Utandning

Min utandning resulterade i en krasch.
   I insikten att jag inte kan gå tillbaka.
   Att när min lägenhet om en vecka går över till en ny ägare, så försvinner inte bara det som varit mitt hem, utan min kokong och ett helt slags liv.




En utandning som kom av att jag inte orkar hålla ihop det längre.
   Orkar inte anstränga mig för att få det att fungera.
   För att läsa in allt och anpassa mig.
   Vara tydlig och flexibel.
   Foga in mig i något redan existerande och passa in mig i pusselbitshål som inte är formade efter mig.
   Fungerar det inte när jag är som jag är, så går det aldrig.

Vi går i olika takt, har vi kommit fram till.
   Och en inre konflikt kommer av att försöka anpassa min, samtidigt som jag är livrädd att tappa bort den.
   Livrädd att kompromissa bort mig själv.
   Att flytta fokus bort från mitt inre och tappa kontakten med min kompass.

Vi har samma problem och vi sliter båda hårt för att mötas.
   Kärleksfullt och försiktigt och hoppfullt och målmedvetet.
   Ibland pausar vi och pustar ut, stannar kvar i ett nu som inte alls är komplicerat.
   Vilar och njuter.
   Och sen tar vi sats igen.

Jag promenerar i mörkret, försöker bena upp allt.
   Hittar områden som fungerar bra och lägger dem åt sidan.
   Identifierar de som skaver.
   Det känns inte längre så överväldigande.
 


Så går han plötsligt där bredvid mig, Jesus.

"Var har du varit?" frågar jag "Jag har inte sett dig på många månader".
   "Här!" svarar han lugnt, "Hela tiden här!".
   "Måste det vara så här svårt?" frågar jag.
   "Ingen har väl sagt att det ska vara enkelt", svarar han och ler lite finurligt.
   Jag fnissar till, en värme sprider sig genom kroppen.
   "Nej, just det ..."

Han är så lugn.
   "Försvann du för att jag slutade jobba i kyrkan?" frågar jag försiktigt.
   Han svarar inte ens utan går bara vidare bredvid mig, och jag vet ju redan svaret.
   Såklart inte, det är ju honom jag följer.

"Ska vi börja jobba då?" frågar han tillslut.

Jag ler, mina motstånd faller undan, "Ja!"