lördag 31 mars 2018

I påsknatten

Den magiska stunden närmar sig.
   Då livet övervinner döden.
   Då ljuset övervinner mörkret.
   Om och om och om igen.

Det är magiskt och samtidigt: enkel, självklar verklighet.
   För att vi lever den.
   För att vi upplever den.
   För att vi föds om och om igen.
   För att våra celler förnyas om och om igen.
   För att livets cykel finns överallt omkring oss.

Så kanske är det inte en så mycket mer magisk stund än vilken stund som helst.
   Men ändå behöver vi visst påminnas.
   Om det magiska liv vi lever.

Om död och uppståndelse.
Om ett evigt liv. 

 
Om ett nu som behöver levas.
Nu!

måndag 12 mars 2018

Pilgrimsvandring på Kreta våren 2019

Under April månad, våren 2019, planerar jag att tillsammans med lendasoasen leda en pilgrimsvandringsvecka på Kreta.
   Vi bor i den vackra fiskebyn Lendas, varifrån vi går på kortare och längre dagsutflykter.
   För den som vill kommer det även vara möjligt att lägga till en tur till klostret Koudouma med eventuell övernattning.
   Själv är jag i planeringstagen och nyfiken på vilka som kan tänkas vara intresserade av att följa med.

Jag vill dela med mig av det jag själv upptäckt på mina vandringar.
   Hur vandringen öppnar upp för själen att komma mer till tals.
   En större medvetenhet om vad vi bär med oss i våra inre packningar på livets vandring och vad det är dags att lägga ifrån sig.
   Hur vi med alla våra sinnen kan uppleva vår omgivning och kanske också bli lite mer medvetna om hur vi värderar det vi upplever.
   Att få följa när någon annan leder, att öva sig i tillit och acceptans.
   Hur vi alla är en del av en större enhet.
   Och så mycket, mycket mer.
   
Jag läser om Lendas som fått sitt namn av den stora Lejonklippan i väster som skyddar den lugna hamnen.
   Hit reste människor under antiken för att dricka brunn och få läkedom i Asklepiostemplet.
   Resterna av templet syns fortfarande i sluttningen bakom byn och vattnet kommer från samma källa.
   Terrängen är varierad, allt från sand- och stenstrand till asfalt, vandringsstig och grusvägar.


Jag köpte mig nyligen en bok som heter Rise sister rise av Rebecca Campbell och när jag idag slog upp ett uppslag i den på måfå för första gången, läste jag bland annat följande:

   "Journeying to sacred places
So many of us are being called back home. 
   To sacred lands that our souls once walked in different shapes and forms. 
   Sent forth to pick up ancient memories and seeds of light planted here. 
   The Earth holds secrets of times past. 
   Do not be surprised if you are led. 
   I see spontaneous pilgrimages in your future. 
   
The veil of silence has been lifted. 
   Her whispers are becoming easier to hear. 
   We must listen with our hands, hear with our hearts and see with our ears, as the veil between the worlds becomes thinner by the hour. 
   I believe that rocks, trees and crystals store ancient wisdom from long forgotten times. 
   Times where we knew much more about surviving in harmony with this planet than we do now. 

What part of the world are you being called to journey to?"

Jag känner mig kallad till Kreta.
   Kanske känner du dig kallad att följa med.
   Kanske inte av någon annan anledning än att det verkar vackert och skönt.
   Kanske för att du önskar en paus i ditt hektiska liv. 
   Kanske för att du har en längtan efter en vandringsgemenskap med andra.
   Kanske med en önskan att möta dig själv på djupet.
   Kanske av någon helt annan anledning.

Jag är präst i Svenska kyrkan, men vandringen är för dig som vill, oavsett tro.
   Jag är övertygad om att människan är en sammansatt varelse med en kropp och med en själ.
   Att arbeta med sin själ behöver inte ha med religiös tillhörighet att göra.
   Det handlar om att möta sin fullhet som människa.
 
Skicka mig ett mail till ellen_jakobsson@hotmail.com, så skriver jag upp dig på intresselistan, det är inte bindande!
   Mer konkret information med exakta datum och priser kommer till hösten.

fredag 2 mars 2018

Maria Magdalena och synkronicitet

Min nya vän Maria bjöd med mig och Linus på Musik och rörelse i S:t Peters klosters församling idag.
   Vi har mötts på öppna förskolan här i byn och jag tänkte nog att det här skulle vara något liknande.
   I en liten mysig lokal för barnen.
   Men istället bjöds vi in i det stora och luftiga kyrkorummet.

En underbar kantor ledde oss i sång och dans och teologi.
   Vi sjöng Du vet väl om att du är värdefull för oss föräldrar som så lätt glömmer bort oss själva när vi får barn.
   Vi fick höra om hur vi alla är heliga, som i särskilda.
   Vi fick uppmaningen att öppna alla våra sinnen och uppleva.
   Vi fick dansa runt i ring till trummans stadiga rytm.
   Och jag log och log och kände tårarna komma.

Det var ett bra tag sen jag var i kyrkan och jag har inte direkt känt någon lockelse.
   Men så, här.
   Välkomnad med en varm öppen famn.
   Lekfullt, kravlöst, innerligt.

Jag var tvungen att nämna korset.
   Det blå i glas.
   En präst berättade att det är gjort av Bertil Vallien.
   En av mina absoluta favoritglaskonstnärer.
   Såklart!

Och en radda sammanträffanden började bilda ett pärlband (och när jag nu skrev det stod det istället prästband) framför mig.
   Jag har nyligen upptäckt onlineauktioner och hittat ett par verk av Vallien där, men inget som känts helt rätt.
   Inte för att jag letat, de har bara dykt upp.
 
Igår hade jag så en helt egen dag som jag spenderade i Malmö, shoppandes.
   Jag hittade i en butik med barnkläder ett glassmycke med ett ansikte av en kvinna som fick mig att tänka på Valliens konst.
   Jag berättade det för expediten som aldrig hört talas om honom.
   Smycket heter Batzeba - Skönhetens och kärlekens symbol.
   Men för mig är hon Maria Magdalena, också en kärlekens symbol.
   Och jag ska förklara varför.

Igår köpte jag också en bok om Maria Magdalena.
   När jag läser i den så är det ibland som att jag läser ur min egen bok.
   Jag vandrade ju med Maria Magdalena på en av mina vandringar och hon lärde mig om kärlek.

När jag nu letade fram min bok och slog upp kapitlet om henne, så avslutas kapitlet med de meningar som står på ett kort som jag igår ställde på Peters skrivbord.
   För att de är Peters favoritmeningar i boken.
   "Jag inser att detta är sättet att öppna upp hjärtat.
   Inte att försöka bända upp det, utan fylla det med så mycket kärlek att det svämmar över."


Här någonstans började det bli rundgång i mitt huvud.
   Det var så länge sen så mycket hängde samman.
   Och så råkar jag nämna var mitt smycke kommer ifrån för Peter, och han säger på en gång "Då vet jag vem som gjort det!".
   Och det visar sig att han varit intresserad av just glaskonst och dessutom arbetat tillsammans med konstnärens son för tio-femton år sedan.
   Och dessutom träffade honom härom dagen på det nya jobb han snart ska börja på.