Förberedelser

Jag har varit ute i skärgården några dagar.
   Jag går helst barfota så ofta jag kan och även där ute, trots kottar och barr.
   Pappa undrade varför jag inte hade skor när jag sakta trippade fram.
   "För att det är skönt", svarade jag.
 
Och så började jag fundera över det där med skönt.
   Ibland gör det ju ont, innan fötterna vant sig, men det är något med att få uppleva som jag gillar.
   Att få känna och uppleva.
   Naturen, och min kropp i relation till den.
   Beröring, olika intryck.

Jag förbereder mig för att föda barn.
   För att bli mamma.
   För en förlossning.

Jag läser en del och gärna kring naturliga födslar.
   Nu senast i Natural Birth, A holistic guide to Pregnancy, Childbirth and Breastfeeding, av Kristina Turner.
   Jag funderar över det här med smärta och att få uppleva.
 
Jag är inte alls rädd för smärtan.
   Kanske kommer jag bli det när det närmar sig, eller i stunden, men inte alls nu.
   Smärta för mig handlar så mycket om upplevelse.
   Och inställning.

På vandringarna har jag arbetat med min kropp i relation till smärta.
   Framförallt vad gäller fötterna.
   Jag har gått in i smärtan och verkligen känt hur den känts, vilket varit allt från kittlande till brännande, och var den sitter.
   När jag närmat mig den har jag insett att den inte är så farlig.
   Ibland har jag känt en tacksamhet för den då jag också insett att den gjort att jag varit mer närvarande i kroppen.

Oftast finns också ett syfte med smärtan, den vill mig något.
   Antingen tala om för mig att jag behöver ta hand om någon del av mig bättre.
   Eller att något inte står rätt till, i kropp eller själ.
   Lyssnar jag och förstår brukar den försvinna.

Nu är det ju lite annorlunda med smärtan vid en förlossning.
   Den har ju också ett syfte, men inte att tala om att något är fel.
   Snarare tvärt om.

Jag läser om hur upplevelsen kan bli en av en överväldigande kraft, snarare än smärta.
   Men att vi lärt oss av med att uppleva kroppens och livets krafter på det viset.
   Jag tror det stämmer.
   Istället går vi in i rädsla, vi spänner oss, håller andan.
   Och känner mer smärta.

Istället läser jag om att låta sig föras bortom tid och rum.
   Att få uppleva en kraft som lyfter slöjan och låter oss se mysterierna bortom tid, död och födelse.

Men för att komma dit krävs förberedelser och rätt omständigheter runt omkring.
   Det kräver att jag är och kan vara aktiv i mina val, att saker inte bara görs med mig.
   Att jag får bra stöd och får möjlighet att lita till min kropp och allt det den vet.

När jag läser om förlossningskriser runt om i landet, inser jag att det gör det ännu viktigare att själv göra vad jag kan för att vara så väl förberedd som jag bara kan vara.
   Inte för att jag tror att jag kan kontrollera vad som händer, utan för att bättre kunna möta vad som än händer.
   Och för att göra denna helt unika upplevelse så bra som det är möjligt för både mig och mitt barn.

Ikon av Maria som föder fram Jesus

Verity

Vi har rört oss över Cornwall till den norra sidan och orten Ilfracombe.
   Även här är jag omgiven av änglar.
   Hotellet heter Gabriel, vår lägenhet Oriel.
   Överallt är det änglar.
   På dörrstopp, dörrklappar, över dörrkarmar...

Oriel, eller Uriel, är ärkeängeln som vill lysa Guds sanning in i förvirringen, som uppmuntrar till kreativitet.
   Inom vissa kristna inriktningar är han ett skyddshelgon som värnar konst och vetenskap.
 




Inom judendomen sägs det att fyra änglar vandrar med människan.
   Michael på den högra sidan, representerar nåden.
   Gabriel på den vänstra sidan, representerar kraft och dom.
   Oriel går framför och representerar alltså ljuset, samt önskan att veta vad som kommer och hur vi ska hantera det, Oriel visar oss vägen.
   Rafael går bakom och representerar Guds helande kraft.

Idag har jag haft en dag för mig själv.
   När vi igår kväll gick en promenad efter middagen, vandrade vi längs vattnet.
   Inne i en stängd bar såg jag på bardisken en halvmeterhög skulptur av en gravid kvinna, med ett svärd riktat uppåt, i en utsträckt arm.
   När vi vandrade vidare såg jag plötsligt en svagt grön kontur i mörkret och visste genast att det var hon.
   I jätteformat.
   Jag såg hennes kontur snett bakifrån, magen, bröstet, armen som sträckte sig uppåt.

