Slit sönder era hjärtan

Idag är det askonsdag och den kristna fastan börjar.

För mig en tid att vända sig ännu lite mer inåt och medvetandegöra sig ännu lite mer över vad just jag väljer att göra av mitt liv.


Lever jag sant utifrån vad jag tycker är viktigt?

Hur mycket lever jag utifrån någon annans måttstock och glömmer bort min egen?

Profeten Joel uppmanar:
Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Gud.

Vågar jag blotta mitt hjärta i mötet med en annan?

Vågar jag känna smärtan i en annan människas lidande och stå kvar?

Kan jag se proportionerna?

När det andrum som behövs, ibland är det andetag som nås precis ovanför vattenytan och verkligen skiljer död från liv.

Kan jag känna tacksamhet?

Över det som är gott i mitt liv?

Över allt jag har att dela med mig av?

Vågar jag brinna och ta till vara på askan?

Lever jag i det av Gud bultande vidöppna hjärtat?