Mitt eller ditt?

Vi bor några nätter hos mina föräldrar och pappa tog med Linus ut på promenad i vagn.
   Och jag började gråta.
 
Linus blev lite ledsen när vi satte på honom overallen och la honom i vagnen.
   Säkert blev det lite varmt.
   När vagnen kom utanför dörren blev det tyst och jag gick för att passa på att sova lite.

Men så överfölls jag av en klump i bröstet och tårarna kom.
   Jag tänkte att tänk om han ligger och gråter i vagnen.

Vi har ingen vagn till Linus hemma hos oss.
   Vi har en bärsjal och en sele.
   Bär honom nära kroppen.

Han ligger och sover på min mage eller bredvid mig i sängen.
   Jag tror på kroppskontakt och närhet.
   Ingen 5-minutersmetod här.

Mamma upptäckte att jag var ledsen och jag berättade varför.
   "Tror du inte att du är extra känslig för om Linus ska känna sig övergiven, för att du själv fick ligga ensam mycket när du var liten?" frågade hon.
   Jo, så är det säkert.

Jag låg i en kuvös på sjukhus i en månad när jag bara var några veckor gammal.
   Jag tror det påverkade mig mer än man trodde på den tiden.
   I terapin har jag besökt en liten Ellen och lagt mig bredvid henne där i sängen.
 
Mina egna erfarenheter ligger så klart till grund för hur jag vill att Linus ska ha det och inte ha det.
   Bebisar får ett stresspåslag av att ligga och gråta själva så det ska han inte behöva.
   Att han är ledsen är helt okej, men då ska han ligga i en famn.
   Min eller någon annans.

Jag tror att närheten och vetskapen om att någon finns där när de behöver, gör barn trygga.
   Jag tror inte att det går att skämma bort små barn med kärlek och närhet och trygghet.

Tycker han om att ligga själv i en vagn är det jättebra.
   Hemma ligger han och sover i nästet på dagarna.
   Så länge han är nöjd är det bra.

Pappa kom tillbaka med vagnen och Linus hade inte gråtit på promenaden.
   Han hade möjligtvis tyckt att det var lite instängt och försökt sparka av sig täcket.
   Det var allt.

När jag sen låg och vilade tänkte jag att det är viktigt att hålla isär det.
   Vad är mitt och vad är ditt.
   Att ta beslut om hur jag vill ordna det för mitt barn kan jag göra utifrån mina erfarenheter.
   Men inte tro att jag behöver trösta honom när det är min egen sorg jag känner.

Så jag letade upp den där lilla Ellen i mig som var ledsen och kände sig övergiven.
   Och så kramade jag om henne istället.

Den där sömnen

Man blir trött av att vara småbarnsförälder.
   Ja, det vet man ju.
   Det hör liksom till att man inte får sova på nätterna.
   Det vet man ju.
   Men det är ändå svårt att föreställa sig just hur trött man faktiskt blir.
   Av att sällan få sova mer än ett par timmar i taget, dygn efter dygn efter dygn.
 
Jag förlorade en hel del blod vid förlossningen, så har ett lågt blodvärde som också gör mig matt.
   Och när jag så åkte på en ordentlig förkylning med feber, så blev det ju knappast bättre.
   Peter byter gärna blöja mitt i natten, men amningen går inte att byta bort.

Linus är dessutom en livsnjutare som gärna äter i lugn takt, så med en rap-paus mellan brösten och kanske ett blöjbyte, får jag nog räkna med en timme för varje gång.
   Har jag tur väcker han mig bara var fjärde timme för att äta, oftast oftare.
   Härom natten låg han klarvaken och tittade på mig i över två timmar.
   Då försöker jag andas lugnt och tänka att tids nog kommer han att somna!

Tackar Gud att jag inte har en skrikig bebis i alla fall.
   Han gnyr kanske lite och knorrar, ligger och viftar med armar och ben.
   Men värre än så blir det sällan.
   Han är en fantastiskt cool och lugn unge, som mest tittar på oss med stora ögon.

Hans första vecka i livet tillbringade vi på sjukhus där det var schemalagd amning på nätterna och vägning eller tester lite då och då, men gott om tid att vila på dagen.
   Första veckan hemma, var Peter också ledig och tog honom efter första morgonmålet så jag fick sova ett par timmar, och lite då och då under dan.
   Sen kom mina föräldrar på besök och mamma stannar nu några dagar extra för att ge mig lite mer vila.
   Det behövs.
 
Kan knappt tänka mig hur jag skulle klarat mig om jag var själv.
   Fast jag vet ju också att man klarar av det man behöver.
   Eller blir galen, det är nog också ett alternativ.

It takes a village.
   Det är nyttigt att lära sig att be om hjälp och att ta emot den.
   Att släppa alla tankar på att man borde klara av sånt här själv.
   Att släppa alla tankar på att livet just nu ska innehålla mer än amning, sömn och mat.
   Låta någon annan gå och handla.

Och så vet jag ju att det är en begränsad tid i livet.
   Att det inte alltid kommer vara såhär.
   Att vi lär känna varandra bättre och bättre och att jag lär mig vad som fungerar för honom.
   Att han kommer äta lite mer sällan.
   Att han förmodligen kommer äta ännu oftare och sova ännu mindre i nån period.
   Men att det också kommer att gå över.

