Klippa navelsträngen

För 6 månader sen idag föddes min son.
   Jag var så fascinerad att han kom ut så perfekt.
   Att allt liksom fanns där.
   Att han var så färdig.

Att han hade tånaglar och ögonfransar och fingeravtryck och örsnibbar.
   Att allt det hamnat på sin rätta plats inne i min kropp.

Han kom ut och behövde inte längre få syre från mig, utan började andas själv.
   Navelsträngen klipptes och han började amma.
   Fortfarande kom hans näring från mig och så har det (med några få undantag när han fått ersättning) varit sen dess.
   Tills för några dagar sen när han fick prova gröt för första gången.
 

Och det finns en glädje i att han nyfiket provar.
   Och att se honom upptäcka livet.
   Men det finns också en sorg i att en fas är över.
   Jag kommer fortsätta amma så länge han och jag vill det, men ju mer annan mat han äter desto mindre är han ju beroende av mig.

Livets gång.
   Helt naturligt!
   Men visst känns det.

Som att klippa nästa navelsträng.
   Och jag förstår ju att det kommer klippas en till när han inte längre behöver att jag bär honom, för att han själv kan gå.
   Och när han sover borta första natten.
   Och när han börjar på förskolan.
   Och, och, och...
   Och flyttar hemifrån.

Och jag hoppas jag kommer kunna glädjas åt det faktum att det fungerar.
   Att han mår bra och växer och blir mer och mer självständig.
   Och jag hoppas att han även när han inte behöver, kommer välja att låta mig bära honom ibland.
   På många olika sätt.
 

För 6 månader sen

För 6 månader sen var jag gravid.
   Höggravid!
   Det var bara några dagar kvar tills Linus skulle födas.
   Jag försökte förbereda mig så mycket jag kunde för hans födelse.
   Och jag njöt av min gravidkropp.

Jag tror aldrig jag känt mig så kvinnlig och vacker och faktiskt sexig, som när jag var gravid.
   Det fanns en sån självklarhet i kroppens form och funktion.
   Inget tvivel i den liksom.
   Jag kan sakna den känslan.

Det var en hel sommar när jag inte en enda gång behövde dra in magen för att känna mig snygg.
   Det var helt plötsligt tillåtet att svälla ut.
   Och bara uppleva allt som hände i kroppen.

Så jag är glad att jag förevigade kroppen när den nästan var som störst.
   Ylva Maria Thompson skulle passande nog ner till Skåne och kom förbi och gipsade in mig.
   Sen körde mina föräldrar upp gipsformen till Stockholm och hon gjöt en vacker skulptur i den.
 

Nu har hon återigen haft orsak att komma ner till vårt lilla Södra Sandby för att vara med på konstrundan och tog då med den färdiga skulpturen.
 
Och jag älskar den!
   (Och Linus också verkar det som!)
 




Vi funderade ett tag på om man verkligen kan ha en skulptur av sin nakna kropp hängande i vardagsrummet.
   Men den är så mycket ett konstverk att vi inte kan låta bli.
   Och den passar så bra mot den smaragdgröna väggen.
   En ögonblicksbild av min gravida kropp, som den aldrig kommer se ut igen.