Jag skyndade förtjust dit och insåg när jag kom runt henne, att hennes ena sida var liksom avskalad.  
   Huden var nedvikt på benet och man kunde se musklerna spända där under.
   Likaså i ansiktet och på bröstet.
   Mycket mer kunde jag inte se i mörkret, utan bestämde mig för att gå dit när det blev ljust.

Så idag när jag haft en dag för mig själv, gick jag för att upptäcka henne.
   Det visade sig att det är en konstnär som heter Damien Hirst som skapat henne.
   Hon är 20 meter hög och med ett skal av brons.
   Hon heter Verity, från latinets Veritas som betyder sanning.
   Inom romersk mytologi är Veritas sanningens gudinna.

Hon står där för sanning och rättvisa och hennes ena halva är avskalad så man ser ända in till benen och fostret som växer i hennes livmoder.
   Hon står på en hög av lagböcker och håller i traditionella symboler för rättvisa, ett svärd och en våg.
   Som representant för sanningen, håller hon vågen gömd bakom ryggen, där den också är ur balans, medan svärdet hålls självsäkert över hennes huvud.

För mig står hon så klart där som en stark gravid kvinna.
   Blottad, avskalad, mötandes vad som än kan tänkas komma över havet.
   Och hon står där i sanning, tydlig och klar, visandes på orättvisor och hur vårt samhälle är ur balans.

Jag har kämpat emot.
   Känt mig stressad att prestera.
   Lyssnat på det samhälle som är ur balans.
   Samtidigt som jag försökt hålla på det jag vet är sant och riktigt.
   För mig.

Jag får tecken efter tecken.
   Det kan inte bli tydligare.
   Jag vandrar den väg jag ska.
   Och jag gör det på rätt sätt, mitt sätt.
   Och på väggen i badrummet sitter en bård med pilgrimsmusslor.

Stonehenge, pilgrimsmusslor och Ärkeängeln Mikael

Jag har saknat Caminon.
   Känt mig sugen på att vandra igen, men insett att det inte går som gravid.
   Eller det kanske finns gravida som kan vandra, och jag hade säkert kunnat ta mindre sträckor, men det är helt enkelt en lite för stor belastning för kroppen just nu med en större vandring.



Så vi har åkt på golfresa istället, med vänner, till England.
   De ska golfa mycket.
   Jag förhoppningsvis lite i alla fall.
   Men i övrigt så tänker jag mig en lugn och skön semester.

Efter en dag i bil där vi av en slump körde rakt förbi Stonehenge, landade vi i Falmouth på södra kusten av Cornwall.
   Jag har inte varit så inblandad i planeringen av resan, så jag visste inte så mycket om hotellet vi skulle till.
   Där vi bor i en egen liten cottage på hotellområdet, precis vid havet.
 
På dörrarna in till receptionen finns symboler av pilgrimssnäckor.
   Och hotellet har ett spa.
   Med särskilda behandlingar för gravida.
   Kan det bli mer passande?
 
Och när jag nästa dag ligger och guppar i poolen efter min entimmes-massage, måste jag skratta, när jag inser att hotellet dessutom heter St Michaels.
   Som ärkeängeln Mikael som så ofta svept sina vingar omkring mig på mina vandringar.
   Och så visar det sig att en medresenär köpt ost till oss, som heter "Pilgrims choice".


Peter sa lite retsamt till mig igår under vår bilfärd (när jag tyckte det gick lite skakigt på vänster sida av vägen) att "ta det lugnt, du är buren".
   Ett uttryck han ofta hört mig använda.
   Och ja, jag får nog inse att det är så.
   Att Caminon bär mig vidare även när jag inte vandrar på konventionellt sätt.

Även när jag upplever att livet är så långt borta ifrån hur det såg ut då.
   På gott och ont.
   Annat har hamnat i fokus det här senaste året.
   Flytt, familjeliv, graviditet.

Ett annat slags inre arbete.
   Ett annat slags försök att lära mig att bara vara.
   Att inte leva för andra.
   Att inte förtjäna mitt liv genom att prestera.






Och jag har ibland undrat om jag har fokuserat rätt.
   Om det varit rätt att släppa allt det andra.
   Samtidigt som jag ju också insett att jag inte haft något val.
   Det har helt enkelt inte fått plats.

Och i dag har jag nog fått en bekräftelse jag behövt.
   På att vägen fortsätter och jag på den.