Viktigast av allt tror jag är att inse att det här är vår första tid tillsammans.
   Att det här får vara allt som är just nu.
   Att livet just nu inte behöver vara något mer än det här.
   Att det här är stort nog.

Paralleller

"Jag vet inte hur det är för dig", sa min mamma,"men jag kan inte låta bli att tänka på hur det var när du var liten."
   Det kunde inte jag heller.

Jag föddes med hjärtfel och låg en del på sjukhus när jag var liten.
   På den tiden tänkte man inte kängurumetod, men gjorde så gott man kunde för att göra det mysigt kring kuvösen med nallar och sånt.
   Kanske inte något som skapade en ökad känsla av närhet för en liten två veckors bebis dock.

Nu när det började närma sig tid att föda barn, kände jag att jag inte ville att min egen känsla för sjukhus skulle påverka min förlossning.
   Jag ville att det skulle kännas liv och födelse och inte sjukdom.
   Jag ville inte känna mig maktlös i relation till sjukhuspersonal som jag gjort tidigare.
   Därför såg jag till att ha med mig en doula, och förbereda mig så gott jag kunde om de alternativ jag hade kring smärtlindring och vilka konsekvenser de kunde få på förlossningsförloppet, bebisen och mig.
 
Jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt.
   Istället fick jag nio nätter på sjukhus med sjukhusmat och sjukhuspersonal och ronder och undersökningar.
 
När Linus sen hade fötts och fick gulsot var det han som behövde undersökas och stickas.
   Jag stod mitt i natten och smekte honom lugnt över huvudet samtidigt som de letade efter ett nytt ställe att sticka honom i handen för att kunna ta blod.
   Och då tänkte jag på lilla Ellen.
   Jag har fortfarande små vita ärr på mina händer där det suttit venflon för dropp och annat.
 
Jag berättade för barnmorskan som tog provet om det och hon sa att det ju är bra för Linus att jag har den erfarenheten, för jag kan ge honom det jag hade behövt då.
   Han sov hela tiden bredvid mig i sängen istället för i den lilla plastbaljan och när han behövde sola kändes det jätteviktigt att han inte skulle behöva ligga själv.
   Som tur är har de nu solmadrasser som man knyter fast de små på, som gör att de fortfarande kan sova i armhålan på en och som man sen kan lyfta upp i famnen när man ska amma.

Min terapeut kommenterade att man inte alltid får det man vill, man får det man behöver.
   Och jag tror det är något som läkt i mig under de här dagarna och nätterna.
   Att ta hand om Linus behov har varit att ta hand om lilla Ellens.
   Att stå på mig i relation till läkare och annan personal kring det jag tycker är viktigt har stärkt mig i att jag inte är maktlös.
   Att lära känna alla mysiga barnmorskor och undersköterskor gjorde mig trygg.
 
Så det är konstigt, ingenting blev som jag hade tänkt mig, men ändå precis som jag ville.

Elva dagar gammal

Han ligger och tittar på mig med stora ögon.
   Elva dagar gammal är han.
   Ögon som utforskar och ibland svävar iväg.

Jag undrar vad han tänker.
   Vad han upplever.
   Vem han är.

Han tittar på mig och jag vet inte vad jag ska göra.
   Just nu vet jag.
   Jag ska ge honom mat.
   Jag ska byta hans blöja.
   Jag ska pussa på honom och hålla honom.
   Jag ska försöka att inte ha ihjäl honom.

Men sen då?
   Hur ska jag kunna möta alla hans behov?
 
Det blev en ganska lång förlossning.
   Vattnet gick en onsdag morgon.
   Eftersom hans huvud inte hade fixerat sig, la de in mig på sjukhuset.
   Jag som tänkte vara hemma så länge som möjligt när förlossningen startade, fick tänka om.
   Nio nätter på sjukhus blev det tillslut.

När jag äntligen kunde dra ut honom ur min kropp tre minuter efter midnatt på söndagen, var han lite trött.
   Jag förlorade en hel del blod och var också ganska trött.
   Min kropp fokuserade på att skapa blod före mjölk och han fick gulsot.

Han låg vid mitt bröst och tittade på mig med apatiska ögon, orkade inte suga och blicken sa mig bara att han inte orkade bry sig ens.
   En blick som fortfarande förföljer mig.
   Att inte kunna mata sitt barn.

Så vi stödmatade och jag pumpade och han fick sola och så vände det tillslut.
   Det var aldrig någon riktig fara, så vi var aldrig oroliga för hur det skulle gå, men ändå.
   Man är skör som ny förälder.
   När man inte sovit mer än två timmar per natt i flera nätter.
   Räcker jag till?

Där ligger han i total tillit till att jag kommer ta hand om honom.
   Hos honom finns ingen rädsla än.
   Inga minnen talar om för honom att människor sviker.
   Han litar fullständigt på att jag ska skydda honom.
   Och ge honom det han behöver.

Efter nio nätter fick vi äntligen komma hem.
   Med en liten Linus, som nu äter nästan konstant.
   Som fått runda kinder och en liten dubbelhaka.
   Som frustrerat attackerar bröstet om maten dröjer för länge.
   Och med vakna ögon tittar på mig med närvaro och nyfikenhet.