Ärkeängeln Mikael

För fem år sen idag var det Ärkeängeln Mikaels dag och jag gav mig ut på min första pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.

Jag skrev i min resedagbok, en text som sedan blev en del av ett kapitel i min bok:
Så sitter jag då här på ett café på flygplatsen i Biarritz. På Ärkeängeln Mikaels dag. Ängeln som sveper sina vingar omkring mig och viskar: "Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl."
   Bredvid mig har jag en nätt ryggsäck på 38 liter som väger 10,6 kilo, en grå Osprey med en fågel Fenix. Vet egentligen inte om det är det, men en fågel är det iaf och Fenix passar bra. Fågeln som reser sig ur askan och föds på nytt. Så känns det lite. Som om jag får nytt liv. 
   För varje steg jag tagit framåt har jag känt mig starkare och gladare, lycklig och fri. Och ändå har planet bara nyss landat i Frankrike. Tillitsfullt har jag slängt mig ut i Guds öppna famn och jag kan nog inte ens förstå vad den här resan kommer att innebära för mig. På så många olika plan. 
   Det är en vandring i kärlek. Och jag anar redan att den kärleken förvandlar på många plan. Det är ett utforskande av kärleken till och från en man. Den själsliga kärleken som också får kroppsliga uttryck. Det är ett utforskande av kärleken till och från Gud. Men framförallt kanske det är ett utforskande av min kärlek till mig själv. Och där tror jag att jag har formulerat min intention för min pilgrimsvandring. Det är för kärlekens skull jag vandrar. 

Så för fem år sen idag, skrev jag faktiskt den första texten till min bok.
   Men det visste jag ju inget om då.
   Då fanns inte en tanke på en bok.
 
Inte heller en tanke på att livets vandring och kärleken fem år senare skulle fört mig till Skåne.
   Och att jag numera bär livs levande 10 kilo bebis på min rygg istället för en ryggsäck.
   En bebis som dessutom blir 11 månader just idag.
   (Jag har bett om fler tecken och idag verkar livet leverera!)

En vän skrev i ett mail till mig härom dagen, att hen ser Linus som en solklar frukt av min bok.
   Jag hade sagt att jag inte trodde att jag kunde träffa någon under tiden jag arbetade med boken.
   Men kvällen efter att boken släpptes, gick jag ut med en vän som hade kommit till stan bara för att vara med på bokens release.
   Och så sprang jag på Peter.
   Så hade det inte varit för boken hade ju vårt möte kanske aldrig blivit av.
   Och inte heller Linus.

Det har nog hänt att jag tvivlat under de här åren.
   Det har varit ångest och smärta och sorg och prövningar.
   Men ängelns ord från Daniels bok i Bibeln har varit med mig, Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl.
   
Envist påminde jag mig om dem när det var som tuffast.
   Men sen kom kärleken och jag glömde bort dem.
   Inte för att det inte varit tufft ibland efter det.
   För det har det.
   Men jag hade glömt bort dem.

Och nu påminns jag.
   Nu påminns jag om så många möten jag haft med änglar på vägen.
   Hur jag fortfarande ibland när jag inte finner frid, tänker mig att änglarna slår sina vingar omkring mig och bildar en slags lugnande kokong.
   Men jag hade glömt orden.

Var inte rädd du högt älskade, allt ska gå väl. 

Det har sannerligen gått väl för mig.
   Mycket av det jag längtat efter i mitt liv har jag fått under de här åren.
 
Jag kan se hur cirkeln på ett sätt sluts såhär på femårsdagen, men samtidigt.
   Samtidigt snurrar det bara vidare.
   Liksom livet alltid gör.
   Ett varv till.
   Och ett till.
   Och jag vandrar vidare med det.
   Fortfarande för kärlekens skull!
 

Samtal med Gud

I morse kom jag på mig själv med att säga högt till Linus, när vi pysslade i badrummet.
   Han plaskade i vattnet som låg kvar över golvbrunnen i duschen och jag borstade på lite mascara.
   "Jag tror jag ska börja skriva lite mer om Gud", sa jag.
   Han tittade upp och våra ögon möttes.

Nog för att han förstår ord som lampa, giraffen, lammet och bollen, men Gud har vi inte riktigt kommit till än.
   Och det är ju lite galet när just ordet Gud är så pass viktigt.
   Ja, eller innehållet i ordet.
   Eller det vi lite tafatt försöker sätta ordet på.
   Upplevelsen av det är ju såklart ännu viktigare.

Så då räcker det ju inte heller med ordet.
   Men kanske kan ordet få vara en väg tillbaka.
   Tillbaka till fler upplevelser också.

Jag skummade lite i min bok igår, det var länge sen sist och det är snart tre år sen den kom ut.
   Jag påmindes om så många upplevelser av Gud.
   Av det gudomliga i livet.
   På så många olika sätt!
   Och jag kan känna att mitt liv varit ganska så fattigt på såna upplevelser de senaste åren.
 
Att vara gravid och föda Linus var såklart upplevelser av något gudomligt, men i en väldigt kroppslig gestalt.
   Det gudomliga i min kropp.
   Det gudomliga genom min kropp.

Men förr kunde jag uppleva ett annat slags tilltal.
   Mitt i det vardagliga, eller i spektakulära situationer.
   Jag var mer öppen och Gud var mer kommunikativ.
 
Eller det beror nog faktiskt bara på mig.
   På min mottaglighet och lyhördhet.
   Men då såg jag symboler överallt.
   Människor som dök upp i mitt liv vid sällsynt passande tillfällen.
   Att uppleva att jag var i synk med universum.
   Spelkort på marken, hjärtformade löv, siffran 11 överallt, teckningar på väggar, gröna dörrar.

Livet kändes mer magiskt och samtidigt mer verkligt. 

   Det tilläts ha fler dimensioner. 

Det är lätt att säga att det är svårt att få plats med dimensioner när tiden mest upptas av att hålla koll på en snabbt krypande och överallt klättrandes 11-månaders bebis.
   Men jag tror de försvann redan innan han kom.
   Eller jag vet det.

Visst har det glimtat till ibland, men jag måste nog erkänna för mig själv, att jag själv har gått upp i ett annat slags liv och släppt dimensionerna.
   Så nu är det mitt ansvar att välkomna dem tillbaka.
   Så jag bjuder in Gud igen.
   Jag bjuder in ordet igen.
   Mitt formulerande får försöka väcka liv i något slumrande inom mig.
  Och kanske kan jag tillsammans med Linus få börja sätta ordet på allt det gudomliga som redan sker i våra liv.
 

Eld och vatten

 Eld och vatten.
   De starkaste krafterna i mitt liv.
   De mest framträdande krafterna i mitt liv.

Så totalt olika, men så kraftfulla.
   Både gnista och vätska för liv.
   Båda potentiellt förgörande.

I balans eller konflikt.
   Oftast böljande däremellan.
   Både i mig och i relation till mig.

Såklart är vi eld och vatten.
   Omöjliga att förena, men ändå.
   Går det inom mig, går det självklart med mig också.

Men det kräver ett balanserande.
   En försiktighet mellan att hålla emot och släppa på.
   Låta vattnet flöda, men inte ta död på lågan.
   Låta elden brinna, men inte torka ut källan.

Passion och sensualitet.
   Hetta och svalka.
   Aktivitet och vila.
   Kropp och själ.