Klippa navelsträngen

För 6 månader sen idag föddes min son.
   Jag var så fascinerad att han kom ut så perfekt.
   Att allt liksom fanns där.
   Att han var så färdig.

Att han hade tånaglar och ögonfransar och fingeravtryck och örsnibbar.
   Att allt det hamnat på sin rätta plats inne i min kropp.

Han kom ut och behövde inte längre få syre från mig, utan började andas själv.
   Navelsträngen klipptes och han började amma.
   Fortfarande kom hans näring från mig och så har det (med några få undantag när han fått ersättning) varit sen dess.
   Tills för några dagar sen när han fick prova gröt för första gången.
 

Och det finns en glädje i att han nyfiket provar.
   Och att se honom upptäcka livet.
   Men det finns också en sorg i att en fas är över.
   Jag kommer fortsätta amma så länge han och jag vill det, men ju mer annan mat han äter desto mindre är han ju beroende av mig.

Livets gång.
   Helt naturligt!
   Men visst känns det.

Som att klippa nästa navelsträng.
   Och jag förstår ju att det kommer klippas en till när han inte längre behöver att jag bär honom, för att han själv kan gå.
   Och när han sover borta första natten.
   Och när han börjar på förskolan.
   Och, och, och...
   Och flyttar hemifrån.

Och jag hoppas jag kommer kunna glädjas åt det faktum att det fungerar.
   Att han mår bra och växer och blir mer och mer självständig.
   Och jag hoppas att han även när han inte behöver, kommer välja att låta mig bära honom ibland.
   På många olika sätt.