   Sätter mig ner och ser de intensivt röda växterna som strålar ut sin kontrast mot den grå stenen.

Plockar en av varje och tittar vidare.
   Ser de illigt gröna ljungskotten.
   De silvergrå döda grenarna.

Födelse och död, sorg och glädje.
   Livets intensitet.
   Hur snabbt det kan skifta, men också hur det som tidigare blåste omkull mig för ett bra tag, nu bedarrar så mycket snabbare.

Ilskan som blossar upp, frustrationen, viljan att skada, hur den vrider sig och krampar i min kropp.
   Friden när det bara släpper.
   Fnisset som kan dyka upp mitt i allt när jag tittar på det som händer.

Hur surrealistiskt det är.
   Hur jävla korkat det är.
   Så grymt och dumt att det nästan blir lustigt.

Och hur det hjälper mig att släppa taget.
   Inse det sköna i att jag kan välja bort dumheterna.
   Jag behöver inte längre försöka förstå eller hantera, analysera och förklara.
 

Jag kan bara släppa! 

Jag har märkt på senaste tiden att jag har en ny röst i mig.
   Som påminner mig om att jag inte behöver må dåligt.
   Att jag kan välja.
 
Olyckligtvis har jag fortfarande den delen som väljer att stanna kvar i smärtan en stund och vältra mig.
   Men förvånansvärt ofta klarar jag att ta klivet ut.
   Förvånansvärt snabbt hittar jag lugnet igen.

Förundras över vacker spräcklighet.
   Känner stabiliteten i berget under mig.
   Hoppar lätt från klippa till klippa.

Den gula blomman vars färg bryter igenom allt.
   De små skira vita blommorna som ser ut att kunna trasas sönder när som helst.
   Men som verkar förvånansvärt tåliga.

Det som skulle kunna bryta ner.
   Att istället låta det bryta upp.
   Bryta igenom.

Vinden friskar på och jag håller ut armarna.
   Låter luften blåsa rakt igenom mig, genom mina perforeringar.
   Blåsa bort allt det som klibbat sig fast i mina skrymslen.

Och så purpur och lila.
   De högre sfärerna.
   Överblicken och de större perspektiven.

Jag har gjort det här förr.
   Låtit den heliga vreden få bränna bort bindningen.
   Släppt mina hämningar och vräkt på med allt som jag hållit tillbaka så länge.

Även då kom skrattet när jag slungades ut på andra sidan.
   Insikten om galenskapen jag lämnade bakom mig när jag slutade tro på den.
   Slutade tro på den sanning som inte är min.